Kapitel 24

Tillvarons tio stadier enligt det syriska systemet. Esoterisk undervisningsmetod: paradoxer, intuition.

Deras skrifter [dvs pythagoréernas] och alla de böcker de publicerade, av vilka de flesta bevarats till vår tid [dvs till Iamblichos tid], avfattades inte på populärt och vanligt språk och på ett sätt som var brukligt hos alla andra författare för att genast kunna förstås, utan på ett sådant sätt att de inte var lättbegripliga för läsarna. När de enligt en hemlig metod dolde gudomliga mysterier för de oinvigda och fördunklade sina skrifter och överläggningar med varandra, tillämpade de den tystlåtenhet som Pythagoras fastställt som lag. (Iamblichos, Life of Pythagoras, s 56)

Enligt hans [Platons] övertygelse är filosofin inte bara en samling lärosatser utan fullkomnandet av hela det andliga livet. (Edvard Zeller, Plato and the Older Academy, s 160)

Det rör sig. Det rör sig inte.
Det är långt borta, och Det är nära.
Det är i allt detta,
och Det är utanför allt detta. (Isha-upanishaden
)

Vi börjar kvällens sammankomst med att läsa följande på sidan 456 i Den Hemliga Lärans första del:

Mor Isaac visar att de forntida syriernas åsikter om "världshärskarnas" och "de aktiva gudarnas" värld var desamma som kaldeernas. Den lägsta världen var den SUBLUNARISKA - vår egen - övervakad av den första eller lägre ordningens "änglar". Den därnäst i rang var Merkurius, styrd av ÄRKEÄNGLARNA. Därefter kom Venus, vars gudar var de så kallade HERRAVÄLDENA. Den fjärde var SOLENS värld, säte och hemvist för de högsta och mäktigaste gudarna inom vårt system, alla folks solgudar. Den femte var Mars, styrd av KRAFTERNA. Den sjätte, Bels eller Jupiters värld, var behärskad av HÄRSKARNA, och den sjunde, Saturnus värld, av TRONERNA. Dessa är formens världar. Ovan dem är de fyra högre, vilka åter bildar ett sjutal, eftersom de tre högsta "ej kan omtalas eller nämnas". Den åttonde, som består av 1.122 stjärnor, är kerubernas boning. Den nionde, som tillhör de vandrande och på grund av sina avstånd oräkneliga stjärnorna, innehas av seraferna. Beträffande den tionde säger Kircher, som anför Mor Isaacs ord, att den består av "osynliga stjärnor, vilka - sade de - skulle kunna tas för moln, så sammanhopade är de i det bälte vi kallar Via Straminis, Vintergatan. ...Om det som kommer efter och över den tionde världen (vår fyrfald eller arupavärlden) kunde syrierna inte ge besked. "Allt vad de visste var, att det är där som det oändligas vidsträckta och ofattbara ocean börjar, den sanna gudomens hemvist, utan gränser eller slut." Champollion visar att samma tro omfattades av egyptierna.

Det ämne som vi till att börja med skall ge ytterligare belysning handlar om tillvarons bipolära natur. Det finns i kosmos två samverkande energi-substanslinjer som tillsammans utgör totalsumman av alla evolutionsförlopp. Den ena, den lägre, är kosmokratores eller världsbyggmästarna. Den andra, den högre, är de intelligenser som ger de förra impulserna till handling och som har uppsikt över deras evolutionära mått och steg. Den andra klassen är givetvis den högre, och utgör vad vi i likhet med H P Blavatsky kallar medkänslans hierarki.

Dessa två verksamhetslinjer eller klasser kan också kallas (a) vänsterhands- eller materiasidan och (b) högerhands- eller den andliga sidan. (a) är byggarna, kosmokratores, vilka faktiskt (i ett avseende) är de lägre principerna hos (b) dhyani-buddhaerna, som är tillvarons högerhands- eller andliga sida. Dhyani-buddhaerna är av det inre kosmos medan kosmokratores, som också kallas planetandar eller dhyani-chohaner av lägre grad, är av det yttre eller materiella kosmos, dvs av vänsterhandssidan, materiasidan, nattsidan, den mörka sidan.

