3. Jordkedjan
Teosofins framställning av jordens uppkomst och utveckling samt av människo-, djur- och andra
monaders utveckling skiljer sig helt från våra nutida teorier. I vissa avseenden är de t o m dessas
raka motsats. Men dagens teorier är långtifrån slutgiltiga och växlar med varje århundrade. Teosofins
läror däremot består, ty de utgör helt enkelt en framställning av fakta i naturen. Detta enligt de
äldre bröder som föranlett lärornas spridande på nytt och pekat på deras förekomst i forna tiders
urkunder.
Enligt den allmänna översikt som gavs i föregående kapitel är jorden sjufaldig. Den är en levande varelse och inte bara en anhopning av grov materia. Och eftersom den är en sjufaldig varelse, måste det finnas sex andra glober som tillsammans med jordklotet rör sig i rymden. Denna formation av sju glober kallas jordkedjan eller planetkedjan.
Jordklotet uppfattas av människan som en separat glob, ty när hon är verksam på en av de sju globerna
uppfattar hon den som separat och ser inte de andra sex. Detta är helt i överensstämmelse med
människans egen sjufaldiga konstitution. Av denna kan hon bara se kroppen eftersom hon nu är verksam
på jordklotet - den fjärde globen i jordkedjan - och kroppen representerar detta klot. De sju
globerna utgör tillsammans en enda massa eller en stor glob, och alla genomtränger de varandra. Vi
måste använda ordet "glob" eftersom den yttre gestalten är globformig eller sfärisk. Om man
förlitar sig alltför mycket på den framställning som A P Sinnett ger i De invigdes lära (Esoteric
Buddhism) kan man få uppfattningen att globerna inte genomtränger varandra, utan bara är
förenade genom magnetiska kraftströmmar. Och man kan råka i samma villfarelse om man lägger alltför
stor vikt vid de bilder som H P Blavatsky använder i Den Hemliga Läran för att illustrera
systemet. Man måste uppmärksamma de förklaringar och varningar hon tillfogar. Ty både hon och hennes
lärare säger att vår kedjas sju glober är inmängda i varandra, men inte av samma substans.
Vi uppmanas att inte stödja oss på siffror och bilder, utan i stället söka fatta den metafysiska och
andliga aspekten av läran. Från själva källan till Sinnetts bok har vi alltså uppgiften att globerna
är förenade i en massa, men att de skiljer sig från varandra i substans, och att denna
olikhet i substans hör samman med förändring av medvetandetillståndet.
Jordkedjan med sina sju glober är det direkta återförkroppsligandet av en äldre kedja med sju glober.
Denna tidigare sjufald var månkedjan, av vars fjärde glob vår måne utgör den synliga återstoden. När
denna väldiga varelse, bestående av månen och sex andra glober förenade i en massa, nådde slutet av
sin tillvaro, dog den liksom alla varelser gör. Var och en av dess sju glober sände ut sin energi i
rymden och gav sitt respektive slags liv eller vibrationer åt kosmisk materia, och helhetens
kohesionskraft höll samman de sju energierna. Detta resulterade i frambringandet av den nuvarande
jordkedjan med dess sju kraft- och utvecklingscentra, samlade i en enda massa. Eftersom månen var
månkedjans fjärde glob, befinner den sig på samma varseblivningsplan som jordklotet. Och då vårt
medvetande i stort sett nu är begränsat till detta, kan vi bara se en av de äldre globerna - vår
måne. När vårt medvetande en gång blir verksamt på någon av de andra sex globerna i jordkedjan,
kommer vi att se den globens gamla döda kropp som måne medan vår nuvarande måne blir osynlig för oss.
Venus, Mars, Merkurius och övriga synliga planeter är fjärdeplansglober, och därför synliga för oss.
De övriga sex energi- och medvetandecentrana i deras respektive kedjor ser vi dock inte. Ett försök
att illustrera detta med en bild skulle misslyckas, eftersom bilder bara är tvådimensionella.
Den ström eller mängd av egon som utvecklas på jordkedjans sju glober är begränsad till antalet, fast
antalet är oerhört stort. Visserligen är universum gränslöst, men överallt där manifestation och
utveckling tagit sin början har gränser ändå satts för manifestationens utsträckning och för antalet
däri inbegripna egon. Alla de monader som nu utvecklas på jordkedjan kommer från månkedjan. I De
invigdes lära kallas denna samling egon för "livsvåg" i betydelsen ström av monader.
Denna "våg" nådde likt en invasionsarmé den planetariska massa som för vårt medvetande
representeras av vårt jordklot, och började sin utveckling på glob A. Den första skaran av egon
började på glob A och genomgick där en lång utveckling i kroppar som lämpade sig för då rådande
materiatillstånd. Därefter övergick den till glob B, och fortsatte så genom alla de sju
medvetandetillstånd som här blivit kallade glober. När den första skaran lämnade glob A, strömmade
andra egon in och följde samma kurs, och med tiden rörde sig på så sätt hela armén av egon i
regelbunden ordning runt den sjufaldiga banan.
