15. Är de etiska lärorna praktiska?
Etiska läror vädjar till människan att vara ärlig och uppriktig, samvetsgrant utföra sina plikter, tänka mer på andras välfärd än sin egen, giva hellre än taga, göra gott utan tanke på egen vinning, »älska din nästa såsom dig själv»; kort sagt, tillämpa broderskapstanken. Det erkännes allmänt att om dessa läror praktiserades i verkligheten, skulle denna jord vara ett paradis jämfört med vad den är i dag; trots detta tillämpar mycket få människor dessa principer eller tillämpar dem endast i begränsad utsträckning, tydligen därför att den, som praktiserar dem, blir handikappad såvida de inte praktiseras av andra, och därför skjutes de vanligen åt sidan såsom varande opraktiska.
Om en samling läror, vilka obestridligen skulle gagna mänskligheten, anses opraktiska, måste antingen dessa läror vara falska i sig själva eller också är det någon brist hos dem som skulle förkunna deras praktiska värde.
Som redan påpekats, manar etiska läror människan att utöva broderskap. Om vi skulle utvälja en av dem såsom typisk för alla de andra, skulle vi troligtvis inte kunna finna någon mer allomfattande än den gyllene regeln: »Därför, allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem» (Matt. VII, 12), eller som det vanligtvis uttryckes : »Handla mot andra så som du vill att andra skola handla mot dig.»
Det finns en annan version av den gyllene regeln, som Confucius givit: »Handla inte mot andra så, som du inte vill att andra skola handla mot dig.» Den förra är en uppmaning att tillämpa broderskap, den senare en uppmaning att undvika att skada andra, men i ingendera fallet ges det något skäl, varför ett sådant handlingssätt är att föredraga.
Vad är det vi vill andra skall göra för oss, och vad är det vi vill andra skall avhålla sig från att göra? Vi vill naturligtvis, att andra skall handla så, att vi kan draga fördel därav, och att de skall undvika att skada oss. Den gyllene regeln helt enkel uppmanar oss att använda den som en norm för vårt eget uppförande och släpper därmed hela problemet.
Om livet ledes av slumpen och våra handlingar kanske eller kanske inte medför sin lämpliga verkan, då är inte den gyllene regeln praktisk, ty genom att tillämpa den, skulle vi bara komma i händerna på någon självisk individ, som skulle utnyttja oss. Om å andra sidan livet styres av rättvisa och vi skördar vad vi sår, då är inte bara den gyllene regeln praktisk; det är detsamma som vanligt sunt förnuft. Om vi skördar vad vi sår, är det otvivelaktigt förenat med vanligt sunt förnuft att så gott utsäde, att praktisera broderskap, ty verkan av detta återvänder till oss i sinom tid; och det är också vanligt sunt förnuft att undvika att skada andra, ty en sådan skada kommer också att återverka på oss.
Den gyllene regeln säger ingenting om den belöning, som följer på dess tillämpande. Den nämner inte skörden; den talar endast om att så. Den säger: »Så gott utsäde, undvik att så ogräs», och lämnar saken på den ståndpunkten, men vi kan se visheten i att lyda detta råd om våra handlingar ledes av orsakslagen, ty i så fall behöver vi endast bekymra oss om sådden; orsakslagen tar hand om resultatet.
Ehuru den gyllene regeln inte hänsyftar på lagen om orsak och verkan, kan man i alla fall märka, när man betraktar den i förhållande till denna lag, att den står i full överensstämmelse med den, och kan i sanning anses vara ett råd till människorna att tillämpa den för deras egen välfärds skull.
Innan vi kan bevisa, att den gyllene regeln och andra etiska läror är praktiska, är det emellertid nödvändigt att bevisa, att människans handlingar ledes av lagen om orsak och verkan och att vi skall skörda, vad vi sår.