Avsnitt 8
Jag fördes tillbaka till mitt eget rum, där unga präster kom med mat. Jag var hungrig och maten var förträfflig. De unga prästerna böjde knä när de bjöd mig den. Jag betraktade dem undrande, ty jag kunde inte förstå varför. En mängd blommor ställdes bredvid mig, liksom blommande växter längs väggarna. Jag gladde mig vid deras åsyn, men i detsamma såg jag Agmadh stående i skuggan av förhänget. Kalla och dystra var hans ögon fästade på mig. Men nu fruktade jag honom inte. Jag var intagen av en lystnad efter nöjen, och detta gjorde mig djärv. Jag var lycklig och stolt, ty jag tyckte mig inte längre behöva frukta denne kalle präst, vilken stod där orörlig som huggen i sten. Denna känsla av oräddhet lyfte en tung börda från mitt barnsliga sinne.
Agmadh vände sig om och gick, och när han försvann bakom förhänget fick jag se flickan vid min sida. "Jag har skaffat dig alla blommorna", sade hon.
"Du!", utropade jag.
"Ja, jag sade att du tyckte om blommor. Dessa är vackra och doftar gott. De växer på jorden. Är du trött eller skall vi gå ut och leka? Denna trädgård är vår och bollen ligger där för din räkning."
"Varför knäföll prästerna för mig i dag?"
"Vet du inte det?", svarade hon medan hon undrande betraktade mig. "Det var för att du undervisade från tronen och talade visa ord som de förstod, fast vi barn inte gjorde det. Men vi såg att du vann ett högt pris. Du kommer att vinna alla prisen."
"Men hur kunde jag undervisa utan att veta av det?", frågade jag.
"Du skall bli stor om du inte spjärnar emot. Om du förhåller dig lugn och stilla, skall du tillbedjas av alla dessa präster, till och med de allra högsta."
För ett ögonblick var jag stum av förvåning. Sedan sade jag: "Hur kan du, som är så liten, veta allt detta?"
"Blommorna berättade det för mig ", svarade hon skrattande. "De är dina vänner och det är sanning alltsammans. Kom nu och lek med mig!"
"Inte än", sade jag, ty mitt huvud var tungt och mitt hjärta var uppfyllt av undran. Jag förstod henne inte. "Jag kan inte ha talat från tronen!" utropade jag.
"Du gjorde det, och prästerna böjde sina huvuden inför dig. Du sade till dem hur de skall utföra en besynnerlig ceremoni, under vilken du skall stå mitt ibland dem. Du beskrev också den dräkt du skall bära och gav de ord som skall sägas när de sätter den på dig."
Jag såg intresserad på henne. "Har du mer att berätta?", frågade jag.
"Du skall hädanefter leva bland blomster och ofta leka med barnen. Men om ceremonien vet jag inte mer än att den kommer att utföras i natt. Jag skall vara med dig. Jag är glad för det, ty jag hör till templet men har aldrig fått vara närvarande vid någon av de heliga ceremonierna."
"Hör du till templet! Men de kan ju inte höra din röst!"
"Ibland kan de inte se mig", sade hon med ett skratt. "Bara Agmadh gör det alltid, ty jag tillhör honom. Men jag kan inte tala med honom. Jag tycker om dig, ty med dig kan jag tala. Kom, så går vi ut och leker. Blommorna i trädgården är lika vackra som de härinne och bollen väntar. Kom!"
Hon tog mig i handen och sprang hastigt bort. Jag följde henne, försjunken i tankar. Men ute var luften så ren och klar, blommorna så sköna och solskenet så varmt, att jag snart glömde mina funderingar för njutningen av allt detta.