Genom samverkan mellan dessa två kvasimotsatta krafter (eller element) i naturen kommer den inre och yttre rymdens oräkneliga monader till självmedvetande. Ty nattsidan eller materiasidan utgörs så att säga av ljussidans lägre principer, och dessa lägre principer är sammansatta, de är bildade av oräkneliga mängder monader på oerhört varierande nivåer av utveckling. De högre monaderna utgör vehikler för dhyani-buddhaerna, för medkänslans hierarki, men det finns också skaror av monader av mellanliggande och lägre grader, och det finns monader av ännu lägre och av lägsta grad. De lägsta utgör den materiella värld vi ser runt omkring oss. Genom samverkan mellan den inneboende energin och det vehikel i vilket denna verkar, eller med andra ord, genom att de besjälande andliga makterna driver dessa monader i olika utvecklingstillstånd hän mot vidare framåtskridande, uppkommer de olika graderna av medvetanden i naturen. Vi är några av dessa monader, såväl våra högre egon som våra personliga egon. Vi själva är monader i det särskilda evolutionstillstånd i vilket vi befinner oss, och vi är på väg att bli medvetna medarbetare till naturen. Vi utvecklas med andra ord sakta till att bli framtida manvantaraers dhyan-chohaner eller begrundandets herrar, framtida manvantaraers manasaputraer.

Vi var i förflutna kalpaer eller manvantaraer monader i ännu lägre evolutionstillstånd än vårt nuvarande. Vi utgjorde då vehikler åt dem som fortfarande är framom oss och som fortfarande verkar genom oss, genom våra högre och våra personliga egon, och som därigenom inspirerar oss till att fortsätta vår väg uppåt, och som faktiskt är våra inre gudar, våra Jag, och dock olika!

Evolutionsarbetet består i att höja det personliga upp till det opersonliga, att iföra det dödliga odödlighetens klädnad, att höja djuret till att bli människa, att höja människan till att bli en gud och att höja guden till att bli ännu gudomligare. När vi säger "att höja djuret till att bli människa" menar vi dock inte att detta sker på det sätt vetenskapen felaktigt kallar evolution, ett sätt som i stället bör kallas transformism. Den teosofiska läran om evolution är ofantligt mycket vidare och upphöjdare än dessa vetenskapliga teorier. Ett djur blir aldrig en självmedveten tänkande människa på det sätt som den vetenskapliga, rent mekaniska läran om materialistisk transformism anger. Då skulle lika gärna en hög tegelstenar och lite murbruk själv kunna formera sig till ett hus, och ett ohugget marmorblock själv kunna transformera sig till en vacker staty. Det är den inre monaden, den inneboende elden, som oavlåtligt driver på eller bringar till verksamhet de latenta liven och krafterna i atomerna. Varje atom är i sig själv en sovande själ, och det är denna som evolverar när den väcks, inte den rent fysiska kroppen. Tänk på H P Blavatskys trefaldiga indelning i gudar, monader och atomer. Gudarna är den gudomliga eller högsta trefalden. Monaderna är sjufaldens högre trefald och atomerna är sjufaldens lägre fyrfald. Var och en av dessa oräkneliga atomer som bygger upp den lägre fyrfalden är alltså en sovande gud, eller bättre uttryckt, en embryonisk gud. Dess inre natur måste bringas i dagen, och denna process är evolution, frambringandet är inre förmögenheter. När atomvarelsen gör detta, skapar den sina egna vehikler. Detta är läran om den självstyrda evolution som följer den ursprungsprägel som påtryckts av dhyan-chohanerna. Allt detta har vi talat om tidigare.

Vi har tidigare också talat om initiationerna (och om den evolutionslära som i gamla tider meddelades i dessa) såsom varande en påskyndandeskola. Ordet påskyndande får dock inte missförstås. Det är frågan om att snabbare liva upp och bringa i dagen det som finns inom människan.

Ett djur utvecklar sig inte till människa på mekanisk väg, lika lite som några elfenbensstycken, en burk polityr, lite virke och några pianosträngar "transformerar" och ordnar sig själva till ett piano. Detta är en omöjlighet. Den som åstadkommer pianot är dess arkitekt, dvs människan, tänkaren. Evolution är därför den andliga varelsens verkande på och i materian. Denna bemäktigar sig, formar och driver framåt de materiella vehikel i vilka den befinner sig.

När vi talar om manasaputraernas, de tänkande varelsernas, förnuftets söners, inkarnation, är det givetvis underförstått att dessa ingår i medkänslans hierarki. De är delar av naturens ljusa sida. Vi skall också ha klart för oss att evolutionen, naturens naturliga utveckling till högre varelser (en oavlåtligt pågående process som präglas av den ursprungliga andliga eller dhyan-chohanska impulsen), skulle dra ut på tiden alldeles enormt om dessa höga väsen inte gett och ger oss av sitt ljus och liv, och därigenom leder oss snabbare framåt. Detta är vad som menas med manasaputraernas "nedstigande i inkarnation". De är vår högre natur och de är - hur paradoxalt det än kan låta - varelser som hunnit längre i utveckling än vi. Det var dessa andliga varelser som livade upp våra personliga egon, vilka därigenom fick självmedvetande, även om detta ännu så länge är relativt svagt. En, och ändå många! Liksom man kan tända ett oändligt antal ljus med en enda ljuslåga, så kan man med en enda medvetandegnista väcka och stimulera oräkneliga andra medvetanden, vilka så att säga ligger sovande eller latenta i atomerna.

