7. Karma

 

Idag tänker man mycket på vår gemenskap med hela skapelsen, på att vi är lika intimt sammanlänkade med solen, månen och stjärnorna som med naturrikena under oss. Alla gudagnistor i världsrymden är en etthet i sitt innersta eftersom de har samma ursprung i det ofattbara. Men då varje gudagnista bär på sina egna resultat av en lång utvecklingsbana, är den präglad med sitt eget unika gudomlighetsmärke. En etthet med skillnader - det är hemligheten med livets mysterium. Detta indikerar att en stor skattkammare av individuell karmisk erfarenhet ligger innesluten i kärnan av varje människa. I vårt innersta jag är vi ett med alla andra människor, men som individ har var och en av oss sin egen karaktärsprofil, sin egen "fiberriktning" som löper genom hela hans varelse.

De stoiska filosoferna i antikens Grekland och Rom förstod att det i universum, liksom i var och en av dess otaliga varelser, finns en skapande makt i besittning av planen för och syftet med sin existens, och denna makt kallade de logos. Logos var för dem spermatikos, "fröbärande", och ur logos utgår en skara av individuella "frö-logoi" som efter att ha manifesterat sig tillräckligt länge slutligen återvänder till sin källa: "oförstörbara frömakter, oräkneliga till antalet. utspridda i hela universum, överallt skapande, befolkande, formgivande, förökande sig."24

Under hela följden av sina jordeliv evolverar vart och ett av jordens otaliga frölogoi och alstrar därför karma. Därmed påverkar det andra frölogoi, och alla påverkar de på så sätt varandras framtidsöde. Det är denna karmiska relationsgemenskap och växelverkan som ibland gör det svårt för oss att förstå ödesinslagen i vårt liv. Då och då uppstår problem därför att vi gärna tror att karma är någonting som påtvingas oss av en makt utanför oss när vi är helt oförberedda - hämnden för något vi gjort eller underlåtit att göra i detta eller ett tidigare liv. Men karma är i verkligheten ett utflöde av vårt eget jag. Vi betraktar sällan den alltomfattande lagen om orsak och verkan som läkande - och därtill barmhärtig genom sin återställande verkan.

Hos de tidigaste grekerna var Nemesis en gudinna som personifierade samvetet - vördnaden för jämviktens moraliska och andliga lag och den inneboende rädslan för att förbryta sig mot gudarna. Men vi har glömt att gudarna inte är åtskilda från oss och att vi är förlängningar av deras inre väsen. Vi har glömt att deras omsorg om oss är ett inslag i vår tillväxtprocess, liksom vårt beskydd är ett inslag i tillväxtprocessen hos de atomiska varelser som utvecklas i vår mänskliga hierarki.

Naturligtvis frågar vi oss vad det är för glädje med att vi i det innevarande livet får lida för ogärningar i tidigare liv som vi inte minns. Det skulle vara rättvisare om vi mindes dessa ogärningar, ty då skulle vi inte protestera mot att nu ta konsekvenserna av dem och kunde lättare se hur vi bör bättra oss. Detta resonemang låter vettigt men stämmer inte, ty vi minns faktiskt vårt förflutna eftersom vårt förflutna är vi själva: vi är karman, resultatet, av alla våra förflutna upplevelser, och det resultatet vecklar nu ut sig i det innevarande livet. Visserligen är vår hjärna nybildad för detta livet och har en mycket liten minnesförmåga, men vi är inte bara vår hjärna. De personligheter vi ikläder oss liv efter liv är uppträdda på ett "tråd-jag" (sutratman) som pärlorna i ett radband. Medan personligheterna bara är delvis medvetna om det utstrålande jag som binder dem samman och ger dem livskraft, så minns vårt atmiska jag (sutratman). I stunder av inre tystnad kan vi intuitivt känna något av den vetskap som förs över till varje personlighet.

Buddhistiska texter påminner oss om att den tid skall komma när vi måste förvärva kunskap om såväl vårt näst föregående som hela raden av tidigare liv.25 Men då kommer vi att ha den andliga mognad som krävs för att hantera denna kunskap utan att skada andra eller oss själva, och vi kommer att ha förtjänat förmånen att ögonblickligen kunna minnas vår medfödda visdom.

Funderingar över detta tema leder oss bortom vår nuvarande livssituation till tidigare inkarnationer och t o m tidigare världsperioder. Vi kan inte föreställa oss en början bortom vilken inga orsaker sattes i rörelse, ty varje gudagnista är ett medvetande, en levande varelse som i tidsåldrar vandrat på sin individuella evolutionsväg. Vi människor har inom ramen för vår planets tillväxtmönster en lång historia av liv och död, framgångar och misslyckanden, och vårt inträde i varje jordeliv är - under vilka omständigheter och var det än äger rum - ett utflöde av de oundvikliga konsekvenser vi drog på oss genom våra gärningar i tidigare inkarnationer.

