Kapitel 11
Den kosmiska pilgrimsfärden. Från icke självmedveten gudagnista till fullt självmedveten gud.
Du, som upprätthåller universum, från vilken allt utgår, till vilken allt skall återvända, lyft slöjan från den verkliga solens ansikte, som nu är dolt av en vas av gyllene ljus, så att vi kan se sanningen och fullgöra alla våra plikter på vår resa mot din heliga hemvist. (Parafras av Gayatrin )
På sidan 636 i första delen av Den Hemliga Läran finner vi följande:
Men man måste förstå ockultismens uttryckssätt innan man klandrar dess påståenden. Vår lära förkastar till exempel - såsom i viss mening även vetenskapen gör - användandet av orden "över" och "under", "högre" och "lägre" ifråga om osynliga sfärer, därför att dessa ord här saknar all betydelse. Även uttrycken "öster" och "väster" är bara konventionella, behövliga endast till hjälp för våra mänskliga förnimmelser. Ty fastän jorden har sina två fixa punkter i polerna, dess norr och söder, så har dock öster och väster en växlande betydelse alltefter vår egen plats på jordens yta och till följd av dess rotation från väster till öster. Följaktligen, när "andra världar" omnämnas - de må vara bättre eller sämre än vår, mer andliga eller ännu mer materiella, fastän i båda fallen osynliga - så förlägger ockultisten ej dessa områden vare sig utom eller inom vår jord, såsom teologer och skalder brukar göra, ty deras plats finns ingenstans inom den allmänt kända eller uppfattade rymden. De är så att säga blandade med vår värld - genomträngande den och genomträngda därav. Det finns miljoner och åter miljoner världar och firmament synliga för oss. Bortom och utom dem som teleskopet kan skönja finns ett ännu större antal, och många av dessa tillhör inte vår objektiva existenssfär. Fastän lika osynliga som om de befann sig miljoner mil avlägsna från vårt solsystem är de dock med oss, nära oss, inom vår egen värld, lika objektiva och materiella för sina respektive invånare som vår värld är för oss. Men å andra sidan står inte dessa världar och vår värld i samma inbördes förhållande som en serie i varandra inneslutna äggformade askar, liknande de leksaker man kallar kinesiska bon, utan var och en lyder helt och hållet sina egna särskilda lagar och villkor, och äger inget direkt samband med vår sfär. Deras invånare kan som sagt, efter allt vad vi vet eller förnimmer, röra sig genom och omkring oss såsom genom tomma rymden, ja deras boningar och länder kan befinna sig mitt bland våra egna utan att dock skymma vår blick, därför att vi ännu saknar de förmögenheter som vore erforderliga för att urskilja dem.
Detta verkar vara en mycket lämplig text att välja som avslutning på vår konturteckning av hierarkierna, och på vår utläggning av läran om swabhava som vi hade uppe vid vår förra sammankomst. Läran om swabhava är läran om den karaktäristiska naturen, om individualiteten eller det typväsentliga hos varje individuell monad som växer och manifesterar sig och blir sig själv i den manifesterade värld, i vilken den själv är fröet till sin egen individualitet. Den betydelse detta begrepp har för evolutionsläran - "att rulla ut eller veckla ut det som finns inom" - och särskilt för det omtvistade och svårlösta problemet med vad som kallas arternas uppkomst, är helt enkelt ofantlig, ty det är dess nyckel.
Vi kan använda ordet individualitet som uttryck för swabhava, dock inte när vi jämför begreppet individualitet med begreppet personlighet. Swabhava betyder individualitet i den bemärkelsen att ordet betecknar blivandet och utvecklandet av den särskilda egenskap eller väsenskaraktär som skiljer en monad, en mänsklig varelse, ett kosmos, en atom, från andra av samma slag. Läran om hierarkier är grundläggande, och det ljus den kastar över andra frågor är illuminerande, men själv kan den inte förstås ordentligt utan den kompletterande läran om swabhava. Och omvänt kan vi inte förstå läran om swabhava rätt utan att förstå läran om hierarkier.
