8. Om reinkarnation
Varken vetenskapen eller religionen kan ge tillfredsställande svar på frågorna om hur och varför
människan blivit den sammansatta varelse hon är. Denne odödlige tänkare, utrustad med omfattande
krafter och möjligheter genom sin samhörighet med alla de förborgade sidor av naturen av vilka hon är
danad, utgör det främsta resultatet av en väldig och tyst utveckling. Hon frågar varför naturen finns
till, vad som är målet för vår dramatiska tillvaro och hur detta mål kan uppnås. Men på dessa frågor
har vare sig vetenskapen eller religionen några förnuftiga svar. Vetenskapen gör inte ens några
försök att svara, utan säger sig ha en tillräckligt stor uppgift i utforskandet av naturens
företeelser sådana de är. Religionen däremot svarar, men med ologiska och meningslösa förklaringar.
Ty enligt religionen är naturen ett mysterium, och ändamålet med livet och dess prövningar får sökas
i godtycket hos en outgrundlig Gud. En skolad och tänkande sökare inser att den dogmatiska
religionens förklaringar är uppställda av människor, även om de utges för att vara uppenbarade av
Gud.
Varför finns då världen till, och varför är den odödliga och tänkande människan här? Det är för att
själen skall samla erfarenheter och vinna andlig frihet, och för att all den manifesterade materian
skall lyftas upp till ett tillstånd av medvetet gudaskap. Målet är att såväl själen som hela
materiamassan genom transformation och fullkomnande skall nå självmedvetande. Ingenting är eller blir
därvid undantaget. Människan skall nå den alltomfattande kunskapen, och naturrikena under henne skall
avancera uppåt steg för steg tills även de når dit. Detta är utveckling mot fullkomning, utveckling
som ger ett storslaget framtidsperspektiv. Den gör människan till en gud, och ger allting i naturen
möjlighet att en dag nå lika långt. Det ligger styrka och ädelhet i denna utveckling, ty den
förringar ingen och ställer ingen i skuggan, eftersom det inte finns någon bland oss som är så
moraliskt fördärvad att han inte kan höja sig. Vetenskapen med sitt materialistiska synsätt på
tillvaron befattar sig bara med ena hälften av utvecklingen, medan den religiösa föreställningen om
densamma är en blandning av nonsens och fruktan. Vår tids religioner predikar fruktan för en
allsmäktig Gud, samtidigt som de sprider föreställningen att denne Gud inte bryr sig om någon annan
planet än jorden och inte ens förmår styra livet här på ett tillfredsställande sätt. Teosofin
däremot, ser universum som en stor sammanhängande helhet.
Om vi anser utvecklingen ha två sidor, en fysisk och en andlig, måste vi inse att den bara kan
genomföras med hjälp av reinkarnation. Reinkarnationen påvisas faktiskt av vetenskapen, när denna
förklarar hur jordens och alla dess fysiska tings materia har utvecklats. Materian, säger
vetenskapen, befann sig en gång i ett antingen gasformigt eller flytande tillstånd. Den svalnade och
genomgick förändringar, och av den förändrade och utvecklade materian gestaltades så den stora
mångfalden av ting och varelser. Detta är fysisk transformation, övergång från en form till en annan.
Jordens totala materiamassa har därvid hela tiden varit densamma, med ett litet tillskott av kosmiskt
stoft. Men den har förändrats gång på gång, dvs blivit fysiskt omgestaltad och återförkroppsligad.
