Kapitel 35

Ockultismen och mysterieskolorna. Sju grader av initiation: Människan blir en gud. Sju kosmiska plan. Vår planetkedja av sju glober på de fyra lägre planen - livsvågens färd genom dem.

Världen, de individuella varelsernas värld, är full av de latenta avsikter och svårfattliga syften som ligger i botten på universums alla företeelser. De ockulta vetenskaperna, dvs förnuftet höjt till översinnlig visdom, kan bara tillhandahålla nyckeln med vilken dessa görs tillgängliga för intellektet. Tro mig, det kommer ett ögonblick i adeptens liv när de prövningar han genomgått blir tusenfalt vedergällda. För att förvärva ytterligare kunskap behöver han inte längre genomföra en noggrann och tidsödande procedur med undersökningar och jämförelser av olika företeelser, utan får en ögonblicklig och obetingad insikt i varje grundsanning. När adepten kommit förbi det stadium i filosofin där man hävdar att alla fundamentala sanningar har uppkommit ur en blind impuls ...då ser och känner och lever han i själva källan till alla fundamentala sanningar - i naturens alltomfattande andliga väsensgrund, i SHIVA, frambringaren, förgöraren och pånyttfödaren. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 241)

Jag säger alltså ännu en gång. Det är bara den som i sitt hjärta hyser kärlek till mänskligheten och är i stånd att helt och fullt fatta idén om ett förnyande praktiskt broderskap, som är berättigad till delaktighet i våra hemligheter. Det är bara en sådan människa som aldrig kommer att missbruka sina krafter, eftersom det inte finns någon risk för att hon använder dem för själviska ändamål. En människa som inte sätter mänsklighetens bästa före sitt eget, är inte värdig att bli vår chela - hon är inte värdig att nå högre kunskap än sin nästa. (The Mathatma Letters to A P Sinnett, s 252)

Det finns bara en enda genomgående livets lag, men oräkneliga lagar begränsar och reglerar myriaderna av varseblivna former och hörda ljud. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 255)

Sökandet efter sanningen är människans mest upphöjda strävan. Varandets grundprinciper uppdagades för tidsåldrar och åter tidsåldrar sedan och samordnades till ett fullständigt och underbart system. Med detta beundransvärda system som bas lade forna tiders lärare grunderna till de filosofiska och religiösa system, vilka gått i arv till oss i den världslitteratur som ännu finns i behåll. Dessa system innehåller i större eller mindre utsträckning grundläggande sanningar om tillvaron. Studiet av dessa sanningar kallas i vår egen tid för ockultism - vetenskapen om kosmos och om människan som en del därav. Den vetenskapen undervisar oss om universums ursprung, natur och bestämmelse, och ger oss motsvarande undervisning om människan som en del av universum. Forntidens mysterieskolor utgjorde den inre brännpunkten för det forntida tänkandet, och de läror som studerades där kallades för hjärtats lära, eftersom de representerade de läror som var dolda. De olika filosofier som framlades för allmänheten kallades för ögats lära, därför att de i exoteriska ordalag behandlar de ting som ses, inte de ting som är fördolda. Hjärtats lära innehöll lösningarna på tillvarons gåtor, och dessa lösningar framlades exoteriskt i form av allegorier och mytologi och blev till ögats lära, dvs de exoteriska religionerna och filosofierna.

Men alla dessa gamla filosofier var grundade på underbara och storslagna sanningar. I jämförelse med dem är det nutida Europas filosofier bara ordsvall, knappast mer än fina ord. Ockultismens läror behandlar som sagt kosmos och människans verkliga natur, ursprung och bestämmelse. Mysterieskolorna meddelade undervisning om kausaliteter och dessas verkningar i livet. De undervisade om de elementära varelsernas djupgående samband med varandra, dessa varelser som befinner sig på olika nivåer i kosmos. De förkunnade för människorna att sättet att nå full förståelse av tillvarons gåtor var att söka inom sig själv. Ingen människa kan förstå en sanning bara genom att lyssna. Hon måste först inom sig ha utvecklat förmågan att förstå, och det var utvecklandet av denna inre fattningsförmåga som var initiationsskolornas huvudsyfte.