Vi hoppas att i kväll kunna utveckla den verkliga betydelsen av swabhava för att därmed avsluta denna del av våra studier, då vi nu så att säga nått den kosmiska manifestationens gränsområden. När vi börjar studera swabhava i detalj, måste vi beröra en mycket väsentlig aspekt av läran. Aspekten i fråga är av grundläggande betydelse för den rätta förståelsen av en del av den forntida visdomens förkunnelse, en del som hänför sig till psykologin. Läran om hierarkier och dess kompletterande lära om swabhava är faktiskt båda i hög grad psykologiska, fundamentalt sett.
Swabhava är ett sanskritord, ett substantiv, härlett från roten bhu som betyder "bli" och därav också "vara", en psykologisk överensstämmelse som även finns i flera andra språk, till exempel i grekiskan och engelskan. På grekiska är ordet gignomai, och på engelska är det be. Iden gamla anglosaxiskan har vi detta ord med den väsentliga futurumbetydelsen fullständigt bibehållen och psykologiskt sett tydligt påtaglig, nämligen ic beo, thu bist eller byst, he bith eller biath etc, vilket betyder "jag, du, han skall vara" i betydelsen "bli". Det är uppenbart att den psykologiska styrkan här ligger i att varande i grund och botten är ett blivande - framväxandet eller evolutionen eller utvecklandet av inre förmåga.
Vad är det då som gör att en hierarki till sitt väsen - eller swabhava - skiljer sig från andra hierarkier? Det är dess swabhava eller dess individualitetsfrö, som den är och som finns i den. Det är det fröet som när det utvecklar sig bildar en hierarki, och fröet följer under utvecklandet sin egen väsenskärnas lagar (eller snarare natur), och den är dess swabhava. I Den Hemliga Läran talar H P Blavatsky ofta om en särskild egenskap eller ett särskilt plan i den universella tillvaron som hon kallar swabhavat (ordet är neutralt presens particip av samma rot bhu, använt som substantiv). Swabhavat härleds från samma rot som swabhava och har samma förstavelse, och betecknar det särskilda ting som existerar och blir till av och i sin egen urgrund. Om man vill, kan man kalla det "det självexisterande". Fastän swabhavat är ett sanskritord är det en buddhistisk term. Dess hinduistiska motsvarighet i Vedanta torde vara paramatmans kosmiska sida, det suveräna Jaget, den individualiserade aspekten av parabrahman - mulaprakriti (överande - rotmateria).
Swabhavat är den andliga urgrunden, den fundamentala roten eller anden-substansen, fadern-modern i manifestationens början, och ur det framväxer eller blir alla ting. Man kan i likhet med den nederländske judiske filosofen Spinoza uppfatta det som Gud, som det enhetliga underliggande väsendet eller substansen, även om vi i våra studier undvikit att använda termen Gud. Skälet till detta skall vi redovisa längre fram. Man kan också som Leibniz uppfatta det som en kollektiv enhet av ett oändligt antal emanerade monader eller "entelekier", för att använda Aristoteles uttryck. Spinoza var en absolut idealist medan Leibniz var en objektiv idealist, vilket senare också vi är. Swabhava är swabhavats karaktäristiska natur, väsenstyp, individualitet. Varje swabhavat har sin egen swabhava.