Det är inte språkligt korrekt att säga reinkarnerad, eftersom detta ord betyder "åter ingå i
kött". Återförkroppsligad är ett bättre ord, och gäller för både materian och människan i det
att båda gång på gång byter gestalt. Om materians framtid säger teosofin, att materian skall höjas
till människans utvecklingsnivå när hon själv gått vidare. När människan nått sin slutliga frigörelse
från materian, lämnar hon inte kvar några rester efter sig som på ett eller annat sätt måste tas om
hand eller förstöras på någon naturens egen soptipp. Allting förändras och arbetar sig upp till högre
livsnivåer, ty det finns ingen död oorganisk materia. Varje atom är levande, och besitter anlag till
självmedvetande. Allting kommer därför att undergå förändring. Den materia som nu ingår i människans
organvävnader ingick tidigare först i mineraler och sedan i växter, och blev då så förfinad att den
kan tjänstgöra som byggnadsmaterial i människokroppen. I en avlägsen framtid kommer den nuvarande
växtmaterian att ha höjt sig till djurriket, och den materia som vi nu använder i våra kroppsvävnader
har genom sin utveckling förvandlats till självmedvetet tänkande varelser. På samma sätt fortgår
utvecklingen ända tills den nuvarande minerala materian har nått människoskap och inträtt på
tänkarnas plan. Detta framtida skedes minerala materia kommer då att utgöras av element som nu
utvecklas på ännu lägre nivåer på planeter i andra system av världar.
Detta utvecklingsperspektiv kan förefalla osannolikt för våra dagars människor, som ända från
barndomen blivit så vana vid att kallas svaga, onda, dåraktiga och syndfulla att de inte vågar sätta
tro till sanningen om sig själva. Men för dem som studerar de gamla teosofiska lärorna är detta
utvecklingsperspektiv vare sig osannolikt eller orimligt, utan logiskt och storslaget. Och när man i
Västerlandet väl har frigjort sig från den mosaiska kronologin och den mosaiska uppfattningen om
naturen och människan, kommer det att bli allmänt accepterat.
Reinkarnationsläran gäller alltså inte bara för människan. Den gäller för allt och alla i hela
universum. Men eftersom vi människor är mest intresserade av oss själva, skall vi nu se lite närmare
på människans reinkarnation.
Reinkarnationsläran är den äldsta av alla läror, och omfattas i vår tid av en majoritet av jordens
befolkning. I Österlandet är den allmänt accepterad, och den lärdes också i det gamla Grekland. Många
kineser tror liksom sina förfäder på den, den omfattades av antikens judar och har ännu inte
försvunnit ur judendomen, och även Jesus, kallad kristendomens grundare, trodde på den och förkunnade
den. Den var känd och erkänd inom den tidiga kristna kyrkan, och förkunnades av de främsta bland
kyrkofäderna.
Troende kristna bör tänka på att Jesus var jude och ansåg sin mission gälla det judiska folket, något
som framgår av Matteusevangeliet 15:24 där han säger "Jag har inte blivit sänd till andra än de
förlorade fåren av Israels folk". Han måste ha varit väl förtrogen med de läror judarna
omfattade, och de trodde alla på reinkarnationsläran. Moses, Adam, Noa, Seth och andra ansågs ha
återvänt till jorden, och på Jesu tid väntade man på den gamle profeten Elias återkomst. Jesus
förnekade aldrig reinkarnationsläran. Tvärtom bestyrkte han den vid flera tillfällen, t ex när han
sade att Johannes döparen faktiskt var den Elias som man väntade på. Om detta kan man läsa i
Matteusevangeliets 11:e och 17:e kapitel.
