Kapitel 26

Mikrokosmen, en spegel för makrokosmen. Element och principer, manifestationer av det enhetliga livet. Relativitet, ett av den uråldriga visdomens grundläggande begrepp.

"Människan", säger van Helmont, "är universums spegel, och hennes trefaldiga natur är besläktad med alla ting". (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 213)

...det finns bara ett enda element... Detta element är - för att tala metafysiskt - det enda underlaget eller den permanenta orsaken till alla manifestationer i det fenomenella universum. Fornfolken talade om de fem förnimbara elementen eter, luft, vatten, eld och jord, och om det (för de oinvigda) icke förnimbara elementet, universums sjätte princip - kalla det purush shakti. Att utanför helgedomen tala om det sjunde straffades med döden. Men de fem är bara de differentierade aspekterna av det enda. Universum är liksom människan en sjufaldig varelse - den sjufaldiga mikrokosmen förhåller sig till den sjufaldiga makrokosmen som regndroppen till molnet från vilket den föll och till vilket den så småningom skall återvända. I detta enda innefattas lika många anlag till luftens, vattnets, eldens etc evolution (från det rent abstrakta ner till deras konkreta tillstånd), och när de senare kallas element är det för att antyda deras möjligheter att åstadkomma otaliga formförändringar eller evolution i tillvaron. (The Mahatma Letters to A P Sinnet, s 90-91)

Till att börja med läser vi i kväll följande avsnitt på sidan 672 i Den Hemliga Läran I:

Inom den forntida symboliken var det alltid SOLEN - dock ej den synliga utan den andliga solen - som ansågs sända ut de förnämsta frälsarna och avatarerna. Härav sambandet mellan buddhaer, avatarer och alla andra inkarnationer av de högsta SJU. Ju närmare förenad han är med sin urtyp i "himlen", dess bättre för den dödlige, vilkens personlighet av hans egen särskilda gudom (den sjunde principen) valdes till dess jordiska hemvist. Ty med varje viljekraftig strävan efter luttring och förening med denne "den egne guden" underkuvas en av de lägre strålarna, och människans andliga väsen dras till en högre stråle som ersätter denna, och höjer sig sålunda från stråle till stråle till dess slutligen den inre människan upptas i det enda och högsta ljuset från Fadern - SOLEN.

Detta är ett storslaget avsnitt. Det innehåller kontentan av de senaste veckornas studier. Som ni vet så har vi tidigare talat om medkänslans hierarki, den andliga hierarki från vilken vi hämtar vårt andliga och mentala inre liv, och vars överhuvud är det underbara väsen som till sin andliga ställning är denna fjärde runds dhyani-buddha. Hans mänskliga representant är överhuvudet för det vi kallar den stora vita Logen. Det är till denne senare som våra mästare blickar upp för att få impulser och upplysning. Det är han som tänder deras eldar, liksom de tänder och ger liv åt våra.

Hur försiggår detta livgivande, detta tändande? Hur gick manasaputraerna till väga när de inkarnerade i den dittills förnuftslösa mänskligheten för att höja människorna - om man nu kan kalla medlemmarna av den tidens mänsklighet för människor - från andlig och mental förnuftslöshet till självmedvetet människoskap?

Var och en av människans sju principer och vart och ett av de sju elementen (motsvarar i kosmos de sju principerna i människan) är själv en spegel åt universum, dvs innehåller i sig själv allting som det gränslösa Alltet innehåller. Allt som finns i makrokosmen finns i mikrokosmen. Det ena, det mindre, återspeglar det andra, det större. Vart och ett av elementen, var och en av principerna, varje anlag till utveckling mot gudomlighet, är med andra ord själv en sjufaldig varelse som existerar på sitt eget sjufaldiga plan. Detta plan är för denna varelse lika påtagligt, verkligt och substantiellt som vårt fysiska plan är för oss när vi ser det med våra fysiska ögon, hör det med våra fysiska öron och förnimmer det med våra övriga sinnen. Vad våra sinnen beträffar, kan vi här inom parentes tillägga att vi ännu har två sinnen kvar att utveckla.

Såsom sjufald är varje princip eller element en miniatyrkopia - om det ordet tillåts - av det hela. Manasprincipen till exempel är sjufaldig. Den har sin egen atman, sin buddhi och sin manas (manas-manas), som är dess egen särskilda väsenskärna, dess swabhava. Den har också sin kama eller begärsprincip och den har sin vitala väsenssida. Vidare har den sin klädnad, sin linga-sharira eller modellkropp, som ger den dess egen speciella form och gestaltning i enlighet med förhållandena på det planet. Slutligen har den sin sthula-sharira eller lägsta del, som är dess vehikel eller bärare.