Dessa initiationsskolors hela strävan gick alltså ut på att lära människan känna sig själv. Varför? Därför att människans innersta väsen har sin rot i universums innersta väsen, och genom att följa den smala urgamla vägen inåt kan människan i evighet steg för steg klättra "uppåt", dvs allt vidare inåt, under det att hon hela tiden vidgar sitt medvetande på allt större medvetandefält. Denna väg ligger inom människan själv, och inte bara upanishaderna talar om den. Även Jesus anspelar på den när han säger: "Jag är vägen, sanningen och livet." Detta utvecklande av den inre människan uppnås genom frammanandet av de andliga förmögenheter, som ligger latenta i människans högre natur. Det är faktiskt fråga om föreningen av människans själ med hennes gudomliga monad, hennes inre gud.

Som vi tidigare sagt så var det efter den fjärde initiationen tre tillstånd som initianden, den invigningssökande, måste uppnå. Först kom teofani-mysteriet, då människans egen inre gud i det högtidliga initiationsögonblicket framträdde för henne. Denna heliga närvaro kallade grekerna för teofani, "uppenbarandet av en gud", dvs framträdandet av människans eget högre Jag för henne själv. Detta sublima ögonblick av intellektuell extas och upphöjd klarsyn varade hos den genomsnittlige kandidaten bara en kort tid. Men med hans fortsatta andliga framsteg blev den teofaniska gemenskapen varaktigare, tills han slutligen kände sig inte bara som sin egen inre guds avkomma i andligt avseende, utan i sitt innersta väsen som denne inre gud själv.

Detta var det första steget, det första förverkligandet. Det andra kom i vad grekerna kallade teopneusti, ett sammansatt grekiskt ord som betyder "inandningen av en gud". I detta tillstånd var människan inte bara medveten om sin inre gudomlighet genom sina inre och även yttre sinnen, utan kände inspirationen flöda genom sina intellektuella och andliga ådror så att säga. Hon kände inandningen från sin inre gud och blev sålunda inspirerad. Ordet inspiration som sådant betyder "inandning". Allteftersom tiden gick och själen-vehiklet, som är människan själv, blev allt renare, blev denna inandning eller inspiration mer bestående.

Slutligen kom vid den sjunde initiationen det mest sublima mysteriet av alla. Det kallades av grekerna för teopati, en teknisk term som betyder "att uthärda en gud". Initianden uthärdade, överlämnade sig själv fullständigt, för att bli en i sann mening osjälvisk förbindelseled för sin egen inre gud, sitt eget högre Jag. Han så att säga gick förlorad i sitt eget högre Jags större Jag. Det personliga jaget blev absorberat, omvandlat, och dess lägre karaktäristika försvann som ett moln för solen. Allteftersom tiden gick och vehiklet blev allt renare, sammansmälte själen, den personliga människan, fullständigt med sin egen inre gud. Detta var teopati.

De forntida mysterieskolornas gradsystem inleddes med tre grader av undervisning. Med den fjärde graden började den personliga erfarenheten. Undervisningen fortsatte, men därtill kom att initianden fick vara, fick bli, det som han tidigare blivit undervisad om. Ty det enda sättet att helt och fullt verkligen lära känna och förstå någonting, är att bli det.

Det ligger mycket mer i den här tanken än vad som syns på ytan, och mer än vad vi i kväll har tid att gå in på. Men låt den stanna i ert sinne. Undervisningen fortsatte i varje grad upp till den sjunde, ja till och med upp till den tionde. Vi stannar dock vid den sjunde, ty de tre högsta graderna ligger långt bortom vår fattningsförmåga. Det har sagts oss att de bara gäller de högsta bland våra mästare.

Undervisningen fortsattes ända fram till den sjunde initiationen i samordning med Jagerfarandet, Jagblivandet. På det sättet så inte bara visste, utan kände och insåg människan att hon var ett med kosmos, att hon inte bara var dess avkomma och barn på ett avskilt sätt, utan att hon i ordets alla betydelser var kosmos själv. Sedan kom insikten om det kosmiska Jaget, atman, det som är detsamma i er och i mig, i varje invånare på denna glob och i varje invånare på alla planet- och stjärnkropparna i rymden, känslan, förnimmelsen, vetskapen, "jag är". Det som skiljer oss åt är känslan av att "jag är jag" och "du är du", och detta är egots uttryckssätt, egoism.

