Kapitel 13

Evolutionsförloppet. Jaget, egot och själen: "jag är" och "jag är jag".

Ingenting i naturen rusar helt plötsligt in i tillvaron. Allt är underkastat samma lag för gradvis utveckling. Gör du dig en klar bild av förloppet under mahacykeln i en sfär, så har du en bild av dem alla. Den ena människan föds på samma sätt som den andra. En ras evolverar, utvecklar sig och går nedåt på samma sätt som en annan ras och alla andra raser. Naturen följer samma mönster från "skapelsen" av ett universum till "skapelsen" av en mygga. När du studerar esoterisk kosmogoni, håll då ett andligt öga på den mänskliga födelsens fysiologiska förlopp. Gå från orsak till verkan och ställ upp... analogier mellan människans... och en världs.... Kosmologi är universums fysiologi förandligad, ty det finns bara en lag. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 70-71)

Vi börjar kvällens studium med att läsa på sidorna 198 och 199 i Den Hemliga Lärans första del:

Fastän det monadiska eller rättare sagt kosmiska väsensämnet (om ett sådant ord tillåts) i mineralet, växten och djuret förblir ett och detsamma genom hela cykelserien, från det lägsta elementalriket upp till devariket, så bryts det dock under utvecklingens gång i olika strålar. Det vore mycket vilseledande att tänka sig en monad såsom ett avsöndrat jagväsen, som långsamt släpar sig fram sin bestämda väg genom de lägre rikena och efter en oräknelig serie av omgestaltningar slutligen blommar upp som en mänsklig varelse - kort sagt, att tänka sig att en Humboldts monad kunde datera sig tillbaka till en hornbländeatoms monad. I stället för att tala om en "mineralmonad" hade det naturligtvis varit riktigare av den fysiska vetenskapen, vilken differentierar varje atom, att tala om ett "monadens framträdande i den form av prakriti som kallas mineralriket".

Då nu monaderna är enkla, icke sammansatta ting, som Leibniz mycket riktigt definierar dem, så är det anden, det livgivande elementet i deras olika differentieringsgrader, som egentligen utgör monaden - ej atomgruppen i och för sig, vilken endast är vehiklet och substansen som genomdallras av de lägre och högre graderna av intelligens.

Det kan kanske vara lämpligt att vi inledningsvis erinrar oss de två allmänna önskemål Katherine Tingley hade då hon initierade dessa studier. För det första skulle de läror som framläggs i H P Blavatskys underbara bok belysas. För det andra skulle läromässiga tester tillhandahållas. Inte tester i dogmatisk mening, utan läromässiga eller mentala tester som var och en av oss bör komma ihåg och kan använda, då han griper sig an med en bok som behandlar världens forntida religioner eller de moderna teorier om dessa religioner som läggs fram av nutida tänkare.

Idag är världen faktiskt överhopad av böcker av olika slag som behandlar kvasiandliga och så kallade psykiska och kvasipsykiska ämnen. Har man inte kännedom om teosofins nyckelläror, med vilka alla dessa olika ämnen kan testas, finns det rum för en hel del mental förvirring, villrådighet och tvivel beträffande den verkliga innebörden av det som framförs i böckerna, ty många av dessa är skickligt skrivna. Men skrivskicklighet är inget tecken eller bevis på att författaren verkligen förstår det forntida tänkandet. Skrivskickligheten är bara ett uttryck för förmågan att presentera vissa tankar - författarens egna synpunkter - på ett klart och ofta mycket berömvärt sätt. Men ett berömvärt framställningssätt som sådant är sannerligen inte något bevis på att författaren besitter en adekvat och tillräcklig måttstock för bedömandet av den uråldriga sanningen.

Den uråldriga visdomsreligionens (teosofins) läror kan, om de rätt förstås, användas som tester. Med hjälp av dem kan vi pröva om en viss forntida eller nutida religiös lärosats, och om en viss förkunnelse av en forntida eller nutida tänkare, står i samklang med den ursprungliga och naturliga undervisningen. Jag syftar på den andliga undervisning som gavs åt de första medlemmarna av den första mänskliga och verkligt tänkande rasen av de andliga varelser, från vilka vi dessutom erhöll vårt inre väsen och liv, och vilka faktiskt är våra egna nuvarande andliga jag. Eftersom dessa tester inte alls är tester i en dogmatisk religiös mening, är de inte "nödvändiga för frälsningen". Förekomsten av himlar och helveten till exempel, är inte beroende av om människor tror eller inte tror på dem. Men vi menar att teosofin förser oss med tester, som är tester i samma mening som de fakta vilka en sakkunnig på matematikens, kemins eller något annat vetenskapligt eller naturfilosofiskt område kan använda för att utröna om något nytt han träffar på stämmer överens med de sanningar, som han och hans medarbetare redan slagit fast.