Manasaputraerna eller förnuftets söner, mahats barn, sägs ha gett liv åt och upplyst manassjufaldens manas-manas därför att de själva är utpräglat manasiska till sin väsenskaraktär eller swabhava. Deras egna vibrationer så att säga, kunde få detta manasväsen i oss själva att vibrera i samhörighet, ungefär som anslåendet av en musikalisk ton väcker genklang i likartade ting, väcker en likadan ton i andra ting.

Vilka är dessa manasaputraer? I en bemärkelse är de vi själva, men mera egentligt är vi de som blev väckta. De är ett mysterium. De är på samma gång våra högre jag - inte våra högsta jag, men våra högre jag - och ändå olika oss. Vi har vid tidigare sammankomster visat att från en utgår en kosmisk (eller annan) hierarkis alla mångahanda differentieringar, och att fullkomlig släktskap och samhörighet råder hela tillvaron igenom. Dessa sublima tankar kan vi fatta och förstå om vi inom oss väcker den delen av vår natur där de hör hemma och är välbekanta. Detta är något som vi kan göra, och det kommer an på oss själva att göra det. Vad är det som får mästarna att då och då välja ut någon eller några och ta denne eller dessa till sig? Därför att mästarna i den utvalde ser den inre mästaren mer eller mindre uppväckt och levandegjord. Skulle de valt ett djur? Nej. Varför inte? Därför att djuret inte är uppväckt. Skulle de ta en genomsnittsmänniska? Nej. Varför inte? Därför att hon inte är uppväckt. Därför att hon i sitt inre ännu inte är medveten om den inre buddhan, den uppväckte. Här är det inte fråga om något godtyckligt val. Det är fråga om ett urval, om ett val av de färdiga och lämpliga, och därför rättvist och helt i sin ordning.

Låt oss följa den här tanken lite längre och betrakta naturens element. Ordet element kommer från latinet och betyder en ansats, ett rudiment, till företeelserna. Särskilt Sankhya, en av Indiens sex allmänt erkända filosofiska skolor, liksom Vedanta - den kanske mest upphöjda av dessa skolor - talar om naturens sex ursprungliga "livsämnen" eller element såsom prakritier, varvid de sex prakritierna härstammar från ursprungs-prakritin eller rotprakritin, den första och högsta. Sankhya och många av vedantisterna talar också om dem såsom de sex tattwaerna eller verkliga elementen. Vad är då skillnaden mellan de sex elementen eller prakritierna och de sex tattwaerna? Prakritin är vehikel- eller bärarsidan, den substantiella sidan, och tattwan är den analoga eller energisidan. De två är i grund och botten ett, ty energi och materia, ande och substans, är i grund och botten ett. Materia kan kallas kristalliserad ande. Vid varje försök att beskriva de här företeelserna måste vi leta efter ord, och därför är den här beskrivningen inadekvat. Men kanske leder den fram till innebörden. Vedantas och Sankhyas parabrahman och mulaprakriti, "bortom brahman" och "rotnaturen", företräder samma tanke, och dessa båda är i grund och botten ett. Rotnaturen är så att säga ursprungsenergins slöja, ursprungsmedvetandets slöja, och Sankhyas sex eller sju prakritier står för naturens sex eller sju element och motsvarar våra mänskliga sju eller sex principer. Dessa föds eller rättare sagt utgår ur varandra. Den prakriti som är ett högre plan är förälder till den prakriti som är ett lägre plan. Först ger den första upphov till den andra. Låt oss säga att atman ger upphov till buddhi. Atman och buddhi tillsammans ger upphov till manas, som innehåller såväl dessa bådas som sina egna egenskaper. Atman, buddhi och manas ger sedan upphov till kama, den fjärde i ordningen. Och så fortsätter det till den sjunde och lägsta.

På samma sätt ger glob A, den första på den nedåtgående bågen, upphov till glob B, och glob B ger upphov till glob C. Men glob B gör detta med glob A:s swabhaviska tattwa verkande i sig. Glob C ger upphov till glob D, vår jord, men har därvid globerna A:s och B:s tattwaer eller inneboende individualiteter eller swabhavaer verkande i sig. Glob D har på det sättet globerna A:s, B:s och C:s tattwaer inneboende i sig tillsammans med sin egen individuella väsenskaraktär eller swabhava.

Gränsen för den evolutionära impulsen varierar i de olika manvantaraerna, ty det finns i världsrymden ingen absolut punkt eller position och inte något särskilt plan där alla evolutionära manvantariska impulser i Det Gränslösa måste göra halt. De många monaderna, de många hierarkierna, har sina respektive evolutionära impulser och sina respektive mål. När den evolutionära impulsen i en manvantara har nått sin gräns, dvs när den från ovan utrusande impulsen - som bär dessa prakritier och principer ner i allt materiellare manifestation - har nått den gräns som är möjlig att nå i den manvantaran, så vänder den så att säga runt målet och börjar stiga uppåt.