Detta kretslopp pågick i fyra varv runt hela kedjan [det fjärde varvet pågår fortfarande], och då hade hela strömmen av egon anlänt från den gamla månkedjan. Därför tillkom inga fler efter mitten av det fjärde varvet. Samma kretslopp äger rum för samtliga, vid olika tidpunkter anlända, skaror. Det fortgår i sju hela varv, s k runder, genom alla de sju planetariska medvetandecentrana. När alla sju runderna slutförts, kommer just den grad av fullkomning att ha uppnåtts som är möjlig under den långa tidsperioden. Då kommer denna kedja eller massa av "glober" att dö och i sin tur ge upphov till en ny kedja.
Var och en av globerna används planenligt till att utveckla sju människoraser med sinnen, förmögenheter och krafter som lämpar sig för globens materiatillstånd. Härvid är erfarenheterna från hela serien av glober nödvändiga för att uppnå en fullbordad utveckling. Därför genomlöper vi runder och rotraser. En rund är kretsloppet genom de sju centrana för planetariskt medvetande, och rotraserna är rasernas speciella utveckling på ett av dessa sju centra. På varje glob framträder sju raser, men summan av de fyrtionio raserna utgör endast sju huvudraser. Ty det speciella sjutalet raser på varje glob eller planetariskt centrum bildar egentligen en ras med sju olika komponenter eller särdrag vad gäller verksamhet och förmåga.
Eftersom ingen ras på någon glob kan fullkomnas i ett svep, måste utvecklingen ske långsamt och enligt naturens egen ordning. Denna tillåter inga språng och därför måste underraser utvecklas, den ena efter den andra, tills en fullkomnad rotras har bildats, som därefter sänder ut sina sidoskott medan den avtynar och bereder väg för framträdandet av nästa rotras.
En belysning av detta förlopp har vi i den utsaga i lärorna som säger att nästa rotras, den sjätte, kommer att framträda på de två amerikanska kontinenterna. Där är jordens alla folkslag nu inbegripna i en stor sammansmältningsprocess ur vilken en högt utvecklad underras kommer att växa fram. Denna kommer på liknande sätt att följas av andra underraser, ända tills den nya rotrasen är färdigbildad.
Mellan slutet av varje huvudras och början av en ny inträder en period av vila vad globen beträffar. Ty då lämnar strömmen av mänskliga egon globen, och övergår till en annan av kedjans glober för att där fortsätta utvecklingen av sina egenskaper och förmögenheter. När den sjunde och sista huvudrasen framträtt och nått sin fulla utveckling, inträder en stor upplösning liknande den som föregick jordkedjans födelse. Världen försvinner i synligt måtto, och för det mänskliga örat råder djup tystnad. Detta sägs vara grunden till föreställningarna om att världen skall förgås, att en domens dag förestår, och att jorden härjats av eld och syndafloder.
Ser vi närmare på utvecklingsförloppet på jordklotet, så börjar strömmen av monader med att bearbeta materiamassan i vad som kallas dess elementala tillstånd, då allt är gas- eller eldartat. Ty den uråldriga och sanna läran säger att ingen utveckling är möjlig utan monaden som livgivande förmedlare. Under detta första stadium finns varken växter eller djur. Därpå följer mineralstadiet då hela massan hårdnar, med monaderna fängslade i den. Sedan framträder de första monaderna i växtformer som de själva konstruerar. Fortfarande finns dock inga djur. I nästa skede höjer sig den första gruppen monader ur växtriket och frambringar djuren och därefter den mänskliga astrala modellkroppen. Det finns då mineraler, växter, djur och blivande människor, medan övriga monadgrupper fortfarande utvecklas i de lägre naturrikena. Efter mitten av den fjärde runden uppnår inga fler monader det mänskliga stadiet, och kommer inte att uppnå det förrän en ny planetkedja genom återfödelse av vår nuvarande har bildats. Detta är i stora drag det hittillsvarande utvecklingsförloppet. Många detaljer har dock utelämnats. I en av runderna t ex, framträder människan före djuren. Den omständigheten behöver dock inte skapa någon förvirring.
Samma förlopp kan också beskrivas på följande sätt: I det kosmiska medvetandet uppstår först den plan efter vilken den astrala modellen eller grundformen bildas. När denna är färdig genomgår materian en förtätningsprocess ända fram till mitten av den fjärde runden. Därefter - och detta är vad som förestår oss - förandligas hela massan och når fullt medvetande, och hela serien av glober lyfts upp till ett högre utvecklingsplan. Under förtätningsprocessen sker en förändring beträffande tiden för människans framträdande. Om detta säger våra lärare dock bara att "planen förändras med den andra runden, men vad förändringen innebär kommer inte att meddelas i denna generation". Därför kan jag inte bringa klarhet i frågan. Men det råder inget tvivel om att sju huvudraser skall utvecklas här på denna planet, och att samtliga raser måste göra sju runder genom hela serien av sju glober.
Människosläktet var inte redan från början delat i två kön. Vi var först könlösa men blev sedan
tvåkönade (hermafroditer), för att slutligen uppdelas i män och kvinnor. Denna uppdelning i två kön
ägde rum för drygt arton miljoner år sedan. Därför lärdes det i forntidens filosofiska skolor att
mänskligheten är drygt arton miljoner år gammal.
Till 4. Människans sjufaldiga konstitution