Vid vår förra sammankomst fick vi bara tillfälle att helt ytligt beröra skillnaden mellan ande och själ. Anden är det odödliga elementet i oss, den oförgängliga lågan inom oss som aldrig dör, som aldrig blivit född, och som under hela mahamanvantaran bibehåller sin egen art, sitt eget väsen och liv. Den sänder till vår egen varelse och till våra olika plan ner vissa av sina strålar eller klädnader eller själar, vilka är vi. När dessa strålar stiger ner utgör de en hierarkis själva livskärnor, vare sig det gäller våra egna jag såsom individuella mänskliga varelser, eller det är fråga om atomer, solsystem eller det universella kosmos.

I kväll skall vi granska skillnaderna mellan Jaget och egot, och studera de bådas natur. Om tiden tillåter, skall vi också göra några välbehövliga kommentarer till en lära som är mycket sällsam för västerländska öron, men som ändå innehåller kärnan, själva hjärtat, i det som är emanationell evolution och som dessutom visar oss vår bestämmelse. Det är den bestämmelsen som leder oss först nedåt och sedan uppåt, tillbaka till vår andliga källa, dit vi anländer i besittning av (eller snarare varande) något mer än vi hade (eller var) när vi började vår långa evolutionära pilgrimsfärd.

Innan vi ger oss in på en beskrivning av naturen hos Jaget respektive egot och på skillnaderna mellan dessa båda begrepp, måste vi göra en kort analys av ordet karma. Som vi alla vet är karma ett sanskritord. Det kommer från sanskritroten kri, ett verb som betyder "åstadkomma" eller "göra". Genom att lägga ändelsen ma till roten kri eller stammen kar (som enligt en av reglerna i sanskritgrammatiken kommer från roten kri)får vi det abstrakta substantivet karma. Ordagrant betyder detta "görande", "åstadkommande", alltså "handling". Karma är en teknisk term, en term från vilken en hel serie av filosofiska lärosatser härleder sig.

När vi skall skärskåda denna term gör vi det bäst om vi översätter den med "resultat", ty "resultat" eller "frukt" tycks vara den tekniska betydelse i vilken den mest används inom den esoteriska filosofin. Karma är inte en lag. Den stiftades inte av någon gud. Vi skall komma ihåg att en mänsklig lag är en regel för uppförande eller en rättsordning som fastslagits av en lagstiftare. Den förbjuder det som är orätt och inskärper och påbjuder det som är rätt. Karma är inte något sådant. Karma är den alltomfattande och eviga naturens urgamla och inrotade vana, som verkar på så sätt att en handling ovillkorligen och ödesbestämt följs av ett oundvikligt resultat, en återverkan från den natur i vilken vi lever. Den kallades av A P Sinnett, en av H P Blavatskys tidiga medhjälpare, för "lagen för etiskt orsakssammanhang". Detta är ett otillräckligt och missvisande uttryck, ty karman är mer än etisk, den är både andlig och materiell och allt däremellan. Den har sin tillämpning på de andliga, mentala, psykiska och fysiska planen. Då är det mycket bättre att kalla den för "lagen för orsak och verkan", ty den beteckningen är mer allmängiltig, även om inte heller den är adekvat. Själva grundbetydelsen av läran är, att när någonting agerar i ett tillstånd av förkroppsligat medvetande, sätter det igång en omedelbar orsakskedja som verkar på varje plan dit orsakskedjan når, dit kraften sträcker sig.