Detta leder oss direkt in på ett annat ämne. Vi har alla säkert hört talas om "motsägelserna" i Den Hemliga Läran och i våra esoteriska läror. Men det finns inga motsägelser där. Det finns skenbara motsägelser, men en skenbar motsägelse är faktiskt ett uttryckssätt och kallas paradox. Här har vi de forntida ockulta skolornas sätt att tala i paradoxer och liknelser, liksom Jesus påstås ha gjort. Att förkunnelsen ges ut på det sättet är tecken på djupgående insikter i den mänskliga psykologin. Avsikten med metoden är att stimulera sinnet, att väcka förundran, att få åhöraren att tänka själv. Man kan inte lära ett barn gå genom att gå själv. Barnet måste gå med sina egna ben. Det måste själv lära sig gå.

På samma sätt måste den som studerar, neofyten, lära sig att tänka själv och stå på egna ben. Och jag upprepar att det är en mycket djupgående insikt i människans psykologi, i hennes sätt att tänka, som fick de forntida lärarna - och får visdomens mästare i våra dagar - att följa samma gamla metod. Vi har själva följt metoden alltsedan vi började med dessa studier. Ni har säkert lagt märke till att inget ämne behandlats i sin helhet på en enda gång. Detta av två skäl. Dels är det omöjligt att göra så, dels var det uppenbarligen nödvändigt att till en början säga vissa saker för att påkalla uppmärksamhet och i ert eget sinne framkalla ärliga invändningar - inte bara kritik - som ni själva måste bemöta. Först därefter gav vi andra aspekter på ämnet och lade fram nya sidor av lärorna. Denna undervisningsmetod är diametralt motsatt den man följt i den västerländska världen sedan medelhavskulturernas fall. Den vanliga metoden nu för tiden är det rena hjärnförståndets, och då skall vi betänka att hjärnförståndet är dödligt och faller sönder med kroppen. Hjärnförståndets starka sida är att memorera tidpunkter, platser, namn, data etc som kan tas från böcker och dagliga händelser och stoppas in i hjärnan, och detta hjärnförstånd dör. Detta är ett av skälen till att vi inte kommer ihåg våra föregående inkarnationer. Vårt sinne är klent och sysslar med obetydliga och snabbt försvinnande ting. Men minnet av våra föregående inkarnationer finns dock i vår högre natur och förblir där, ty den högre naturen sysslar bara med principer och allmänna begrepp. En dag, när vi lämnat den här planeten och gått vidare, skall vi komma ihåg dessa föregående liv, såvida det inte är fråga om en förlorad själs inkarnationer. I ett sådant fall återstår bara blanka sidor i livets andliga bok.

Låt oss illustrera de så kallade motsägelserna med ett par exempel. Månen är äldre än solen. Solen är äldre än månen. Det här är ingen motsägelse, men en paradox. Solen är äldre än alla sina planeter. Planeterna är äldre än sin sol. Det här är inte heller en motsägelse, men en paradox. Låt oss förklara dessa paradoxer. Om vi drar upp konturerna till solsystemets evolution enligt den esoteriska filosofin, konstaterar vi först att Vintergatan är förrådshuset för blivande himlakroppar. Den är så att säga den plantskola från vilken fröna till de framtida solarna utgår för att börja sina manvantariska förlopp. När tiden är inne för en sådan tilldragelse börjar en komet sina vandringar, iförd sina ursprungliga eteriska klädnader. Efter att under långa tider ha kretsat runt i och färdats genom en för oss ofantligt stor rymd når den - driven eller dragen av sin karma - den särskilda region i rymden, som faktiskt är den plats den tidigare upptog såsom förkroppsligad sol. Där slår den sig ner och väcker och ingjuter liv i solstoftet omkring sig (ty rymden är full av sådant), och vi har då en nebulosa. Den samlar också omkring sig större eteriska lämningar av sitt forna soljag, och dessa drar i sin tur till sig andra partiklar som vandrar i rymden. I sinom tid blir dessa andra kroppar med det de samlat in det nya solsystemets planeter.