I dessa kapitel framstår det som uppenbart att Jesus hyllade reinkarnationsläran. Och i Romarbrevets 9:e kapitel talar Paulus om Esau och Jakob som om dessa fanns till redan innan de föddes. Senare omfattades och förkunnades reinkarnationsläran av kyrkofäder som Origenes och Synesius. I Ordspråksbokens 8:e kapitel säger Salomo att han var med när jorden danades, och att hans håg stod till jordens beboeliga trakter och människor långt innan han föddes som Salomo. Och i Uppenbarelseboken 3:12 säger Johannes att han i en uppenbarelse hörde Guds röst, eller rösten av någon som förde Guds talan, säga att den som segrar skall bli till en pelare i Guds tempel, "och han skall aldrig mer lämna det", dvs aldrig mer behöva reinkarnera. Ända fram till kyrkomötet i Konstantinopel, dvs under 500 år, förkunnades reinkarnationsläran i den kristna kyrkan. Men vid detta möte uttalades en förkastelsedom över vissa inslag i kyrkans förkunnelse, och denna förkastelsedom har av många ansetts gälla reinkarnationen. Fast om detta domslut står i strid med Jesu egna ord, är det givetvis utan tyngd. Och det står i strid med hans ord! Därmed säger alltså kyrkan faktiskt att Jesus inte var tillräckligt upplyst för att, som kyrkan gjorde, ta avstånd från denna lära. Men kristendomen är en judisk religion, och reinkarnationsläran ingår i densamma som ett arvegods från judendomen och som en lära förkunnad av Jesus och de tidiga kyrkofäderna. Kyrkomötets förkastelsedom och avlägsnandet av reinkarnationsläran från förkunnelsen har förvanskat kristendomen, och fått de kristna att i nationellt avseende följa den mosaiska vedergällningslagen i stället för Jesu och kärlekens lag. Det är bara reinkarnationsläran som kan ge svar på livets problem. I den och karmaläran ligger den kraft som kan förmå oss att i praktiken omsätta de sedebud vi hyllar i teorin. Teosofin måste därför försöka återuppliva reinkarnationsläran i varje religion som förlorat den. Den kan kallas kristendomens förlorade sträng.
Vem eller vad är det då som reinkarnerar? Det är inte den fysiska kroppen, ty den dör och upplöses. Vem skulle förresten vilja vara bunden vid sin nuvarande kropp för alltid, utlämnad som den är åt sjukdomar etc. Det är inte heller astralkroppen, ty även den har sin begränsade livslängd och måste upplösas när den fysiska är borta. Och det är inte begären, även om de har en mycket lång tillvaro och framträder liv efter liv tills vi ryckt upp dem med rötterna, något som reinkarnationen ger oss ständigt nya tillfällen att göra.
Som tidigare sagts så sammansmälter begärsprincipen efter döden med astralkroppen till ett slags skenvarelse, som har en kort tillvaro medan den upplöses. När separationen mellan den döda kroppen, astralkroppen och begärsprincipen är fullständig - livsprincipen har då börjat ingå i andra former - inträder treenigheten manas-buddhi-atman, den verkliga människan, omedelbart i ett annat tillstånd. Och när detta tillstånd, som kallas devachan eller himlen, är tillända, dras treenigheten tillbaka till jorden för att reinkarnera. Treenigheten utgör den odödliga delen av oss. Den och ingenting annat är vårt verkliga jag, ett faktum som man bör lägga noga på minnet, ty på förståelsen av detta faktum vilar förståelsen av hela läran. Men västerlänningen har då att frigöra sig från det långvariga inflytande som den materialistiska vetenskapen och den materiabundna religionen har utövat på honom. Båda har tillmätt den fysiska kroppen alltför stor betydelse. Vetenskapen sysslar endast med det materiella och religionen förkunnar den fysiska kroppens uppståndelse, en ologisk förkunnelse som står i strid med såväl det sunda förnuftet som med logik och fakta. Denna förkunnelse har dock utan tvivel uppkommit genom förvanskning av den gamla reinkarnationsläran, ty den grundar sig på Jobs ord om att han sett sin förlossare i köttet och på Pauli ord om uppståndelsen av en oförgänglig kropp. Men Job var egyptier och menade med förlossare den mästare som invigt honom i mysterierna, och Jesus och Paulus syftade uteslutande på den andliga kroppen.