Ni skall dock veta att mysteriernas mysterium är det faktum, att människan inte kan bli en gud på annat sätt än att via egoskap gå till universalitet. Om inte den vidgade och renade egoprincipen fanns att innehålla och förstå medkänslans hierarki, så skulle det inte kunna finnas något sådant som medkänslans hierarki, och inte heller något sådant som den lysande bågen. Det gäller för varje människa att så leva sitt liv, att så rena sin varelses inre höljen, att så förändra sitt själsväsen, att de kan bli lämpliga förbindelseleder mellan hennes egen inre gud och henne själv. När hon uppnått detta, blir hon allvetande vad vår kosmiska hierarki beträffar, allvetande, ty all kunskap om den och i den är hennes. Och varför? Därför att hennes medvetandes väsen, egoväsendet, har genom hennes egen inre gud förenats med det universella planet, med det atmiska planet, och kunskap och visdom strömmar då genom henne som solstrålarna strömmar genom atmosfären.

Vi har redan vid tre eller fyra tidigare sammankomster läst följande på sidorna 541 och 542 i Den Hemliga Läran II:

Den hemliga läran betonar som ett självklart faktum att såväl den kollektiva som den individuella mänskligheten, tillika med hela den manifesterade naturen, är vehiklet för (a) den enda universella principens andning i dennas första differentiering, samt för (b) de otaliga "andningar" som utgår från denna enda ANDNING i dess andra och följande differentieringar, i den mån naturen och dess många människosläkten fortskrider nedåt mot de i materialitet alltjämt tillväxande planen. Den första andningen besjälar de högre hierarkierna, den andra - de lägre på de alltjämt nedåtgående planen.

Här har vi som förut sagts ett kort sammandrag av konturerna till det studium vi bedrivit i vinter. Senare i kväll eller kanske vid nästa sammankomst skall vi gå in på frågan om de olika människosläkten som nämns. Med denna fråga är ett stort och förunderligt mysterium förbundet. Låt mig för ögonblicket bara säga, att den mänsklighet av vilken vi i dag utgör en del på jorden, dvs den särskilda livsvåg som vi kallar människosläktet eller mänskligheten eller människovarelserna, inte är den unika och enda livsströmmen av intelligenta egon som genomlöper de olika evolutionsrunderna på vår planetkedja. Det finns sex andra, som alla utvecklas samtidigt med oss, några framför oss och några bakom oss. Och de evolverar i de olika lokaer och talaer som vi skall försöka kasta mera ljus över i kväll. Ämnet är mycket svårt, men vi skall göra vårt bästa för att förklara det. Ämnet är nämligen absolut nödvändigt för en riktig förståelse av de grundläggande problemen kring det evolverande egots evolution. Evolution är något som för närvarande intresserar världen i hög grad. Våra vetenskapsmän begränsar den dock till den fysiska tillvaron, särskilt vad människorna och djuren beträffar, dessa två släkten bland de enormt talrika familjerna av evolverande varelser, några före och några efter oss.

Som ni säkert kommer ihåg, så har vi vid de senaste två eller tre sammankomsterna talat om kosmos principer och element. Elementen utgör kosmos vehikulära sida eller bärarsida, och principerna utgör energi-medvetandesidan. I kväll skall vi begränsa vårt studium till de kosmiska planen (med hänsyftningar till de mänskliga elementen och principerna). Vi skall försöka åstadkomma en klarare bild av vad vi menar med kosmiska plan, med planetkedjans sju glober och med runderna.

Det är synnerligen intressant att konstatera att dessa ämnen, som många felaktigt betraktat såsom blott och bart intressanta problem för intellektuell förströelse, är intimt förbundna med människans moraliska och andliga natur. Ingen människa kan ha en riktig uppfattning om etik och moral utan att förstå sin rätta plats i universum, förstå sitt ursprung, sin natur och sin bestämmelse. Vad moralen behöver i västerländskt tänkande är en på vetenskap och filosofi baserad grundval. Moral är inte något som svävar i luften, den är inte bara någonting som människan måste leva efter. Den är mycket mer än så. Moralkänslan har sitt ursprung i människans andliga medvetande, och vi säger med bestämdhet att ingen människa kan förstå en teosofisk lära rätt utifrån en rent intellektuell synpunkt, utan att se den i andlig belysning. Och detta ljus, detta andliga ljus, manifesterar sig i människans intellektuella tankevärld som hennes instinktiva moralkänsla, den känsla som den tyske filosofen Kant talade om såsom det enda som höll honom fast vid övertygelsen att vårt universum var någonting mer än bara energi och materia.