Den huvudsakliga och egentliga innebörden i läran om swabhava är följande - och den är så fundamental, så viktig för förståelsen av det som sedan följer, att jag uppmanar var och en att noga uppmärksamma den. När den kosmiska manifestationen börjar eller öppnas, öppnas den inte huller om buller, i en oordnad förvirring eller av en slump. Den börjar i enlighet med livets karaktäristiska frön, vanligen kallade lagar, vilka legat latenta under den mahapralayiska period som föregår den nya manvantaran. Dessa lagar (vi använder ordet med starka reservationer) är faktiskt naturens inneboende och ofrånkomliga karmiska vanor att bli det ena eller andra, bli sina swabhavaer, kort sagt sina skaror av oräkneliga varelser eller väsensnaturer. Och dessa lagar har faktiskt av de monadiska väsendena eller monaderna blivit inpräglade, stämplade, på eterisk och fysisk materia. Monadernas swabhavaer ger sina swabhaviska naturer till naturen! Monaderna är individer, och när Leibniz tänkte sig dem samlade till en enhet och bildande en kropp åt en ännu större monad, gav han den största monaden det latinska namnet Monas monadum, monadernas monad. Den monaden är kort sagt vår hierarkis toppunkt, som vi har talat om vid ett flertal tillfällen. Men när har vi något behov av att kalla denna monadernas monad, denna hierarkiska topp eller spets, för "Gud"? Vi kan tänka oss någonting ännu högre nästan efter behag. Att stanna vid någon punkt och kalla den Gud vore helt enkelt att skapa en gudomlighet - en människoskapad Gud!
Människan måste dock i sitt tänkande hejda sig någonstans. Därför börjar vi med swabhava, vilken såsom varande en abstrakt term inte i sig själv utgör en gräns. Swabhava är ren individualitet som verkar i anden-materian, av vilken den är den högsta delen eller spetsen. Denna monadens väsensnatur (eller swabhava) utvecklar och blir i materian en hierarki, vare sig den hierarkin är en atom, en människa, en planet, en sol, ett solsystem eller ett kosmiskt universum (eller ett allomfattande kosmos), sådant som Vintergatan. Monaden gör detta genom att följa den pådrivande impulsen från sin egen inre väsensgrund, sin individualitet, sin swabhava. Eftersom monaderna är individer blir också de resulterande hierarkierna individualiserade. På sin färd nedför den skuggiga bågen, dvs ner i materian, växer monaden ut till eller blir en hierarki, den blir materia i sina lägre delar (den högre delen av monaden förblir alltid i sitt eget rena oförfalskade tillstånd). Generellt sett når den därvid så småningom en viss punkt, som är ändpunkten för dess cykliska utveckling i den evolutionsperioden eller manvantaran. Då börjar den att cykliskt röra sig uppåt och tillbaka igen, och den delen av dess färd kallas för den lysande bågen, ty den är riktad mot ljuset eller anden, för att använda de forntida vises uttryckssätt.
För en tid sedan studerade vi det ställe i den hebreiska bibelns första kapitel (verserna 26 och 27) där Elohim säger: "Låt oss göra 'människan' till vår skugglika avbild (till vår egen skugga) och efter vår ursprungsmodell." De Elohim som "sade" detta var monader som tillsammans bildade en hierarki, samtidigt som var och en av dem själv utgjorde en hierarki. Liksom varje individuell människa är en underordnad hierarki inom den större hierarkin mänskligheten, så är mänskligheten en underordnad hierarki inom planetens ännu större hierarki, och planeten Jorden en underordnad hierarki inom den större hierarkin solsystemet osv så långt man låter tanken löpa. Människan är själv sammansatt av lägre varelser, hon är själv en mikrokosm eller ett litet universum. För dessa lägre varelser är hon som en gud - hon är deras Monas monadum, monadernas monad. Vi skall senare framlägga starka skäl till att vi så sorgfälligt undvikit att använda ordet Gud. Det är ett färgat ord, fördärvat av de tankar som förbundits med det. Det är färgat av dem alla och därför farligt att använda, ty det är både vilseledande och inadekvat.