I enlighet med lagen om magnetisk attraktion måste allt som kommer till oss någon gång ha satts i rörelse av oss själva, medvetet eller omedvetet. I varje ögonblick av vårt liv präglar vi hela vår varelse med den goda eller dåliga karaktären på våra tankar och känslor. Det är vi själva som sätter dessa våra kännemärken på våra livsatomer, och varje gång vi återvänder till jorden återvänder livsatomerna till oss för att på nytt gestalta våra fysiska, mentala och andliga höljen. Ingen skördar något han inte sått och medan goda frön ger vinster och karaktärsstyrka, ger ogräsfrön förluster och viljesvaghet. Inte bara för oss människor utan för alla varelser i världsalltet, stora som små, är karma den stränge men alltid välgörande upptecknaren av alla rörelser i medvetandet. Att betrakta karma som en hämnande demon eller belönande ängel är att döma efter det yttre skenet. Var en varelse än befinner sig på sin evolutionsväg är den sin egen lipika eller "skrivare", sin egen uppväckare och vän. Liksom vi människor, sätter varje annan varelse sina kännemärken på alla partiklar i sin sammansatta konstitution.

Alla genomgår vi prövningar som är svåra att rättfärdiga inom gränserna för ett enda jordeliv. Vi är utsatta för nationella, rasmässiga, globala och t o m kosmiska lagar och inflytelser som tycks ha liten anknytning till vår personliga tillvaro. När vänliga och hänsynsfulla personer lider under ett grymt öde är det mycket svårt att förstå att de begått grova ogärningar i det förgångna. Och vad kan alla de ha gjort som drabbas av hungersnöd, krig och naturkatastrofer?

Om karma är den enda oryggliga lagen i världsalltet, kan ingen varelse få en upplevelse som inte ytterst har sitt ursprung i någon del av dess egen konstitution, vilken ju sträcker sig från det gudomliga till det fysiska. Men eftersom karmas olika verkningssätt är hemlighetsfulla, är de inte lätta att upptäcka. Det som händer oss behöver inte vara resultat av tidigare ogärningar, utan något som satts igång av vårt högre jag i dettas egna välgörande syften. Människans sökande efter mening av den österrikiske psykiatern Viktor Frankl ger oss ett rörande vittnesbörd om det faktum att det i koncentrationslägrens helvete föddes hjältar. Deras skärseld måste ha varit en initiation av högtstående slag.

Att några få tragiskt missledda individer kan föra en hel nation av män och kvinnor in i förhållanden som ingen av dem normalt skulle tolerera, måste bero på tilldragelser i sedan länge förflutna tider. Alltsedan förnuftets ljus tändes i oss och vi blev medvetna om oss själva som tänkande varelser, har vi haft förmågan att välja mellan gott och ont. I miljoner år har vi varit ansvariga för våra tankar och känslor och de handlingar som framspringer ur dem. Eftersom vi ännu är bara delvis utvecklade kan vi inte undgå att göra felval, särskilt när materiens dragning på oss är starkare än andens.

Människan utvecklas långsamt och idag, liksom i gångna tider, väljer vi mellan våra själviska och osjälviska ingivelser, mellan arbete för vår egen välfärd och arbete för vår familj och vårt land. Med varje val sätter vi orsaker till gott eller ont i rörelse, och de kommer med tiden att leda till konsekvenser för såväl oss själva som vår omgivning. Att spåra de karmiska trådar som vävts mellan nationer kräver en kunskap som vi ännu inte förmår skaffa oss, nämligen en överblick över vad nationer och individer har sått under tidsåldrar. Men eftersom vi med vår individuella karma föds i ett visst land vid en viss tidpunkt, har vi viss del i det landets nationalkarma.

Om vi inser att rättvisa och harmoni är inneboende i den alltomfattande ordningen och att naturen alltid arbetar med att återställa rubbade balanser, måste vi dra slutsatsen att var och en av oss får den kvalitet på sina livsupplevelser som tillkommer honom. När vi är ansatta av prövningar som ligger utanför vår kontroll, kanske vårt högre jag gläds över det tillfälle vi fått att lära värdefulla läxor, utveckla vår medkänsla och hjälpa dem omkring oss som har det svårare än vi själva. Har vi inte alla upptäckt, ofta efter många år, att plågsamma tilldragelser kan efterlämna gåvor? Vi talar om tur i oturen, ett talesätt som antyder ett intuitivt erkännande av att smärta och sorg har vackra sidor, bl a vår fördjupade medkänsla och förståelse för dem som befinner sig i svårigheter.