Trots att återförkroppsligandet följer en naturlag som gäller för allt och alla, är manas-buddhi-atman ännu inte fullständigt inkarnerad i nutidens människosläkte. Treenigheten har visserligen tagit kroppen i besittning och brukar den genom manas, den lägsta av de tre, men buddhi-atman överskuggar än så länge bara kroppen från ovan och utgör dess "Gud i himlen". Detta symboliserades i den gamla judiska läran om "den himmelska människan" som står med huvudet i himlen och fötterna i helvetet. Huvudet - atman och buddhi - befinner sig ännu i himlen, och fötterna - manas - vandrar i helvetet som är kroppen och det fysiska livet. Av det skälet är människan ännu inte fullt medveten, och det krävs många reinkarnationer för att fullborda hela treenighetens inkarnation i kroppen. När den har fullbordats har människorna blivit gudalika, och under treenighetens herravälde kommer hela materiamassan att fullkomnas och beredas för nästa utvecklingssteg. Detta är den verkliga innebörden i bibeluttrycket "Ordet blev människa". Hos några individer, t ex hos Buddha och Jesus, tog sig ordets människoblivande sådana uttryck att de betraktats som inkarnerade gudar. Till läran om treenighetens ofullständiga inkarnation kan man också hänföra föreställningen om korsfästelsen. Manas korsfästs för att höja rövaren till paradiset.
Det är för att treenigheten ännu inte är fullt inkarnerad i människosläktet som jordelivet rymmer så många mysterier. Vi ställs dagligen inför dem i vår forskning, men förmår inte lösa dem. Läkaren vet t ex inte vad liv egentligen är och varför kroppen beter sig som den gör, därför att den andliga delen fortfarande är höljd i dimma. Eftersom medvetandet inte kan studeras på sina högsta nivåer är vetenskapsmannen förbryllad och förvirrad av alla de fenomen som hypnotismen och andra sällsamma företeelser bringar i hans väg, och talar därför om "det undermedvetna", "den latenta personligheten" o d. Och prästen kan inte sprida något ljus i mörkret, ty han förnekar människans gudomliga natur och skyller mörkret på arvsynden. Därtill får han oss att uppfatta Gud såsom oförmögen att styra sin skapelse och att rätta till eventuella misstag i denna. Men den urgamla visdomsläran löser gåtan, och framställer Gud och naturen i deras harmoniska sammanhang.
Reinkarnation innebär inte att vi efter döden ingår i djurkroppar, som några österländska folk tror. "En gång människa, alltid människa" är Den Stora Logens lära, även om man ibland kan tycka att det vore rätt åt vissa människor om de återföddes i djurkroppar. Men naturen handlar inte efter tycke utan efter lag, och vi människor har inte förmågan att se om någon är helt igenom djurisk till sin karaktär. När utvecklingen väl har fört manas, den odödlige tänkaren, till hennes nuvarande nivå, kan den inte sända henne tillbaka till de manaslösa djurens.
Den som verkligen studerar reinkarnationsläran ser att tron på återfödelse i djurriket har sina
rötter i bokstavstolkning. Ty en del av Manus lagar verkar förkunna själens vandring genom
fyrfotadjurs, insekters och andra djurs kroppar. Villfarelsen har delvis sin förklaring i det
förhållandet att urkunderna ifråga beskriver själva reinkarnationsförloppet, dvs de fysiska processer
som egot har att genomgå vid övergången från okroppslig till kroppslig tillvaro, och de vägar som
leder från det osynliga till det synliga planet. Ytterligare förklaring har vi i det faktum att om
vårt ego påverkar den materia det tar in i sin kropp och astralkropp med djuriska och neddragande i
stället för förädlande och upphöjande intryck, så kan denna materia inte stanna kvar på den mänskliga
nivån utan tvingas tillbaka till djurriket. All materia som egot samlar på sig präglas av förbindelse
med egot, och får den då en djurisk prägel återföds den under människans nivå. Detta faktum i
naturens kemiska laboratorium kan lätt missförstås. Men har manas, tänkaren, själv en gång börjat
manifestera sig i mänsklig gestalt, återvänder den inte till lägre former. Den varken vill eller kan.
Ty liksom hjärtklaffarna stänger vägen bakåt för blodet i människans blodomlopp, så är i universums
stora cirkulationssystein dörren bakåt stängd för tänkaren. Han kan alltså inte återfödas i
naturriken under det mänskliga.