Vid manifestationens början i kosmos bryter denna monad genom layacentrat, dvs genom den neutrala punkten, den försvinnandets punkt där ande blir materia eller omvänt (man kan kalla den punkten atman för de sex lägre grader eller principer som skall följa under evolutionen). Allteftersom den nedstigande monaden bryter genom layacentrat, bryter genom den omgivande materian i kosmos omkring den, följer den i sitt lopp sin egen inre drift eller snarare drivs den av denna. Den ger uttryck åt sig själv, men är ännu inte självmedveten. Men när någon viss "atomisk" del av denna kosmiska monad når självmedvetande och blir människa, då är den väg denna människas evolution följer hädanefter medvetet självstyrd. Intill den tidpunkt då det självmedvetna sinnet inträder i människan, står den evolverande varelsen under en tvingande och obeveklig nödvändighets impuls och framåtdrivande kraft. Det skall dock betonas att denna nödvändighet inte är liktydig med öde. Tyintill denna kritiska punkt i evolutionen är den evolverande varelsen ännu en ofullständig varelse. Den är inte ett självmedvetet ting utan en icke självmedveten gudagnista. Den kan än så länge inte styra sitt eget öde på manifestationsplanen, utan följer automatiskt den hierarkis kurs till vilken den hör. Denna andliga-mentala oförmåga avtar när det självmedvetna tillstånd som finns i människan har uppnåtts. Från det ögonblicket blir människan själv i växande grad en skapare - en självmedveten skapare av sig själv. Hon sträcker sig uppåt eller inåt eller utåt (adverbet betyder ingenting) och blir det hon är i sitt inre väsen, hela tiden strävande hän mot det innersta av det innersta. Vid slutet av denna Brahmas dag - efter sju planetrunder - når hon slutligen den punkt där hon blommar upp som en självmedveten gud, dock inte "Gud" eller spetsen för den hierarki hon genom karmisk härstamning tillhör, utan en gud. Hon är inte längre en icke självmedveten monad utan en självmedveten monad, en planetande, en dhyan-chohan för att använda en vacker buddhistisk term, en "meditationens herre". Hon är en i den makalösa skara av andliga väsen som är föregående världsperioders eller manvantaraers fullt utslagna blommor. Denna makalösa skara är de fullkomnade människorna från föregående världsperioder, och de leder denna planets evolution under dess innevarande manvantara. De är våra egna andliga herrar, ledare och frälsare. De övervakar oss nu under vår evolution här, och under vår nuvarande cykliska pilgrimsfärd följer vi den väg för den allmänna evolutionen som de utstakat.
När vi först begav oss ut på denna pilgrimsfärd som icke självmedvetna gudagnistor, men bestämda att bli självmedvetna människor i denna innevarande manvantara, var det dessa dhyan-chohaner som öppnade vägen för oss, som ledde våra osäkra steg då vi blev människor, inkarnationer av våra högre jag. Men när vi blev självmedvetna varelser eller människor, började vi leda oss själva. Och att i enlighet med vår evolutionslinje medvetet samarbeta med dem, att "arbeta med naturen" som H P Blavatsky så vackert uttryckte det, är vår högsta plikt och det som ger oss våra ljusaste förhoppningar. Det är vår framtida bestämmelse att själva bli sådana gudalika väsen och då i vår tur besjäla, inspirera och leda mindre utvecklade varelser i kommande manvantaraer, liksom vi har blivit besjälade, inspirerade och ledda av dem. Efter många kalpaer, efter många Brahmas dagar - var och en av dem en period på sju planetrunder - blir vi då slutligen en medveten del av det kosmiska logos, det brahmaiska logos. Uttrycket brahmaiskt logos, används här för solsystemets högsta medvetna väsensintelligens. Och därifrån stiger vi vidare uppåt och uppåt i evighet.
Vi återvänder till vårt huvudämne. När monaden nått det första stadiet av kosmisk manifestation, har den redan stigit ner genom de tre första av de tio planen eller graderna eller stegen. Den har stigit ner genom de tre plan eller grader eller steg som bildar den övre triangeln eller trefalden av de tio plan, i och på vilka universum är uppbyggt. Den börjar nu att definitivt röra sig cykliskt nedåt, och dess ingång till kosmisk manifestation är som sagt det layacentrum som är atman eller den universella anden. Denna atma tillhör lika lite någon särskild varelse eller människa, som atman i någon annan varelse eller människa på någon annan planet i något annat solsystem tillhör denna. Atman är vi själva bara därför att den är länken som förbinder oss med det högre. Ett faktum är att den mänskliga varelsen eller människan består av fem principer, ty atman är inte hennes annat än som en "räddningsplanka", och hennes grova fysiska kropp är egentligen inte alls någon princip. Frågan om de principer som konstituerar människan skall vi behandla mer utförligt när vi tar upp studiet av människans psykologiska sammansättning.