Som framhålls i upanishaderna och i de många underbara brahmanska filosofierna, liksom i det antika grekiska tänkandet, i kristendomen och i allra högsta grad i våra egna läror, ja faktiskt i de olika forntida filosofierna och religionerna överallt i världen, så måste vi när vi talar om gudomliga ting förstå att vi också är en del av dessa och att till och med den fysiska världen, själva den materiella världen, inte är något annat än en klädnad för det gudomliga. Den materiella världen är ofullkomlig därför att den är uppbyggd av ofullkomliga hierarkier (ofullkomliga därför att de befinner sig i utveckling), av ofullkomliga varelser, på vilka också vi utgör exempel. Tänk på vad Goethe säger i Faust:

I tidernas susande vävstol en skrud,
en levande, härlig, jag väver åt Gud.

Och som Paulus sade: "I Det lever vi, rör oss och är till."

Sök inom er själva. De läror som ges ut under dessa sammankomster är nycklarna. Pröva dem. Undersök världslitteraturen. Undersök allting och behåll, som Paulus sade (när han talade som en invigd), det som är gott, behåll det som ni vet är sant.

Kosmos element är alltså sju till antalet, och sju är dess principer som verkar genom dessa sju element. Från medvetandesidan sett är de medvetande å den ena sidan och vehikel å den andra. Från substanssidan sett är de energi å den ena sidan och materia å den andra. Vi illustrerar först detta med sju horisontella parallella linjer, som representerar kosmos element och principer.

Image

 

Kom ihåg att det här är en bild. Kosmos element, kosmos principer, är inte staplade på varandra som trappstegen i en trappa. Detta är bara en bild, en symbol. Kosmos element, kosmos principer, kosmos sfärer, befinner sig inuti varandra, med den andligaste innerst. Men eftersom detta förhållande är omöjligt att visa på en plan yta, måste vi ge en schematisk bild av idén. Därför visar den här bilden till en början bara att det finns sju plan i kosmos. Låt oss därefter beteckna de evolverande och skapande livskrafterna, de tre högre planens gudar och intelligenser, med en triangel. Vi använder då en vacker gammal platonsk och pythagoréisk symbol som visar och väcker tanken på ursprungspunkten, den kosmiska punkten, fröet, från vilken alla gudomliga företeelser utgår. Triangeln visar också att dess topp så att säga försvinner genom det högsta planet, genom ett layacentrum, ett neutralt centrum, ett nirvana för allt som är lägre än det själv. Den försvinner ännu längre inåt, in i något högre. Liksom ett ekollon frambringar en ek som i sin tur sänder ut sin skörd av ekollon, så sänder det kosmiska fröet ur sig själv ut dessa skaror av varelsehierarkier, vilka själva frambringar andra lägre skaror på den fallande skalan. Låt oss alltså återge denna process med en triangel.

De fyra lägre planen på bilden, som är de fyra lägre kosmiska planen, representerar alla de tillstånd som människan kan uppnå i sin nuvarande utvecklingsperiod. Vår egen atmiska väsensgrund framkommer ur det fjärde kosmiska planet, nedåt räknat. Låt oss vidare presentera vår planetkedja med sju cirklar, två på varje plan utom på det lägsta. Där placerar vi bara en cirkel, som får representera vår glob Jorden. Vi betecknar de nedåtgående cirklarna med A, B, C, D, och de uppåtgående med E, F, G. Lägg som sagt märke till att det finns två cirklar eller glober på varje plan, med undantag för vår egen glob D. Dessa sju "plan" är faktiskt de sju respektive kosmiska elementen.

Det är mycket frestande att anta eller tro att var och en av dessa sju glober har sitt respektive hemvist, sin plats, i vart och ett av de kosmiska elementen, men så är det inte. Den tanken är vad vi kallar en falsk analogi, en lätt antagen föreställning som leder sinnet i fel riktning.

