Förord
Följande tre avhandlingar är hämtade ur De gyllene föreskrifternas bok, ett av de verk som sätts i händerna på dem som i Österlandet ägnar sig åt ockulta studier. Kännedom om detta verk är obligatorisk i den skola vars läror hyllas av de flesta teosofer. Eftersom jag har lärt mig många av dessa föreskrifter utantill, har det varit jämförelsevis lätt att återge dem.
I Indien har nästan varje guru (lärare eller mästare) sin särskilda metod för utvecklingen av psykiska förmögenheter, inte bara därför att dessa guruer tillhör olika filosofiska skolor, varav det finns sex, utan därför att varje guru har sitt eget system som han i allmänhet håller mycket hemligt. Men på andra sidan himalayabergen begagnas en och samma metod i de esoteriska skolorna, såvida inte gurun bara är en lama, föga mer kunnig än de lärjungar som står under hans ledning.
Det verk ur vilket jag här ger en översättning, ingår i den serie varifrån de "sånger" ur Dzyans Bok tagits som ligger till grund för Den Hemliga Läran. De gyllene föreskrifternas bok åberopar samma upphov som det mystika verket Paramartha, vilket enligt legenden om Nagarjuna överlämnades åt denne store arhat av nagaerna, dvs "ormarna" (i verkligheten en benämning på forntidens invigda mästare). Dess föreskrifter och idéer återfinns dock ofta under olika former i skrifter på sanskrit, bl a i vissa av upanishaderna och i skrifter som Dhyaneshvari, en mystik avhandling i vilken Krishna med glödande färger för Arjuna beskriver en i det fulla ljuset inträdd yogis tillstånd. Detta är helt naturligt eftersom de flesta av de största arhaterna, Gautama Buddhas första följeslagare, var hinduer och arier, inte mongoler. Detta gäller särskilt dem som flyttade till Tibet. Ensamt de av Aryasanga efterlämnade skrifterna är ganska talrika.
De ursprungliga Föreskrifterna är inristade på tunna, avlångt fyrkantiga plattor, och avskrifter av dem mycket ofta på tallriksformade skivor. Dessa skivor förvaras vanligen på altaret i de tempel som uppförts vid huvudcentrana för de s k "kontemplativa" eller mahayana (yogacharya) skolorna. De är skrivna på olika sätt, ibland med tibetanska bokstäver men för det mesta med bildskriftstecken. Prästspråket (senzar) har inte bara sitt eget alfabet, utan kan också återges på olika skrivsätt med chiffer som mer liknar bildskriftstecken än stavelser. Ett annat sätt (lug på tibetanska) är att använda siffror och färger, av vilka var och en motsvarar en bokstav i det tibetanska alfabetet (trettio enkla och sjuttiofyra sammansatta bokstäver), sålunda utgörande ett fullständigt chifferalfabet.
När bildskrift begagnas finns det ett givet sätt att läsa texten. I detta fall står de inom astrologin brukliga symbolerna och tecknen - zodiakens tolv djurtecken och de sju enkla färgerna, var och en i tre nyanser, den ljusa, den egentliga och den mörka - för det enkla senzaralfabetets trettiotre bokstäver samt för ord och meningar. Ty enligt denna metod utgör de tolv "djuren", fem gånger upprepade och sammanställda med de fem elementen och de sju färgerna, ett helt alfabet bestående av sextio heliga bokstäver och tolv tecken. Ett vid skriftens början satt tecken anger huruvida den skall läsas enligt det i Indien brukliga sättet, då varje ord helt enkelt är en omskrivning till sanskrit, eller enligt den kinesiska metoden för bildskriftens tydande. Det lättaste sättet är emellertid det som tillåter läsaren att använda vilket språk som helst eftersom tecknen och symbolerna, i likhet med de arabiska siffrorna, var gemensam och internationell egendom bland invigda mästare och deras lärjungar. Samma egendomliga förhållande utmärker ett av de kinesiska skrivsätten, vilket kan tydas med samma lätthet av vem helst som känner till nyckeln. En japan t ex kan läsa det på sitt eget språk lika lätt som en kines kan läsa det på sitt.
De gyllene föreskrifternas bok - av vilken några delar är för-buddhistiska medan andra tillhör en senare tid - innehåller omkring nittio särskilda små avhandlingar. Av dessa lärde jag mig för många år sedan trettionio utantill. Att översätta de övriga skulle bli en svår uppgift eftersom jag då tvingas hålla mig till anteckningar, strödda här och var bland en stor mängd papper och handlingar som samlats under de senaste tjugo åren men aldrig ordnats. Inte heller kan alla översättas och delges en värld som är alltför självisk och fäst vid sinnliga ting för att i rätt anda mottaga sådana upphöjda sedeläror. Ty den människa som inte allvarligt framhärdar i sin strävan att nå självkännedom, lyssnar inte till anvisningar och råd av detta slag.
Ändå fyller dessa och liknande sedebud mängder av böcker inom Österlandets litteratur, särskilt upanishaderna. "Utrota begäret att leva" säger Krishna till Arjuna. Detta begär har bara sitt säte i kroppen, det förkroppsligade jagets vehikel eller bärare, inte i det JAG som är "evigt, oförgängligt, som inte dödar och inte heller dödas". (Katha-upanishaden) "Utrota sinnesförnimmelsen", läres i Sutta Nipata. "Låt njutning och smärta, vinst och förlust, seger och nederlag vara dig enahanda." "Sök uteslutande din tillflykt i det eviga." (Sutta Nipata) "Förgör känslan av avskildhet", upprepar Krishna i alla möjliga former. "Liksom den lilla farkosten går förlorad på det stormiga havet, så går även den andliga kunskapen förlorad för den som överlämnar sin själ åt de stormande begären." (Bhagavad-Gita)
Därför har det ansetts bättre att bland dessa avhandlingar göra ett urval som bäst passar för, och säkrast motsvarar, behovet hos Teosofiska Samfundets få verkliga mystiker. Endast de skall uppskatta dessa ord av Krishna-Christos, "det högre jaget":
"De som är visa i andliga ting oroar sig varken för levande eller döda. Liksom den tid ej funnits då jag inte var, så har inte heller du eller jordens övriga furstar någonsin saknat tillvaro, inte heller skall vi någonsin upphöra att vara." (Bhagavad-Gita)
I denna översättning har jag gjort mitt bästa för att bibehålla den poetiska skönhet i språk och bilder som utmärker originalet. Huruvida jag lyckats i detta mitt bemödande, överlämnar jag åt läsaren att bedöma.
1889
HPB