Mänsklig karma föds inom människan själv. Vi är dess skapare och alstrare, och genom våra egna tidigare handlingar får vi också lida och blir renade av den. Men vad är då denna vana i sig själv, "tinget i sig" som Kant sade, denna naturens urgamla och inrotade vana som får den att reagera på impulser? Det är en fråga som vi vid ett senare tillfälle skall beröra mer ingående än vi kan göra i kväll. Men vi kan säga så mycket som att det är viljan hos de andliga väsen som föregått oss under förflutna kalpaer eller stora manvantaraer, och som nu är gudar, och vilkas vilja och tankar leder och beskyddar mekanismen, arten och kvaliteten hos det universum i vilket vi lever. Dessa höga väsen var människor i någon föregående stor manvantara. Om vi framgångsrikt genomgår kalpans evolution, är det vår bestämmelse att slutligen bli lika dem och räknas till deras skara.

Människan, säger H P Blavatsky, väver från födelsen till döden en väv av handlingar och tankar omkring sig. Var och en av dessa åstadkommer resultat, av vilka en del är omedelbara medan andra utfaller senare. Varje handling är ett frö. Och enligt läran om swabhava kommer det fröet oundvikligen att frambringa de resultat som tillhör det, och inga andra.

Swabhava är ju läran om det väsenskaraktäristiska hos någonting, det som gör detta någonting till vad det är och inte till något annat, det som gör liljan till en lilja och inte till en ros eller en viol, det som gör den ena varelsen till en häst, den andra till en fluga och den tredje till ett grässtrå osv - dess väsensnatur.

Vid våra studier av hierarkierna under tidigare sammankomster nämnde vi att varje hierarki uppkom ur sitt eget frö, sitt eget frölogos eller sin högsta del, sin krona eller spets. Och allt vällde ner från denna, vällde ut ur fröet in i tillvaro. Människokroppen växer upp ur ett mikroskopiskt frö så att säga, och har drag av naturen omkring sig eftersom den är en sammansatt varelse. Alla sammansatta ting är tillfälliga och förgängliga. Om de inte vore sammansatta, skulle de inte kunna manifestera sig på något som helst sätt. Det är sammansattheten, deras sammansatta natur, som sätter dem i stånd att lära och att blanda sig med, och i manifesterad bemärkelse bli ett med hela det manifesterade universum omkring oss.

Vi har tidigare också talat om den märkliga lära som förkunnades av de gamla stoikerna i Grekland och Rom och som kallades krasisdi'holou, "blandning av allting", "allas införlivande i varandra". När denna lära tillämpades på gudarna kallades den av de gamla stoikerna för teokrasi - inte teokrati, som är någonting helt annat. Teokrasibetyder "gudarnas införlivande i varandra", liksom människornas tankar blandar sig med varandra på jorden.

På sitt eget plan förblir Jaget i evighet sig själv, men under manifestationen införlivar det sig, blandar det sig, med de materiella sfärerna genom att stråla ut sig själv liksom solen gör, genom att överföra sig själv som den gudomliga strålen. Det skjuter ner i den andliga världen, därifrån ner i den intellektuella världen, därifrån ner i den psykiska världen, därifrån ner i den astrala världen och därifrån ner i den fysiska. På var och en av dessa nivåer, på vart och ett av hierarkins plan, frambringar det ett vehikel, ett hölje, en klädnad, en dräkt, och dessa kallas på det högre planet själar och på det lägre planet kroppar. Och det är dessa själars bestämmelse, dessa andens klädnaders eller vehiklers eller höljens bestämmelse, att slutligen höja sig upp till gudomlighet.

Det är en ofantlig skillnad mellan rent omedvetet andeliv och fullt självutvecklad, självmedveten andlighet. Monaden ger sig ut på sin cykliska resa som en icke självmedveten gudagnista och slutar den som en självmedveten gud. Men den gör detta genom assimilation av manifesterat liv och genom att bära med sig upp de olika själar som den frambringat under sin cykliska pilgrimsfärd. I dem utvecklar den sin inre väsensart, och genom dem förstår och kommer den i förbindelse med andra monader och andra själs-jag. Det är höjandet av själen (eller rättare sagt själarna) till gudomlighet genom Jaget som utgör evolutionsprocessen, utvecklandet av det gudomliga fröets slumrande förmögenheter och egenskaper.