Vi i vår planetkedja har passerat denna vändpunkt vad runderna beträffar. I var och en av raserna på varje glob i kedjan, på var och en av globerna i varje rund, och i var och en av runderna genom alla de sju globerna, finns det en mittpunkt i det respektive evolutionära förloppet. Och den mittpunkten är det respektive målet, vändpunkten där den respektive cykeln börjar stiga uppåt. Följaktligen kommer då ett plötsligt uppsving till stånd för de evolverande monaderna eller varelserna, och analogt därmed kommer sinnen som dittills legat latenta och outvecklade att utvecklas. Likaså kommer principer i naturen som vi nu inte är medvetna om att förnimmas och bli kända. Eter till exempel, som vi i dag vid mittpunkten av vår femte ras i den fjärde runden bara har en föraning om (en föraning som vi delar med vetenskapen), kommer i den femte runden att bli en realitet i vad som då är atmosfären. Och den kommer att vara lika påtaglig och tydlig för sinnena som luften är för oss i dag.

När vi därför talar om elementen eller prakritierna, menar vi inte att fornfolkens element - jord, vatten, luft och eld - är naturens verkliga elementala prakritier. Detta vore befängt. Fornfolken använde de här orden symboliskt. Dessa fyra (eller med etern fem) företeelser är bara manifestationer - fyra av dem hittills utvecklade - av fyra eller fem av de sju underprakritier eller underprinciper som tillhör det lägsta prakritiska element, som på detta stadium manifesterar sig på vår fjärde glob och som motsvarar det sjunde och lägsta kosmiska planet, den lägsta prakritin.

Liksom varje princip själv är en undersjufald och återspeglar Det Gränslösa, så återspeglar varje element alla de övriga elementen. Och ur varje element kan framkallas det liv, den natur och de karaktäristiska egenskaper som tillhör de övriga sex elementen, fast givetvis i en lägre grad. De ovan nämnda egenskaperna hos vår globs sjunde och lägsta prakritis materia, dvs att vara fast, flytande, gasformig eller eldformig, är bara motsvarigheterna till de liknande underprakritierna hos de fyra kosmiska element eller prakritier, i vilka vår planetkedja nu existerar. Eter såsom element kommer därnäst, och i den sjätte runden kommer det sjätte elementet att utvecklas. Under den sjunde runden kommer det sjunde att utvecklas. När de gamla filosoferna i medelhavsländerna talar om jord, vatten, luft, eld och eter, och när hinduerna talar om till exempel akasha eller adi-tattwa, menar ingen av dem de materiella företeelser vi kan förnimma, alltså jord, vatten etc. De syftar på naturens rotelement, av vilka de fyra eller fem företeelser vi kan förnimma är så att säga skildringar eller symboler.

Grekerna kallade elementen för stoicheia, en diminutiv pluralform av stoichos som betyder "serie", dvs hierarki. Singularformen stoicheion skulle då betyda en varelse i en hierarki, en del av hierarkin, en av hierarkins sammansatta delar, fast vår tids lärde inte kan upptäcka något synbart skäl till att använda denna benämning i samband med vad de anser vara den forntida föreställningen om naturens element. Vår filosofi anger dock skälet och förklarar att stoicheia är kosmos sju prakritier. Varje glob i vår planetkedja är ett förkroppsligande av alla dessa element eller sju prakritier, men på det sättet att varje element innehåller alla de övriga i "miniatyr". Vår jord till exempel, är ett förkroppsligande eller en representation av den lägsta prakritin, men där finns vatten, luft, eld och även eter under utveckling. Vi känner till fyra och erkänner förekomsten av fem, ett belysande exempel på vad vi nyss sagt. De sju globerna i vår planetkedja är dock inte de respektive motsvarigheterna till de sju kosmiska elementen. En sådan analogi är falsk.

Var och en av initiationsgraderna svarar mot ett av dessa sju kosmiska element, och de prövningar initianden eller kandidaten måste genomgå för att visa sin kompetens regleras och styrs av naturen hos de sju respektive prakritierna. Det finns faktiskt tio initiationsgrader och tio kosmiska prakritier - sju manifesterade och tre rotprakritier, de högsta. De tre högsta befinner sig dock så långt bortom vår nuvarande föreställningsförmåga att vi inte kan göra mer än omnämna dem. Av de tio är tre arupa eller formlösa (för oss) och sju manifesterade. Och av de sju är den övre trefalden relativt sett också arupa.