Den övre triangeln i det tiotal vi hänsyftade på ovan har faktiskt utgått eller utvecklats ur monaden själv, liksom en plantas blomma och blad utgår eller utvecklas ur dess frö. Den hämtar sitt liv och sitt väsen inifrån sig själv. Andligt sett är triangeln den elementala världen, liksom de tre världarna under vårt mineralrike materiellt sett är våra elementala världar men "andligt" sett bildar en elemental värld åt hierarkin under vår egen.
Den inre impuls som driver monaden att uttrycka sig själv i manifestation och form är de högre väsens vilja som arbetar genom monaden, och av vilka den utgör en integrerad del. Det är precis som när vår hjärna och vår kropp följer den obevekliga nödvändighetslag som vi med våra tankar och vår vilja pålägger dem, och ändå i materian är delar av oss själva. Monaden måste uppnå självmedvetande för att "befria" sig och sålunda bli en självmedveten, av sig själv styrd gud.
Dessa fakta är så viktiga för den rätta förståelsen under våra fortsatta studier, att vi känner oss nödsakade att om och om igen återkomma till dem. De är synnerligen fundamentala, grundläggande för hela vår lära. Och man måste klart och tydligt förstå att detta inte är fatalism. Läran om fatalism går i rakt motsatt riktning till läran om swabhava, läran om uttryckandet av sig själv.
Liksom ägget inom sig själv utvecklar det embryo som skall bli kycklingen, och det mänskliga ägget (ovum) utvecklar det frö inom sig som ska bli människobarnet, så utvecklas på liknande sätt ett universum, en atom och en monad. De utvecklas inom det auriska ägget. Det mänskliga ovum, liksom växtens frö, är ingenting annat än ett ägg. Utseendet kan vara annorlunda, livsformen kan vara annorlunda, men detta har ingenting att göra med den utvecklingens princip om vilken vi talar. Höljet inuti det auriska ägget omsluter individualitetens frö - eller swabhava - som är bestämt att följa sin väg längs sin egen karaktäristiska utvecklingslinje. Det som finns i ägget eller fröet kommer fram, varje art efter sitt eget slag, och detta är dess swabhava. Den grekiska stoiska skolan förkunnade den både kosmiska och mikrokosmiska existensen av spermatiska logoi, "frö-logoi". Varje sådant spermatiskt logos frambringar varelser av sin egen art och i överensstämmelse med sitt eget väsen - liksom den hebreiska bibelns Elohim - och detta är återigen swabhava.
Vi har sett hur enligt kabbalan den högsta världen vecklade ut sig och ur sig själv emanerade eller evolverade den andra världen, alltså faktiskt blev denna andra värld. Den högsta världen är alltså både förälder och barn. Den andra världen är barn av den första. Den tredje är barn av den första och den andra. Den fjärde, "skalens värld", de varelsers värld som lever i grova kroppar eller "skal", är barn av den första, andra och tredje. Alla tre samverkade för att frambringa denna fjärde. Observera dock att varje högre sfär eller värld förblir intakt på sitt eget plan, fastän den ur sig själv evolverar den nästföljande lägre världen.
