3. Tändandet av förnuftets ljus
Traditioner över hela världen talar om en händelse av enorm betydelse som inträffade för miljoner år sedan: tändandet av förnuftets ljus i våra outvecklade sinnen. Efter att tidigare ha levt ett drömliknande liv utan mål, sporrades vi då av att kunna tänka självständigt, av att kunna göra val och av driften att utveckla oss. Legender och myter, skrifter och tempel bevarar beskrivningarna av denna fantastiska förvandling från tanklöshet till själv-observation, från oskuld till kunskap och ansvar - en förvandling för vilken vi kan tacka de avancerade varelser från högre sfärer som lärde oss tänka.
De kallas manasaputraer ("förnuftets söner"), agnishvattaer (de som har smakat av agni, "elden"), barishader (de som för meditativa och ceremoniella ändamål sitter på kusha-gräs) och pitrier ("fäder") - beteckningar som bevarar traditionen att sol- och månfäder väckte tankeförmågan och förmågan att välja hos de tidiga människorna så att de kunde fortsätta sin evolution i egenvalda riktningar.
Väckandet av tankeförmågan inom alla enskilda människor kan inte ha ägt rum samtidigt. Det måste ha tagit hundratusentals om inte miljoner år att verkställa. Och människorna var på den tiden, liksom idag, säkerligen mycket olika varandra. I utvecklingen av sina anlag gjorde ett fåtal snabba framsteg, medan de flesta var måttligt framgångsrika och några ganska tröga. Ljusgivarna infann sig av medkänsla, men deras verksamhet var också bestämd av karmiska band med mänskligheten, knutna i tidigare världscykler.
När denna nya kraft släpptes loss bland människor som inte hade erfarenhet av hur man använde sig av kunskap, behövde de givetvis ledare och rådgivare som visade dem tillrätta. Många folks traditioner berättar att högre varelser stannade kvar på jorden för att undervisa, inspirera och fostra oss. De lärde ut praktiska färdigheter: navigation, astronomi, metallurgi, åkerbruk, örtläkekonst, garnspinning och hygien, liksom kärlek till det vackra genom konstnärligt skapande. Som det viktigaste av allt inpräglade de i djupet av vårt själsminne vissa grundläggande sanningar om oss själva och världen, sanningar som skulle tjäna som en inre talisman under kommande cykler.
I Västerlandet har poeter och filosofer århundradena igenom tolkat de Prometevslegender som greken Hesiodos (700-talet f Kr) nedtecknade från mycket gamla källor. Bland annat har Aischylos, Platon, Vergilius, Ovidius, Milton och Shelley odödliggjort olika aspekter av myten. I sina dialoger pekar Platon ofta på den visdom som finns bakom de myter han skildrar, och i Protagoras (§ 320 ff) berättar han om konfrontationen mellan Epimetevs och dennes äldre broder Prometevs. När tiden var inne för de dödliga varelserna att "komma till världen, formade gudarna dem i jordens sköte av jord och eld. När de sedan skulle föra dem upp i ljuset, gav de Prometevs och Epimetevs i uppdrag att utrusta dem och ge åt var och en de krafter och gåvor, som kunde befinnas lämpliga." Epimetevs åtog sig att utföra denna fördelning, och Prometevs skulle sedan kontrollera den.
Allt gick bra när djuren försågs med lämpliga attribut, men då turen kom till människorna upptäckte Epimetevs att han "förbrukat alla befintliga krafter och gåvor på de oskäliga djuren". Prometevs kunde nu inte göra annat än stjäla gudinnan Atenas och guden Hefaistos "konstskicklighet, och därjämte elden; ty utan elden var det ej möjligt för någon att göra deras konstskicklighet användbar. Så ger han den åt människan" och den tänkande människan var född. Hon hade blivit en potentiell gud, medveten om sin makt och om att hon från och med nu måste välja mellan gott och ont - förtjäna den gåva Prometevs hade gett henne.