Jag har sett många nära vänner lida och dö och har då ofta tänkt "om jag bara kunde bota, om jag bara kunde lindra smärta". Men med åren har jag insett att detta kanske inte vore det lämpligaste sättet att hjälpa. Jag har förstått att det bästa och effektivaste sättet att bistå någon är att hjälpa honom finna tillförsikt och mod att konstruktivt möta sin karma. Naturligtvis skall den medicinska hjälp som finns tillgänglig alltid anlitas, men vi bör också ge vår vän möjlighet att inse att han kan hantera sin karma med förståelse. Kanske dör hans kropp tidigare än normalt, men genom att möta sin karma accepterar han medvetet förmånen att i ett välsignelserikt syfte få arbeta sig igenom en svår erfarenhet. I den attityden ligger det tröst och styrka för både den döende och de levande.

Hur kan man bäst vara till hjälp? Genom att bli nedslagen och gråta tillsammans med vännen ifråga? Visst kan man gråta, men det bör vara tårar av förståelse och kärlek, inte av medlidande och förtvivlan. Det bör vara tårar som framkallas av vännens mod att ta på sig en svår uppgift i vetskap om att lidandet är en rening av karma med sikte på framtiden. Vår vän har inte behov av en massa ord utan av vår villighet att vara stark, uthållig och lojal, så att han kan få vår omsorg när han behöver den.

Vet vi vad själen måste genomgå för att verkligen bli fri? Kan inte de förskräckliga lidanden en själ genomgår, och vilka i visst avseende är värre för åskådarna än för den lidande själv, vara just den karma som själen vill ha? Hur som helst, vi får inte skaka av oss en annans smärta. Det är diaboliskt och förhärdar hjärtat. Det är att missförstå meningen med livet. Vi skall lindra lidande så mycket vi kan. Vi måste på alla upptänkliga sätt ge av vår sympati och förståelse - inte genom att lyfta bördor från andra människors skuldror utan genom att hjälpa dem möta och hantera livets utmaningar med större självförtroende och framsynthet.

När vi funderar över det vi ser av fysiska, psykiska och mentala handikapp - som ju ofta kräver stora resurser av tålamod och kärlek - kan vi inte låta bli att fråga varför? Varför föds många människor med en missbildad kropp och varför förlamas många genom olyckshändelse eller sjukdom? Vad är det som tilldelar den ene människan ett liv i välmåga medan den andre inte bara måste kämpa med en kropp som inte svarar på normala viljesignaler, utan dessutom tvingas slita hårt för att få sinnet och anden att blomma? Miljoner människor bär på en hård ödesbörda och frågar sig var rättvisan och barmhärtigheten finns i vår värld - den sägs ju vara styrd av en kärleksfull Gud. Är det en tröst för plågade föräldrar att få höra att det som sker är Guds vilja eller Allahs ingripande eller utflödet av gammal karma?

Orsaken till och boten för lidandet är något ytterst mysteriöst som kommer att förbli ofattbart för oss, och ligga bortom allt vad mänskligheten lärt sig, tills vi med varje atom av vår varelse kan känna den gudomliga medkänslan i allt som händer. Ingen kan med säkerhet säga att ett barn som föds missbildat därmed sonar ogärningar som begåtts i tidigare liv. Det kan mycket väl vara fallet, men behöver inte vara det. Kanske är det i stället så att det återvändande egot är avancerat nog - vi är ju primärt ande-själar, inte kroppar - att "välja" denna svåra karma för att utveckla empati med alla som lider. Tänkbart är också att det reinkarnerande egot behöver en tillfällig befrielse från vissa mentala och emotionella besvär och därför väljer ett "utvecklingsstört" vehikel. Det kan t o m handla om en själ med så hård och självisk karaktärsprofil, att det säkraste sättet att få en förvandling till stånd ligger i att låta den leva i en missbildad kropp så att den lär sig empati och medkänsla.

Vi skall inte döma andra. Bara den som har förmågan att läsa en persons andliga historia kan avgöra vilka karmiska effekter från tidigare liv det är som kulminerar i just de omständigheter egot har att hantera eller inte hantera i det innevarande livet. Alla har vi vävt in både värdigt och ovärdigt i vår själs vävnad, och när vi intuitivt känner att vi är sammanbundna med vår gudomliga förälder, och att alla glädjefyllda eller smärtsamma upplevelser är delar av det öde som vi spunnit på i tidsåldrar, så finner vi ändamål och skönhet i även de mest prövande omständigheter.