Låt oss här peka på någonting mycket viktigt, nämligen att allt vad den uråldriga visdomen förkunnar ges utifrån vårt plan. När vi därför säger arupa eller "formlösa" betyder detta inte att dessa högre plan eller varelser i sig är formlösa. Detta vore orimligt. Men de är formlösa för oss, liksom etern är formlös därför att den ännu inte är utvecklad (för oss). I denna fjärde rund har vi ännu så länge bara en föraning om den, och detta bara för att vi befinner oss i den femte rotrasen, som vad elementen beträffar svarar mot det femte elementet eter. Vad beträffar de varelser som bebor varje element, varje princip i det alltomfattande kosmos, måste vi här dra den viktiga slutsatsen att deras boplatser och länder och allt som existerar där, för dem är lika verkliga och påtagliga som de materiella företeelserna på vårt plan är verkliga och påtagliga för oss. Energi är för oss substans i rörelse. Kan ni förstå att vår tätaste och fastaste materia är energi för varelser i hierarkin under oss? Kan ni förstå att det vi kallar materians täthet och fasthet bara gäller för våra sinnen, och att just denna täthet och fasthet visar och bevisar att vår täta och fasta materia bara är motsatta energier i balans? Många vetenskapsmän gör i dag en helomvändning från det som för ett femtiotal år sedan var absolut vetenskaplig sanning och säger att det inte finns något sådant som materia i sig, att det inte finns någonting annat än energi. Materia är för vetenskapen därför en maya, en illusion, och det är den också i våra ögon. Men på samma sätt är energi en maya, ty den är helt enkelt materia för någonting som är högre än den själv. Allting är relativt är ett påstående som utgör ett av den uråldriga visdomens grundläggande begrepp.

När vi därför talar om de olika prakritierna och principerna skall vi inse att dessa element, dessa tattwaer eller principer, ur vilken synvinkel vi än betraktar dem, alla är manifestationer av det enhetliga alltomfattande livet, vilket i sin lägre aspekt också är universell substans. Ande och substans, energi och materia, är i grund och botten ett. De är två sidor av samma sak.

Vad är skillnaden mellan en mästare och dig eller mig? Den förres högre principer är uppväckta och han lever i dem. Men det gör inte vi. Ur vetenskaplig synvinkel är detta allt som kan sägas, men ur filosofisk kan vi säga att mästaren - så långt han kunnat - har blivit ett med det alltomfattande livet. Och ur religiös eller andlig synvinkel kan vi säga att mästaren utvecklat ett individuellt medvetande om eller kommit till insikt om sin identitet med Det Gränslösa. Detta är etikens själva grundval, och utan den finns det ingenting som är den uråldriga visdomen värdigt. Ingen människa kan uppföra sig illa utan att framkalla disharmoni i den mänskliga hierarki av vilken hon är en del, och för det får hon betala fullt pris. Men detta pris är inte naturens hämnd eller straff. Naturen återställer bara den störda jämvikten, den störda harmonin, som uppkom genom utövandet av den fria viljan. Mästaren har lärt sig att styra sin vilja och att samarbeta med naturen som helhet. Därför tillväxer han i själsstyrka och lever i samklang med det gudomliga. Det är skillnaden mellan honom och oss. Han lever "som ett" med vår hierarkis andliga topp. Det kan också vi göra. Det är helt enkelt fråga om att öppna våra inre ögon, att rena vår själ, att tömma vår hjärna på det mentala skräp vi när oss med, "fröskidorna som svinen åt", och släppa in det rena klara livet.

Det är bara sinnets uppkörda hjulspår, dess stelnade schabloner, som hindrar oss. Och när vi säger sinnets stelnade schabloner, menar vi inte precis de schabloner av undermental materia med vilka sinnet arbetar. Det är nog fel sätt att uttrycka saken. Vi menar kristalliseringen av sinnet själv när mental energi blir mental materia. Bryt därför sönder dessa schabloner. Ingen kan göra det utom du själv. Sinnets schabloner är människans största fiende, hennes starkaste motståndare, ty de är levande substans. Ditt sinne är materia, men det är levande materia. Och varje tanke du tänker fäster sig vid sinnet och förbinds med det. Tanken blir vad den urgamla visdomen kallar en elemental, och bryter du inte sönder dina mentala schabloner kommer elementalerna att vända sig mot dig och plåga dig. Vem vill då inte göra detta, när det finns frihet och ljus och visdom och obeskrivlig kunskap att få, att ta, om vi bara "rycker till oss himmelriket med våld"!

Till Kapitel 27

Till Innehållsförteckning