Till en början levde den unga mänskligheten (som var vi själva) i frid, men med tiden började många av oss använda sina själskrafter för själviska ändamål och höll på att gå under. Zevs, som såg vår belägenhet, sände då Hermes till jorden för att ingjuta "försynthet och rättvisa" i varje man och kvinna så att alla, och inte bara ett gynnat fåtal, skulle kunna utöva dygderna. Vi människor är olika till fallenheter och möjligheter, men vi har samma gudomliga anlag.
I mytens form pekar Platon på den underbara sanningen att Zevs sådde odödlighetens frö i människan och att glöd från gudarnas sinnesljus vid rätt tidpunkt befruktade fröet till att bli självmedvetet varse sin gudomlighet - ett verk av Prometevs, vars mod och uppoffring för mänskligheten gör honom till den mest aktningsvärde av heroer.
Rätt förstått berättar det tredje kapitlet i Första Moseboken samma sak när Gud varnar Adam och Eva för att äta av "trädet som ger kunskap om gott och ont". Då skulle de dö. Men ormen försäkrar Eva att de inte kommer att dö, ty Gud - eller rättare sagt gudarna, elohim - "vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont". De åt av frukten och dog från sitt oskyldiga barnatillstånd - men blev människor i ordets verkliga bemärkelse, gudalika, med kunskap om gott och ont. Vi är alltså nu gudar i vårt innersta väsen, även om vi kan tyckas ha glömt det.
Vänder man sig till samma berättelse i Den Hemliga Läran finner man följande:
De stora Chohanerna tillkallade månens herrar med de luftiga kropparna. "Frambringa människor, människor av er egen art. Ge dem deras inre former. Hon [moder jord] skall dana yttre omhöljen. Män-kvinnor skall de bli. Lågans herrar även."<
De kom, var och en till det land honom anvisats: sju av dem, envar till sin lott. Lågans herrar stannade kvar. De ville ej gå, de ville ej skapa. (II:16-17)
Så formades sju gånger sju skugglika varelser, var och en enligt sin art. Men varelserna med förnuft var ännu inte födda. Fäderna tillhandahöll vad de hade, likaså jordens ande. Detta var dock inte nog: "andningen behövde ett förnuft som kunde omfatta världsalltet. ´Detta kan vi ej ge´, sade fäderna. ´Jag hade det aldrig´, sade jordens ande". Den tidiga människan förblev en tom, förnuftslös varelse.
Vad gjorde då visdomens söner? De försmådde de tidigaste formerna som olämpliga, men när den tredje rotrasen, "de kraftiga med benstomme", etablerades, sade de "Nu skall vi skapa". Några inträdde i de skugglika (astrala) formerna, andra "projicerade gnistan", medan en del inväntade den fjärde rotrasen. De i vilka förnuftsgnistan helt inträdde blev upplysta, ledare och vägvisare för dem i vilka gnistan bara blivit delvis projicerad. De som blivit helt utan gnista eller vars gnista glödde alltför svagt var ansvarslösa. De parade sig med djur och alstrade missfoster. Visdomens söner blev ångerfulla eftersom de vägrat att skapa. "Detta är karma" sade de. "Låt oss ta vår bostad i de övriga. Låt oss lära dem bättre, att ej värre må inträffa." Så blev alla människor begåvade med manas (förnuft).
Den tredje rotrasen alstrade den fjärde, vars medlemmar blev "uppblåsta av övermod". Allteftersom evolutionscykeln snabbt fortskred mot sin lägsta punkt på det materiella nedstigandets båge, blev frestelserna allt fler. Uppteckningar säger att ett grymt krig fördes mellan Ljusets söner och Mörkrets söner. "De första stora vattnen kom. De uppslukade de sju stora öarna." Ljusets söner lät sig födas in i den begynnande femte rotrasen - vår egen - för att ge den de nödvändiga andliga impulserna.13
Tändandet av förnuftets ljus i oss var en kulminerande händelse i vår evolution. Vi blev medvetna om vem och vad vi var - vi blev självmedvetna. Kunskapen gav oss makt: makt att välja, att tänka och att handla klokt eller oklokt. Den gav oss förmågan att älska och förstå andra. Den stimulerade vår vilja att utvecklas och expandera våra olika förmögenheter. Med tiden ställde den oss inför den största av alla utmaningar: striden mellan de ljusa och mörka krafterna inom oss själva. När vi beaktar att denna strid nu pågår i miljarder människosjälar, förstår vi varför de mänskliga viljorna ständigt ligger i konflikt med varandra.