Vad är en planet? Hur uppkommer den? En sol genomlever sitt kalpaiska förlopp, sin manvantariska period, som är en solmanvantara. Och när tiden är inne för den att ingå i pralaya, att gå till vila, avtar dess inre kraft och den dör. Detta är inte en händelse som utspelas på en enda dag. Den tar lång tid. Det som var solens lägsta princip (motsvarande vår fysiska kropp) upplöses i ett oräkneligt antal partiklar. Kalla dem atomer, om ni vill. Kom ihåg att solen vare sig är fast (och inte heller fast när den dör), flytande eller gasformig. Efter sin död upplöses den i oräkneliga atomer eller partiklar, och dessa partiklar börjar sina långa färder genom rymden. De vandrar under ofantligt långa tider i rymdens väldiga ödslighet tills den forna solens inneboende varelse - som har sitt eget inre inspirerande väsen - kommer tillbaka i form av en komet, och på den plats som den tidigare innehade återuppväcker det som nu är solstoftet av dess forna vehikeljag. Och det stoftet är lämningarna av dess egen forna kropp. Dessa partiklar från den forna solen dras åter till den och bildar dess följe av planeter. På sätt och vis är alltså en sols planeter dess "månar".

Som ni ser så är solen såsom varelse äldre än alla sina planeter, äldre än lämningarna av sin forna kropp. Men planeterna är äldre än den nuvarande solen, eftersom de faktiskt är partiklar av den forna solen på detta plan. Var finns nu motsägelsen? Vi hade en paradox som vi måste lösa, ty detta stimulerar vår intuition, och stimulerandet av intuitionen är ett av detta undervisningssystems främsta syften. Vårt hjärnförstånd är en högst förträfflig tjänare när det står under vår ledning, men det får aldrig bli vår herre. Det är inte ens en god tjänare, det har ingen självaktning. Det har ingen urskillningsförmåga, inget omdöme, ingen intuition, ingen förståelse.

På liknande sätt förhåller det sig med paradoxen beträffande månen. Också med asteroiderna, av vilka det finns så många mellan Mars och Jupiter, förhåller det sig så här. De är lämningar från en föregående solmanvantara.

Vidare är alla planeter som inte befinner sig i fördunkling eller sover (som Mars) omgivna av tjocka och ofta starkt förtätade moln av det kosmiska stoft som de dragit till sig. Detta stoft är faktiskt det tidigare solstoftet från nu upplösta månar och planeter. Över våra egna huvuden, och över och omkring var och en av vårt solsystems icke sovande planeter, finns det en kontinent av detta kosmiska stoft. Det är bokstavligt talat frågan om en kontinent, ty så tätt är detta solstoft och så talrika är de kroppar eller partiklar av olika storlekar som den består av. Den tjänar som en slöja som skyddar oss från solens fruktansvärda energi. Men den är inte bara ett skydd mot solens strålar, utan också mot annat som skulle kunna drabba oss om inte en sådan skyddsslöja omgav vår glob i täta lager.

Mars har för närvarande inget eller mycket lite av en sådan skyddsslöja. Detta beror helt enkelt på att Mars livsenergier har övergått till en annan glob i Mars planetsystem - Mars planetkedja - och den magnetiska attraktionskraft som håller samman en sådan slöja är därför till största delen frånvarande. Men Venus och Merkurius till exempel, har liksom vi en sådan skyddsslöja. Merkurius slöja är dock mycket tunnare än Venus, ty Merkurius håller just på att utträda ur en fördunkling. Det är dessa slöjor astronomerna ser när de riktar sina teleskop mot de här båda planeterna och noterar de "moln" som skymmer planeternas ansikten. De ser faktiskt slöjorna. Vi är inte medvetna om den slöja som skyddar oss. Det är ungefär som när man sitter i ett rum med nätgardiner för fönstren. Själv kan man se ut och iaktta det som händer på gatan, men människorna på gatan kan inte se in lika lätt.

Som ett sista exempel på användandet av paradoxer i vårt studium tar jag följande. Vid en tidigare sammankomst sade vi att naturen aldrig upprepar sig själv. Och vi säger i kväll ännu en gång; Naturen upprepar aldrig sig själv. Vid en senare sammankomst slog vi fast att naturen inte gör annat än upprepar sig själv. Och vi slår i kväll ännu en gång fast: Naturen gör inget annat än upprepar sig själv. Är nu det här en motsägelse? Nej. Är det en paradox? Ja. Låt oss se om vi kan kasta lite ljus över den skenbara motsägelsen. Vad är cykler? De är upprepningar. Vad är hierarkier? De är upprepningar. Vilka är de vanligaste upprepningarna av allmänt slag? Det är principer, krafter, planeter, solar, omloppsbanor, atomer, monader, gudar - alla är de mångfaldiga upprepningar av ursprungliga andliga präglingar. Naturen arbetar inte på något annat sätt än genom att upprepa sig själv - upprepningar på lägre plan av ursprungliga principer eller grundtyper.