Man kan då fråga sig vad skillnaden är mellan Jaget och egot. Det individuella Jaget är en andlig eller rättare sagt monadisk "atom". Det är det som i alla ting säger "jag är" och alltså är rent medvetande, direkt medvetande, inte reflekterat medvetande. Egot är det som säger "jag är jag" - indirekt eller reflekterat medvetande, medvetande som så att säga reflekterats tillbaka på sig själv och uppfattar sin egen mayaviska existens som en "separat" varelse. Inse hur storslagna dessa läror är. Om vi förstår den här läran på rätt sätt betyder detta andlig frälsning för oss. Men förstår vi den fel betyder det att vi går bakåt! Stark egoism till exempel, är att förstå den fel, och opersonlighet är paradoxalt nog att förstå den rätt, Som Jesus säger i de tre första evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, görande sig till tolk för en av den uråldriga visdomens läror: "Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det".

Här har vi i dunkla ord den verkliga innebörden i en lära som vi berörde något lite vid vår förra sammankomst, nämligen läran om själens undergång. Här har vi, i ord som tillskrivs Jesus och upprepas tre gånger, detta mysteriums inre mening, dess därför, varför och hur.

Vi återvänder till den märkliga lära vi tidigare talade om, en lära som är märklig för västerländska öron och för västerländskt tänkande. Som ni vet, så beskriver H P Blavatsky ofta evolutions- och utvecklingsförloppet såsom en process som inleds med att den andliga väsensnaturen beger sig utför den skuggiga bågen ner i materian. Den växer sig allt grövre, kompaktare och tyngre ju djupare den sjunker ner i den materiella världens ocean tills den passerar en viss punkt, vändpunkten för de krafter som uppstår inom den själv och driver den framåt under den pågående mahamanvantaran. Då börjar den höja sig igen längs den uppåtgående cykeln, den lysande bågen, i riktning mot den gudomlighet från vilken den emanerade som en stråle eller strålar. Denna monadiska väsensnatur, denna monadiska ström som beger sig in i evolution, är som en armé eller skara, bestående av ett kvasioändligt antal individuella monader. Vi kan kalla dem andliga atomer, icke självmedvetna gudagnistor. Allteftersom de stiger ner i materian - som alltid finns där genom de oräkneliga evolverande varelser på alla utvecklingsnivåer som föregått dem - samlar de ihop åt sig, eller rättare sagt inhöstar de, reflekterat eller indirekt medvetande (självmedvetande) genom kontakten och införlivandet. De börjar få något mer än bara känslan eller förnimmelsen av "jag är" eller rent medvetande. De börjar känna sig självmedvetet ett med allt som är. Den icke självmedvetna gudagnistan börjar självmedvetet inse sin egen väsensenliga och inneboende gudomlighet. Den utvecklar självmedvetande, och detta självmedvetande är vad vi kallar egot, inseendet att "jag är jag". En del eller stråle av Alltet inser denna underbara sanning.

Betrakta nu människovarelsens hierarki som växer fram ur Jaget, vilket är dess frö. Den har tio nivåer, tre på arupa- eller det immateriella planet och sju (eller kanske rättare sex) på materians eller manifestationens plan. På vart och ett av dessa sju (eller sex) plan utvecklar Jaget eller paramatman ett hölje, en klädnad, de övre vävda av ande - eller ljus om man så vill - och de lägre vävda av skugga eller materia. Och varje sådant hölje är en själ, och mellan Jaget och en själ - varje själ - står egot. Främst i ordningen kommer Jaget, det gudomliga väsendet eller tinget eller monaden bakom allt. Från dess inre växer - på samma sätt som en sol utvecklas ur sin egen inre väsenskärna - egot fram i enlighet med minnenas eller "resultatens" eller "frukternas" karmiska mönster, sådant detta förts över från den föregående stora manvantaran. Egot utvecklas alltså helt i överensstämmelse med skandhaerna i sin egen natur, och kontaktar och införlivar sig med materian och de andra skarorna av intelligenser som tillhör denna mahamanvantara. Liksom ett frö som sänder ut sin grodd för att utvecklas till ett träd med grenar, kvistar och löv, sänder egot ur sig själv ut sitt hölje eller vehikel. Detta är vävt av ljus eller av skugga i enlighet med det plan eller den punkt där det befinner sig. Och denna egots eteriska eller andliga eller astrala klädnad är själen.