När vi alltså talar om kosmos sju element, menar vi med element exakt detsamma som våra förfäder menade, det som de beskrev med ordsymboler. De talade vanligen om fyra, ibland om fem, och elementen var desamma över hela världen - jord, vatten, luft och eld, och ibland nämndes etern som det femte. Men dessa var verkligen inte den materiella jord, det materiella vatten, den materiella luft och den eld som vi lever med. Dessa jordiska företeelser valdes därför att de på grund av vissa inneboende egenskaper symboliserade naturens fyra plan eller snarare element, på vilka vår planetkedjas sju glober lever, rör sig och är till. Vi kan säga att jord representerade kosmisk materia, stelnad substans, det lägsta elementet av alla. Vatten representerade chaos i dess forntida bemärkelse. I den hebreiska bibeln har vi rymdens "vatten" över vilket svävade Elohim, gudarna, felaktigt översatt med "Gud". Och vi kan säga att luft är ande. Det latinska ordet spiritus betyder "andning", "vind", "luft". Eld är symbolen för gudomligt ljus, det kosmiska logos första emanation, som vi med en buddhistisk sanskritterm kallar daiviprakriti, "gudomlig natur", "gudomligt ljus". Ljus är en av de första emanationerna i början av evolutionsförloppet.

När vi talar om element menar vi därför snarare vad genomsnittseuropén uppfattar som "verksamhetssfärer", världar: den kosmiska materians värld, chaos värld, andens sfärer och det gudomliga ljusets eller daiviprakriti värld.

Logosvärlden, som för oss är det kvasigudomliga, det fjärde kosmiska planet nedåt räknat, innefattande planetgloberna A och G, kallar vi för den arketypiska världen. Världen nedanför, som innefattar globerna B och F, kallar vi för den intellektuella eller skapande världen. Världen nedanför den, som innefattar globerna C och E, kallar vi för den astrala eller formgivande världen. Och det lägsta elementet, den lägsta världen av alla, där vår ensamma glob Jorden befinner sig, kallar vi för den fysiska världen.

Här känner ni genast igen vad vi tidigare talade om i samband med kabbalans läror, nämligen de fyra världar som kabbalan undervisar om. De av er som har studerat kabbalan kommer kanske ihåg att dess emanationernas värld eller arketypiska värld kallas atsiloth. Denna följs av den värld som kallas beriaheller skapande. Därefter kommer den tredje världen, kallad formandets värld, yetsirah. Och slutligen kommer så den fjärde eller materiella världen, som kabbalisterna kallade för skalens värld, qelippoth, vår värld, därför att den är den mest konkretiserade materians värld. Den är det skal som innehåller alla de andra, liksom äggskalet, fruktskalet osv. Den innebär också någonting annat i samband med kamaloka, vilket vi dock bara nämner i förbigående, eftersom vi i kväll inte sysslar med den delen av ämnet. De här världarna är givetvis våra fyra kosmiska element.

Lägg också följande viktiga tanke på minnet. Vart och ett av dessa sju kosmiska element, räknade uppifrån nedåt, innehåller inom sig själv alla de andra element som föregått det, och av vilka det är en emanation. Det första elementet, det högsta, emanerar till exempel det andra nedanför belägna, i vilket det dessutom återspeglar sig själv. Ändå har detta andra element icke desto mindre sin egen swabhava, sin egen väsensnatur eller speciella karaktär, samtidigt som det som sagt är bäraren av eller vehiklet för elementet ovanför. Dessa båda element emanerar och återspeglar sig själva i det tredje, vilket dock har sin egen väsensnatur samtidigt som det är bäraren av de två högre. Och på samma sätt förhåller det sig med det fjärde och lägsta elementet, den lägsta världen.

Varje atom, även i den fysiska världen, har inom sig - latent eller utvecklat - allt som finns i det gränslösa kosmos. Observera den optimistiska tankegången i detta.

Dessa fyra lägre kosmiska element eller plan innefattar allt det vi är, dvs allt det vi hittills har utvecklat. Det arketypiska eller fjärde kosmiska planets toppunkt är det element där vår atmans layacentrum - vårt allmänna kosmiska Jag - befinner sig. Genom detta strömmar från ovan de gudomliga krafter som ger upphov till eller rättare sagt är våra sju principer, våra sju väsenselement, vilka manifesterar sig i de fyra lägre kosmiska element som också gestaltar prakritis eller naturens sju verksamhetsområden, sådana vi uppfattar dem. Ni kommer säkert ihåg att varje kosmiskt element själv är delat i sju underelement, dvs i sju grader av prakriti. Vad oss beträffar, omfattar de sju undergraderna av prakriti eller naturen på vart och ett av de fyra lägre kosmiska planen de enda grader av prakriti som vi för närvarande kan uppfatta, ty vi har ännu inte utvecklat de förmögenheter inom oss som behövs för att uppfatta de högre graderna.