Vad menar vi då när vi säger att naturen aldrig upprepar sig själv? Naturen upprepar aldrig sig själv i den meningen att man aldrig finner två exakt lika principer, två exakt lika cykler, två exakt lika människor, två exakt lika monader, solar, planeter, själar eller egon. Paradoxen får sin förklaring om vi erinrar oss att naturens metod är enhetlighet i gränslös olikhet.

Vi återvänder nu till vårt huvudtema. Syrierna hade ett system för att beskriva tillvarons stadier, vilket vi presenterar med nedanstående bild.

 

Image

1. Vintergatan, eller den första principen. 2. Nebulosor och kometer, eller serafim, sfär två nedåt räknat. 3. Fixstjärnorna eller kerubim. Dessa tre utgör den formlösa världen. Därefter planeterna: 4. Saturnus, troner. 5. Jupiter, härskare. 6. Mars, krafter. 7. Solen, makter. 8. Venus, herravälden. 9. Merkurius, ärkeänglar. 10. Månen, änglar. Med jorden och människorna inräknade, utgör dessa åtta formens värld.

Den mindre cirkeln, som kan representera vår Jord, är indelad i fem zoner. Den översta är eterns zon. Nedanför den har vi eld, luft och vatten. Den lägsta zonen är jord.

Man skall också ha klart för sig att syrierna uppfattade detta världssystem som en sfär, ett kosmos, och att vår bild därför har en omslutande cirkel. Cirkeln är visserligen en stiliserad figur som inte antyder några särskilda gränser, men som betecknar den begränsande omkretsen för just detta kosmos, just denna hierarki. Syrierna sade vidare att utanför denna hierarki, detta kosmos, fanns det himmelska vattnet. Med himmelskt vatten menade de vad grekerna kallade chaos, dvs kosmisk materia som är outvecklad för oss, rymdens vatten med andra ord. Vad det här bildliga uttrycket "himmelskt vatten" beträffar, så erinrar ni er säkert också vad den judiska bibeln säger om "Elohims ande" eller gudarnas ande svävande över "vattnet".

De tre högsta planen är vad vi kallar arupa eller formlösa, och de övriga sju (eller åtta) planen är rupa eller gestaltade. Syrierna förkunnade att den ursprungliga väsensgrunden i tidernas begynnelse, dvs när den kosmiska evolutionen började, evolverade fram det subtilaste och andligaste elementet. Detta var naturligtvis det högsta, Vintergatan, med vilket alla ting i det här systemet börjar. Nästa steg nedåt i evolutionen var kometerna och nebulosorna, och därefter kom "de 1.122 fixstjärnorna". Sedan följde de olika solsystemen - vårt eget solsystem till exempel, som leder oss till den första av de sju planetregionerna. Vilket annat solsystem som helst skulle ha kunnat användas som illustrationsobjekt, men syrierna valde naturligtvis vårt eget. Vart och ett av dessa steg nedåt representerar ett av de stadier den evolverande livsvågen hade att genomgå innan den slutligen nådde kulmen för sin materiella tillvaro, på vår jord till exempel, där den genomgick de sista sju stadierna, de plan som omger globen. Det första av dessa sju kan vi kalla det namnlösa elementet. Därefter följer superetern, etern, elden, luften, vattnet och jorden. Dessa element är inte de materiella företeelser vi känner till under dessa benämningar, utan elementens andliga sidor, den ursprungsmateria av vilken våra element bara är den materiella representationen.

Observera att den kristne aposteln Paulus talar om flera av de krafter eller element som det syriska systemet sammankopplar med de olika planeterna. Han talar till exempel om härskare, herravälden, ärkeänglar och änglar. Ni kommer kanske ihåg att jag vid en tidigare sammankomst påpekade att Dionysios Areopagita lade grunden till hela den kristna mystiken. Också han använde dessa benämningar. Förutom att kristendomen hämtade tankar från nyplatonismen och nypythagorismen, hämtade den alltså (genom Paulus själv, som var syrier) tankar från de gamla mysterielärorna, såsom dessa exoteriskt uttrycktes i den syriska hierarki vi avbildat. Men bakom detta yttre uttryck fanns samma förklaring, samma esoteriska system och sanning som vi under de gångna månaderna har studerat.

Till Kapitel 25

Till Innehållsförteckning