Under den tredje rotrasen stannade manasaputraerna - de som förenade sin själsessens med de tidiga människornas sinnen - kvar på jorden som gudomliga instruktörer. Men det kom en tid då dessa högre varelser var tvungna att lämna oss för att vi skulle kunna utveckla oss på egen hand. De drog sig tillbaka, men de drog inte tillbaka sin kärlek och beskyddande omtanke, liksom föräldrar aldrig upphör att älska sina barn. Den kloke föräldern lär sig att det bästa man kan ge sina barn är tron på att de kan klara sig själva. Detta trodde manasaputraerna om oss, och det är vad vår guda-essens fortsätter att tro.
Vi är faktiskt manasaputraer, även om sinnets högre aspekter ännu inte är helt manifesterade i oss. Icke desto mindre förblir de sanningar som inpräglades i vårt själsminne reella delar av vårt väsen. Det är för att medvetet återknyta kontakten med denna inre visdom som vi gång på gång föds in på jorden: för att återupptäcka vilka vi verkligen är, att vi är medvandrare till stjärnor och medmänniskor, liksom till våra bröder i luften, i vattnet och på jordytan. Från vår föräldrastjärna till kristallerna och de diminutiva varelser som lever i atomernas värld är vi alla ett flödande medvetande. Detta omfattar också de många klasser av elementaler som utgör elementen eter, eld, luft, vatten och jord.
Kanske kan det synas märkligt att se hela mänskligheten som ett enda flödande medvetande, men just så förhåller det sig. Vi ser vårt mänskliga jag som en separat enhet medan det i själva verket bara är en "cell" i den större varelse, i vilken vi lever och gör våra medvetna evolutionära erfarenheter. Åtskildheten är en illusion. Eftersom jordens alla invånare offrar lite av sig själva åt naturrikena över och under dem, finns det en samhörighet mellan alla naturriken. Det pågår kontinuerligt en växelverkan dem emellan som vi intuitivt förnimmer oftare än vi kan känna vår etthet med allt och alla. Jämsides med det ständiga utbytet av många slags livsatomer och energier, involveras de olika naturrikena i varandras karma. I oss är såväl mineral-, växt- och djurrikena som de elementala naturrikena representerade, och därtill de gudomliga eftersom vi är gudar i mänsklig gestalt. Vi överbetonar ofta vår skenbara avskildhet.
I våra dagar får vi förvånansvärt många belägg för att medvetande är en etthet och att det,
när det på olika sätt manifesterar sig i mineralet, växten, djuret och människan, är en
flödande ström av liv. Så t ex har experiment med växter indikerat att de reagerar på mänskliga tankar
och på musik. Om det finns en vibrationell växelverkan - positiv och negativ - mellan växt och
människa, finns det säkerligen också en sådan mellan människa och människa. Det kontinuerliga utbytet
av tanke-energier, av tanke-atomer, är inte begränsat till människosläktet eller till vår planet. När
vi funderar över det levande nätverket av magnetisk och själslig kraft mellan oss själva och varje del
av den kosmiska organism som vi kallar vår värld, förnimmer vi räckvidden av vårt ansvar. Om vi med
vårt odödliga jags ögon kunde överblicka allt som händer inom våra personliga förhållanden och inom
våra sociala relationer, skulle vi förändra varje aspekt av vår livsföring.