Ett brev, som en från födelsen gravt handikappad vän skrivit på skrivmaskin med hjälp av en munpinne, bekräftar detta. Hennes namn är Viola Henne och hon förtjänar sitt uppehälle som konstnär. Samtidigt ägnar hon all tid och energi hon kan åt arbete med barn och ungdomar vilka är mer handikappade än hon själv. Viola bryr sig inte om vad dessa inte kan göra, utan tar sikte på vad de kan göra. På så sätt stärker hon deras vilja att uttrycka de anlag de eventuellt har. Hon skriver:

Hjälp mig att ta död på den falska föreställning folk har om ordet "karma". Vare sig jag eller någon annan handikappad har blivit "dömd" att vistas i en skadad kropp (hjärna eller.). Nej! Det är faktiskt så att när man väl har genomskådat de illusioner som en felaktig fostran har gett en, så förändras snabbt ens attityd till handikappet och man inser en gång för alla att den skadade formen inte är ett straff utan ett heligt privilegium, som äntligen låter en verka på hög nivå.

Det är som att bära passande kläder när man går till jobbet. Den skadade formen är en nödvändig och självpåtagen yttre klädnad. Ens inre mekanismer godtar kroppen och de rådande omständigheterna så att man kan möta lärotillfällena. Alla människor får "betala" för begångna tanke- och handlingsfel, så handikappade är inte sämre än andra. De "betalar" för sina misstag med en annorlunda orsak-verkan-situation.

Ordet karma borde definieras som "omständigheter vilka själen kontinuerligt väljer som de bästa tillfällena för sin tillväxt och för att lära andra".

Dessa ord från en som vägrar att bli bitter och i stället ger mod och kärlek till alla som behöver hopp och egenvärde, är ett kraftfullt svar på frågan "är livet rättvist?". Även när ens liv är fullt av prövningar är det ur det reinkarnerande egots synvinkel helt galet att anse sig ha en "dålig" karma. Purucker uttryckte detta på ett bra sätt med orden "vi är vår egen karma" i betydelsen att allt som kommer till oss vad gäller karaktärsdrag och omständigheter är ett utflöde av vår egen varelse - av vårt eget förflutna. Om vi eller våra närstående måste genomlida plågsamma tilldragelser - det kan vara sjukdomar, motgångar osv - är detta inte "dålig" karma. Karman kan visserligen vara mycket svår att möta, men om den i det långa loppet befordrar själens tillväxt måste den betraktas som välgörande.

Detta är ett synsätt som är till stor hjälp, ty många känner sig idag krossade av livets bördor. När vi inser att vi är vår karma, förstår vi att allt som vecklar ut sig framför oss faktiskt är vi själva och att vi därigenom får möjlighet att lära och växa och att fördjupa vår varseblivning och förståelse. När vi ägnar oss åt annat än våra egna problem och ser med vilken humor och värdighet andra, kanske sämre lottade än vi själva, möter sina livssituationer, kan vi upptäcka att de av oss som har svårast med att hantera sina karaktärssvagheter befinner sig i det sämsta underläget. Lite självanalys är bra och påminner oss om att vi alla är bergsbestigarkamrater, och att de som tycks hamna på efterkälken mycket väl kan vara i färd med att röja undan hinder för både sig själva och andra bakom dem, hinder som annars skulle visat sig omöjliga att forcera.

Nu är det naturligtvis lätt att filosofera när man är frisk och har det bra. Men hur är det för dem som lever i fattigdom och för dem som är dömda att dö av sjukdom eller svält? Skall vi säga att det är deras karma och att de måste möta den och hoppas på bättre karma i nästa liv? Uppenbarligen är det deras karma annars skulle de inte befunnit sig i det läge de gör, men hur kan vi avskärma deras karma från vår egen? Vi människor är en familj, och alla har vi vår del i alstrandet av de svårigheter som nu vecklat ut sig. Är det för övrigt inte också vår karma att bli allvarligt bekymrade, och om möjligt hjälpa till att lindra den misär som råder på så många ställen på jorden? Det ligger en viss tröst i det faktum att världssamvetet börjar vakna och bli sensitivare, så att ett stigande antal kapabla och självuppoffrande män och kvinnor redan ägnar sina liv åt praktiskt humanitärt arbete.