Stoikerna hade en utvecklingslära som till sin innebörd var densamma som vår egen filosofis, fastän framlagd i annan form och under andra namn. De framlade den på så sätt att de följde den mekaniska metod som var så tilltalande och kär för det grekiska sinnet. Det är, inom parentes sagt, märkligt att det österländska sinnet alltid föredragit att följa det psykologiska och andliga tänkandets linjer hellre än det mekaniska, eller som vi i dag säger, vetenskapliga. Stoikerna förkunnade i Grekland och senare i Rom att mekanismen hos det gudomligas väsensnatur (och denna väsensnatur är vår läras swabhava, det vi skulle kalla fader-moder) var tryck och minskandet av detta tryck. Denna tryckminskning var den första akten i världsuppbyggandet. Som en analog illustration till idén använde de sig av det välkända faktum att metall som uppvärms utvidgar sig tills den slutligen förångas. När de använde denna enkla faktaanalogi sade de att pneumas ("andens" = gudomens) "naturliga" tillstånd är eld - inte fysisk eld, men ursprunget till det kosmiska element ur vilket den fysiska elden springer fram. Minskandet av detta tryck åstadkom den första differentieringen av ursubstansen (eller pneuma = "Gud"), och denna differentiering uppväckte sedan till aktivt liv de slumrande eller latenta livsfröna från den föregående perioden av manifesterat liv. Livsfröna eller fröliven - de spermatiska logoi - vaknade alltså och fortsatte att bygga upp och vägleda den ingående världsperioden och alla dess varelser. Varje sådant fröliv frambragte ur sig själv sina väsensarter, sitt karaktäristiska väsen, dvs sin swabhava. Detta är den esoteriska filosofins lära i miniatyr - sådan som stoikerna gav ut den.
Stoikerna sade att när universum skulle framträda ur sitt eget väsen minskades trycket i ursubstansen eller den gudomliga elden, som så att säga drogs samman, och denna sammandragning gav genom förtätning upphov till etern. När därefter trycket minskades i etern gav denna upphov till luft, vilken sedan gav upphov till vatten, som slutligen gav upphov till jord. Vi talar inte om den materiella eld, luft, vatten och jord vi ser runt omkring oss, utan om dessas element eller frö. Jorden, vattnet, luften och elden som vi ser omkring oss är bara materiella prover, eller den sista avkomman så att säga, från de elementala frön ur vilka de var för sig sprungit fram. "Elden" gav upphov till "etern". Etern är eldens skugga, skuggan av sig själv. "Etern" gav upphov till sin skugga, till "luft", till sitt hölje eller sin kropp. Och "luften" gav upphov till "vatten" och "vattnet" till "jord". Stoikerna förkunnade vidare att vart och ett av dessa ting kan omvandlas till vilket som helst av de andra - alkemistens dröm och psykologiskt sett också de initierades dröm som strävar efter att omvandla lågt till högt, materiellt till andligt.
Vi återvänder till vårt huvudämne och påpekar att när monaden - varje hierarkis rot eller individualitet - gör sin cykliska färd ner i materian, så frambringar den naturligtvis ur sig själv, vecklar ut ur sig själv, sina egna skuggor (eller lägre vehikler), vilka blir allt tätare i direkt proportion till djupet av monadens nedstigande. I detta sammanhang uppkommer följande fråga: Eftersom det i de övre sfärerna helt säkert finns världar av lycka, världar av frid, hur förhåller det sig då med de nedre världarna. Hur förhåller det sig med de lägsta tillvarotillstånden, de som H P Blavatsky talar om såsom avichi? Det finns inget helvete i den kristna meningen. Det helvetet är ett hjärnspöke. Men det finns faktiskt lägre sfärer. Liksom det finns högre, måste det finnas lägre. Det kan inte finnas gott utan ont, ty det ena är det andras skugga och balanserar detta i naturen. Dessa lägsta sfärer har en noga avpassad roll att spela i det stora kosmiska dramat. De är så att säga tvättinrättningarna för deras själar som framhärdar i att göra det onda. Lika drar till sig lika. I dessa sfärer måste de inträda, som under en lång serie av inkarnationer avsiktligt vägrar att följa det andliga ljuset inom sig själva. Lika drar till sig lika, säger vi ännu en gång. Ett faktum är att sådana själar, besudlade och belastade med ondska som de är, fullföljer sin egen cykliska pilgrimsfärd, attraherade till dylika sfärer och boningar. Under atomsjälarnas cykliska pilgrimsfärd ner i materian har miljoner och åter miljoner misslyckats med att passera den kritiska punkten, och i stället för att efter denna påbörja sin hemfärd uppför den lysande bågen, sopas de med i den förfärliga malström som går djupare ner i materian och därmed till relativt större lidande. De måste vänta till deras tid återkommer i nästa manvantara och de får en ny chans i jordens kommande kalpa. För denna Brahmas dag, för denna manvantara på sju runder, är allt slut för dem vad beträffar deras medvetna färd tillbaka till sin gudomliga källa.