Det finns många själar inom människan. Det finns också många egon inom människan. Men bakom alla dessa egon och själar står den odödliga lågan, Jaget. Tänk på att också de gamla egyptierna förkunnade läran om människans olika själar, om hennes mångahanda jag, om hennes många egon. Vi har ännu inte talat så mycket om de forntida egyptiska lärorna. De är nämligen ytterligt svåra på grund av att de är höljda i komplicerade symboler och allegorier. Det egyptiska är kanske det av alla forntida lärosystem som är mest förborgat, mest inhöljt i bildliga uttryck och talesätt. Men de gamla sanningarna finns där. Det är fråga om samma urgamla läror.

Evolution är uppvecklandet, utvecklandet, frambringandet av det gudomliga inre fröets alla latenta förmögenheter, dess swabhava, dess individuella karaktäristika eller väsensnatur. Men hela evolutionsansträngningen går dock inte bara ut på att bringa i dagen det som finns inom varje individuellt frö. Varje individuell monad, varje ego och varje själ, skall också från den materia i vilken den verkar samla upp andra, mindre långt framskridna varelser, som blir delar av den själv, och dessa varelser skall den bära med sig längs den evolutionära färdens uppåtgående båge.

Var och en av oss är därför en potentiell kristus, en potentiell christos. Och eftersom var och en av oss i sitt inre är en christos, är eller borde vi också vara "frälsare" för våra medmänniskor, liksom för alla de lägre varelser som står under vår ledning och vårt inflytande. För det sätt på vilket en man eller kvinna behandlar atomerna i sin kropp, vare sig det är illa eller väl, ställs han eller hon av karma till ansvar inför sitt eget Jags gudomliga domstol. Räkenskap måste avläggas för allt vi gjort. Vilken värdighet förlänar inte denna ädla lära åt vårt människosläkte! Vilken sublim innebörd får inte våra lärares förkunnelse i detta ljus! Människan är ansvarig, ty när hon förvärvat självmedvetande, även om det bara är i mindre utsträckning, har hon blivit en skapare och därför i motsvarande grad ansvarig. Hon blir medarbetare till de gudar, med vilka hon enligt sin bestämmelse skall förena sig såsom en i deras krets.

Om livsströmmen, om strömmen av monader, om en individuell monad lyckligt och väl passerat den lägsta punkten av sina manvantariska cykler, lyckligt och väl kommit förbi den väg som vid mittpunkten av den fjärde runden leder nedåt, och framgångsrikt anträtt färden uppåt längs den lysande bågen, är den till en viss grad säker. Den är ännu inte helt säker, ty samma prov återkommer vid mittpunkten i varje rund. Men mittpunkten i den fjärde runden är den mest kritiska. Vi vet alla vad som menas med en rund och med de sju runder vi måste fullborda innan vi slutfört vår evolutionära pilgrimsfärd på denna planet. Men om den monadiska gnistan välbehållen fullbordar de tre kommande runderna, skall den i den sista rasen på den sista rundens sista eller sjunde glob blomma upp som en dhyan-chohan, som en "meditationens herre", redan nära nog en gud. Efter det långa nirvana som väntar dem som fullbordat de sju runderna, en nirvanaperiod av outsäglig sällhet som motsvarar devachan mellan två jordeliv, skall de av oss som framgångsrikt genomlevt rasen, som blivit dessa meditationens herrar, bli den framtida planetens förelöpare, skapare, utvecklare, gudar. Den planeten skall vara jordens barn liksom denna glob, Jorden, är vår moder månens barn. Och så går det vidare i evighet, men hela tiden klättrar vi allt högre och högre upp på det kosmiska livets underbara stege.

Detta är den sällsamma och underbara läran, sällsam och underbar för västerländska öron. Ändlösa är de tankens förgreningar som utgår från den. Tänk på den bestämmelse som ligger framför oss! Men det är också klokt att se åt andra hållet. Låt oss emellanåt vända våra blickar bort från morgonsolen och se i den andra riktningen. Kom ihåg att vi har ett naturligt och ofrånkomligt ansvar när det gäller etiska problem. Vi har ett visst mått av kunskap och därför makt, som i sin tur medför ansvar. Bakom oss strävar oräkneliga varelser uppåt som är ringare än vi. Var och en av dem befinner sig på samma väg som vi själva vandrat. Var och en av dem måste färdas den väg som är fläckad av blodet från våra fötter. Skall de misslyckas av brist på hjälp från oss? De måste passera den kritiska punkten liksom vi gjort, ty läran säger att det vid mittpunkten av varje evolution finns en nedåtgående väg som leder in i tillvarosfärer som är grövre och materiellare än vår egen.