Hur gärna vi än vill, kan många av oss inte erbjuda något större mått av materiell hjälp. Men alla kan vi bekämpa den typ av orsaker som resulterat i mänsklighetens nuvarande belägenhet. Detta är uppenbarligen ett mycket långsiktigt företag, men inte mindre angeläget för det. I ett brev som H P Blavatsky 1889 skrev till de amerikanska teosoferna citerar hon följande rader från en av sina lärare:

"Låt inte goda karmaresultat vara ert motiv, ty eftersom er karma - god eller dålig - är gemensam och hela mänsklighetens egendom, kan ingenting hända er utan att många andra får del av det." . "Det finns ingen lycka för den som alltid bara tänker på sitt eget jag och glömmer alla andra jag." . "Världen stönar under trycket av sådana handlingar (karma) och ingenting utom självuppoffringskarma kan minska det."26

Detta är provokativa ord, men finns det en enda människa för vilken de inte gäller? Världen stönar verkligen under trycket av våra själviska tankar och handlingar, och vi är individuellt och kollektivt ansvariga i samma mån som vi bidrar till trycket. Eftersom vi är människor har vi allesammans blandade motiv, men vi har också altruismens ideal att sträva mot. Det är ett ideal som tar många liv att nå, men som förtjänar att alltid hållas levande i våra hjärtan. När det får det dominerande inflytandet över vår dagliga livsföring, kommer vi att ge uttryck för ett större mått av osjälviskhet än av själviskhet.

Själviskheten hämmar själens naturliga växande och är skadlig för hela mänsklighetens utveckling, eftersom den stänger var och en inne i sig själv. Om man däremot inte betraktar sig själv som det viktigaste av allt frigörs ljus i ens inre, och när det ljuset flödar in i ens själ spränger det personlighetens gränser och strålar ut över andras liv. Det är ett faktum att varje altruistisk strävan förenar sig med en elementalvarelse och påverkar världens tankeatmosfär, och varje människa som "vibrerar" på samma våglängd som denna strävan svarar på den. Hennes liv blir värdigare och hennes omgivning belyst. På liknande sätt är motsatsen också sann, och för den hålls vi också ansvariga.

I vilka yttre förhållanden karma än placerar oss, kan vi alltid komma ihåg att vi är själar som var och en har sin individuella dharma (sva-dharma) att fullgöra. Krishna säger till Arjuna: "Bättre att göra sin egen plikt, om också ofullkomligt genomförd, än att väl utföra en annans. Bättre att förgås medan man fullgör sin egen plikt, ty en annans är fylld av faror."27 När man fullgör sin egen plikt vandrar man sin egen väg och utför det, för vilket man fötts in i världen.

Orientalisterna har i sina översättningar givit ordet dharma olika betydelser - plikt, sanning, lag, religion, fromhet - men alla dessa betydelser täcker inte sanskritordets rika tankeinnehåll. Dharma (från verbet dhri, bära, vidmakthålla) antyder att var och en av oss bär på ett öde som är hans eget, och att vi vidmakthåller det sanna i vår inre varelse när vi fullgör våra yttre plikter så gott vi kan. Vi måste förstå att vårt öde inte är någonting som finns utanför utan inom oss. Vi behöver inte resa till Tibet, Amerika, Thailand eller Afrika för att finna det. Var och en är själv sitt öde, sin karma, sin individuella dharma.

Det finns överallt i världen så mycket som är galet i människornas relationer till varandra att det kommer att ta tidsåldrar att rätta till dem. Utan tvivel har vi dragit på oss en diger karmisk räkning som måste betalas. Men vi får inte glömma att vi också har tillgodohavanden - allt det goda vi uträttat i detta och tidigare liv. Kan det inte vara så att intensiteten i det globala och individuella lidandet, liksom våra förvirrade värderingar, lika mycket beror på stimulanser från våra högre jag som på obetalda karmiska skulder?

Det är meningen att vi skall leva vårt liv utan att hela tiden plågas av smärtor eller förtvivlan. Sorgen kommer till oss alla, men liksom regnet skall den ge tillväxt. Låt oss därför ge stort utrymme åt den inre glädje som värmer hjärtat och bringar karmas våg i jämvikt. Någon gång i detta eller ett framtida liv kommer vi att kunna se på allt vi gått igenom med de siarögon vi har i vårt innersta, och då med panoramisk synförmåga överblicka samtliga våra upplevelser inklusive motiven till dem. Vi kommer då att veta att döden, alla hinder och allt lidande är delar i det naturliga tillväxtmönstret, vilka i själen etsar in den vidgade varseblivningen, den sannare kärleken och den större omsorgen om allt och alla.
 

Till kapitel 8

 

Till Titelsidan