Det här är läror (till exempel den om avichi-nirvana, på vilken antydningar gjordes i de föregående meningarna) som meddelades i de forntida esoteriska skolorna. Genom att de missförståtts och förvanskats, har från dem härletts spöklärorna om ett brinnande materiellt helvete, i vilket oresonliga syndares eteriska själar skall brinna i evighet! Dessa själar sägs vara av en asbestliknande beskaffenhet och brinner häftigt utan att förtäras av lågorna. Likt beck brinner de i evighet i en aldrig slocknande eld. Vilken fasansfull nattmara är inte denna grova och materialistiska "religiösa" lära! Det är förvånande hur människosinnet hittar på saker och ting att plåga sig själv med. Men vi ser också att det bakom dessa fruktansvärda nattmareläror och -dogmer finns ett verklighetsunderlag som det oskolade sinnet dunkelt och på fel sätt ser som genom tjocka moln och därför förvränger. Det är sanningselement som bara behöver sin rätta förklaring för att bli förstådda.
Hur måste inte människohjärtat smälta av medkänsla! Inser vi egentligen hur verkliga dessa läror var för våra förfäder för inte så länge sedan? Och att dessa ohyggliga läror ännu i våra dagar förkunnas som realiteter i några efterblivna kyrkor, även om det för skams skull sker mer eller mindre hemligt? Inser vi att det finns vilseförda och olyckliga människor som tror på dem och på sin dödsbädd i förväg lider de fördömdas kval, värre kval än de plågor som naturen har i beredskap åt dem för deras misstag och synder? Tänk på det fasansfulla i detta! Tänk på den plikt vi har gentemot våra medmänniskor, plikten att ge dem den rätta förklaringen till och innebörden av denna förvända och vanställda förkunnelse, att ge dem lärorna i dessas oförfalskade och hoppingivande form. Här finns ett moraliskt element involverat för oss. Folk frågar ibland vad det är för nytta med att studera Den Hemliga Läran. Vad är det för nytta med att ägna så mycket tid åt att studera runder och raser? Här är en av fördelarna. Man kan inte förändra människorna i grund och botten innan man har förändrat deras sinnen. Lär människorna att tänka rätt och ädelt, och du lär dem att leva rätt och ädelt, och att dö en rätt och ädel död. Det finns ingenting som så höjer en människa som en ädel tanke. Det är rena dårskapen och egoismen att säga: "Vad är det för nytta med de så kallade ädla tankarna? Mina tankar är bra nog för mig."