När vår planet påbörjade eller rättare sagt skickades ut på sin emanationella utvecklingsfärd, utgjordes de drivande krafterna av de dhyan-chohaner som framgångsrikt hade genomgått utvecklingsförloppet på månkedjan. Och bakom dem, vandrande i deras spår, kom vi i sju klasser, de högst utvecklade, de mindre högt utvecklade, de lägre utvecklade, de ännu lägre utvecklade, de lägst utvecklade, djuren, växterna och mineralerna.

Vår tid för i afton är snart slut, men det finns ännu en punkt som vi skall beröra med några få ord. När Leibniz talade om den i varje monad inneboende drift som driver monaden in i manifestation, talade han i överensstämmelse med de forntida urkunderna, med de pythagoréiska och nyplatonska läror han studerat, och han menade detsamma som vi när vi talar om swabhava, ett tings väsensnatur. Det finns dock ett ställe i hans lära som vi måste peka på, nämligen det där han säger att vår värld är den bästa möjliga världen i universum. De av er som är bekanta med den store franske filosofen Voltaire, kommer kanske ihåg hans bok Candide. I den går Voltaire uppenbarligen till angrepp mot Leibniz optimistiska teorier. Två av personerna i boken är den oförbätterligt oförnuftige optimisten dr Pangloss och den unge mannen Candide, dr Pangloss lärjunge. Denne är en ung filosof, en fullfjädrat självisk optimist, som tar emot alla stötar i livet med största lugn och likgiltighet och småler åt mänskligt elände. På ett ställe, där han kritiserar dessa två personligheter, säger Voltaire med hela den skarpa aforistiska udd som är en av detta franska snilles stora prydnader: "Si c'est ici le meilleur des mondes possibles, que sont donc les autres?" (vilket betyder "Om denna är den bästa av alla tänkbara världar, hur är det då med de andra?). Faktiskt en mycket innehållsrik fråga, och mycket rättmätig. Vår värld är inte den bästa av alla världar. Långt därifrån. I så fall skulle människosläktets framtidsutsikter sannerligen vara sorgliga och hopplösa. Ändå hade den store tyske filosofen rätt i den bemärkelsen, att världen är så bra den kan bli enligt sin karma. Och att den inte är bättre, beror till stor del på oss själva.

Med denna blick på Leibniz och Voltaires teorier får vi den verkliga innebörden i ordet optimism. Vår egen majestätiska filosofi ger oss ett mycket vidare synfält, en mer genomträngande insikt i tingen, en djupare förståelse av det som kallas livets gåta. Allting är relativt lyder en av den esoteriska filosofins viktigaste läror. Det finns inga absolutheter (i detta ords vanliga europeiska betydelse) någonstans. Allting är relativt, ty allting är sammanlänkat med och införlivar sig i allting annat. Om det funnes någonting absolut - i ordets europeiska betydelse - kunde det inte finnas något annat än den slutliga och totala fullkomlighetens ofruktbara tystnad och orörlighet. Denna är en omöjlighet, ty i så fall varken skulle eller kunde det finnas någon framtida tillväxt eller någon föregående utveckling av andligt, mentalt eller annat slag.

Vi slutar nu. Vid nästa sammankomst skall vi ta upp studiet av de så kallade himlarna och helvetena. Det är ett mycket nödvändigt avsnitt av den psykologiska del av våra studier som vi grep oss an med förra gången. I kväll nöjer vi oss med att säga att de stora världsreligionernas alla doktriner, dogmer, läror och lärosatser har sin fundamentala grund i någon mer eller mindre grumlad sanning, som i allmänhet blivit grumlad av okunnighet eller fanatism, eller av bådadera. Och låt oss avslutningsvis framhålla att det inte finns några himlar och helveten av det slag man i allmänhet föreställer sig, utan sfärer av liv och upplevelser som svarar mot varje kategori av de otaliga varelseklasserna i tillvaron. Som Jesus enligt de kristna evangelierna sade: "I min faders hus finns många rum". I det gränslösa kosmos finns det för själar av alla grader otaliga lämpliga platser för vedergällande sällhet och lidande. Och i dessa karmiskt lämpliga sfärer finner de oräkneliga skarorna av alla slags evolverande varelser sina rätta och noga avpassade platser.

Till Kapitel 14

Till Innehållsförteckning