Med allt det vi hittills sagt har vi inte mer än börjat vår utläggning av läran om swabhava. Vi hoppades att vi i kväll skulle få tillfälle att beröra dess mycket viktiga psykologiska aspekter, men tyvärr räcker tiden inte till. Vi har dock några minuter kvar. Låt oss därför försöka ge ytterligare belysning åt denna lära längs samma linjer som tidigare. Föreställ er då en individuell monad som sänder sin stråle - eller stiger ner - genom den sfär som blir det andliga-atomiska [-atmiska? ö. a.] planet för de sex planen nedanför. Allteftersom tiden går utbildar sig denna stråle till de respektive principerna och planen, och den samlar erfarenheter på vart och ett av dessa plan. När den lämnar det andliga-atomiska [-atmiska? ö. a.] eller atmanska planet evolverar den ur sig själv sin skugga, vilken är som ett hölje, en aura. Den bildar sålunda sitt auriska ägg där. Detta andra plan, denna andra princip, kallar vi vår buddhi. Och när monadens liv eller stråle tränger allt längre ner i detta skuggliv, blir det buddhiska planet, den buddhiska principen, det verkliga och sanna för den. Allteftersom tidscyklerna går evolverar den nedstigande monadiska strålen (eller fröet) ur sig själv ännu en skugga, ännu ett hölje, ännu en subtil kropp, ännu en aura, ännu ett auriskt ägg, och detta är vår manas. Var och en av dessa tre principer har sju grader, sju nivåer, från den atomiska [atmiska? ö. a.] ner till den lägsta, som är dess kropp. Likadant förhåller det sig med människans återstående fyra lägre plan och principer. Var och en av principerna utvecklas "till fullo" på vår glob i den motsvarande och likartade runden av de sju som utgör en Brahmas dag. Vidare utvecklas på var och en av planetkedjans sju glober en av de sju principerna särskilt. Vid slutet av varje rund utvecklas ett plan och en princip av de sju som en förberedelse till evolverandet av den efterföljande i en ny rund. Det tar till exempel två hela runder för att till fullo frambringa två plan och två principer. Men ser vi på de två första runderna som exempel, så har då de andra planen och principerna gradvis framträtt och evolverar efter hand, utvecklas steg för steg. Kycklingen växer inte upp på en dag. Barnet blir inte vuxet på en vecka, dess själ utvecklas inte på fjorton dagar. Om människan levde det liv hon borde, skulle hon vara som bäst och ädlast när den dagen kommer då hon tror att det är tid för henne att lägga sig ner och dö. Den fysiska kroppen skulle kanske då vara färdig att dö, men den inre människan, det som är den verkliga varelsen, skulle växa sig större och ädlare. Det är faktiskt för detta som vi lever.
Och så fortgår evolutionen till slutet av de sju runderna. Varje rund frambringar som sagt en princip och ett plan. I varje rund frambringas eller evolveras var och en av de återstående principerna i mindre grad. Det finns alltså "hjul inom hjul" för att använda Hesekiels ord. Vid mittpunkten av den fjärde runden, som är den mellersta, kommer en tid när den monadiska strålen når själva höjdpunkten av materialitet. Livsvågen når då en punkt där den förgrenar sig både nedåt och uppåt och då, enligt Hesekiels ord i 18 kapitlet "den som syndar skall dö". Att dö innebär här att den monadiska strålen styr nedåt och för den manvantaran förlorar alla möjligheter att längs den lysande bågen stiga uppåt, hemåt. Den följer den väg som bär nedåt. Men de övriga som kan fortsätta - och gör det - de passerar den kritiska punkten.
En Brahmas dag består av sju runder, en period på 4.320.000.000 år. Sju av dessa dagar utgör en solmanvantara, en term som i den esoteriska filosofin används i en särskild betydelse, ty det behövs sju gånger sju runder för att helt frambringa var och en av de sju principer och sju plan av vilka den sig manifesterande hierarkin är sammansatt. Det har sagts oss att hälften av Brahmas liv redan är förgånget, hälften av 311.040.000.000.000 år plus några miljarder år därtill. Jag refererar till Surya-Siddhanta, ett gammalt kosmogoniskt och astronomiskt verk på sanskrit, som på grund av de uppgifter och fakta det meddelar gör anspråk på att vara drygt två miljoner år gammalt, detta dock enligt folklig uppfattning. Jag tror att våra nutida orientalister daterar dess ursprung till tidigast omkring tiden för den kristna erans början, och detta helt enkelt för att de menar att vissa former av beräkningar som finns i Surya-Siddhanta fördes till nordvästra Indien av grekerna. Detta är dock en helt godtycklig teori, som inte grundas på något verkligt bekräftat faktum utan på orientalisternas egna självevolverade eller "swabhaviska" antaganden.