Låt mig som avslutning för i kväll erinra om de hithörande läror som H P Blavatsky ger oss i sitt fantastiska arbete Den Hemliga Läran. Där säger hon att livsvågen fullgör ett evolutionsförlopp genom dessa sju glober. Den går, efter att ha avslutat sin evolutionära cykel på glob A, till glob B. Den avslutar sin cykel på glob B och går till glob C. Där avslutar den sin cykel och går till glob D osv runt kedjan, och fullgör så det vi kallar för en rund.

Men vi måste vara försiktiga i de här frågorna, och undvika att dra förhastade slutsatser. Det som sagts ovan betyder inte att vi övergår till glob B först när allting är avslutat och fullkomnat på glob A. Inte alls. På glob A evolverar sju under-livsvågor. När det lägsta (det minerala) på glob A (och kom ihåg att även om denna glob är en andlig planet, så är dess "minerala" lika tätt och grovt för dess invånare som våra mineraler är för oss) har slutfört sin utveckling för den runden, känner det stöten eller impulsen från det inkommande växtriket, och dess överskott av liv övergår till glob B. När djurriket så gör sin stöt på växtriket och detta fullföljt sitt sjufaldiga förlopp, flödar det i sin tur ner till glob B och mineralriket på B övergår till glob C. När människovärlden ger sin impuls till glob A börjar djurvärlden att komma ner på glob B, växtriket att övergå till glob C och mineralriket till glob D osv. Detta är förloppet under den första runden. Men från och med den andra runden ändras förloppet i viss mån, något som vi dock får återkomma till vid ett senare tillfälle.

Det sker alltså en överströmning till nästa glob av vad vi kan kalla för varje naturrikes överskott på livsenergier. Denna komplicerade ordning följs (fast ändrad från och med rund 2) genom alla runderna, vad alla de sju globerna beträffar. När glob G, den sjunde globen, har nåtts, följer ett nirvana för livsvågen. Detta nirvana motsvarar devachan eller den himmelska perioden mellan två mänskliga inkarnationer på jorden. Mellan varje glob finns det också en kortare viloperiod för den evolverade livsvågen.

Detta förlopp är ensamt tillräckligt för att förbrylla en hel del människor. Det förefaller så komplicerat, men är i verkligheten mycket enkelt. Det behövs bara lite allvarligt tänkande för att man skall förstå - bara hälften så mycket som man vanligen ägnar åt de materiella ting i livet som har att göra med mat, kläder, teaterbesök, inkomster osv.

Vi har talat om lokaer och talaer. Det är ett ämne som vi skall gå närmare in på vid nästa sammankomst. Men lägg följande faktum på minnet. Var och en av dessa glober är delad i fjorton olika "världar". Jag menar inte glober utan materiatillstånd. Vatten kan till exempel vara is eller ånga, och är ändå vatten. Antag att ni för en person, som aldrig sett is utan bara vatten, skulle förklara vad is är. När ni gjort detta skulle han kanske säga: "Du yrar. Du försöker inbilla mig att vatten, som är det mest flytande av allt, under vissa förhållanden kan bli kall sten."

När vi säger världar (vi måste använda ord som förmedlar ett visst begrepp om innebörden) menar vi inte glober. En glob är glob A eller B eller C eller D eller E eller F eller G. Men var och en av dessa glober omfattar sju lokaer eller "platser" eller världar eller förhållanden eller tillstånd eller slag av materia - undervärldar om man så vill. Den har också sju talaer, vilket sammanlagt gör fjorton. Lägg på minnet att dessa fjorton (eller två gånger sju) världar inte ligger ovanför varandra som trappstegen i en trappa. De befinner sig innanför varandra, den ena längre in än den andra. Inte precis som skikten i en lök, men varje inre värld är finare, andligare, mer eterisk än den närmast utåt liggande. Och den mest eteriska, den andligaste av alla, är den innersta.

De sju lokaerna på varje glob är verksamhetsfälten för rascyklernas uppåtstigande undervågor. De olika slags kroppar - eteriska, fysiska, andliga eller vad det nu kan vara - som släktet använder när det genomlöper utvecklingsperioderna, motsvarar vad uppbyggnad och sinnen beträffar de olika lokaer som genomlöps. Den loka som den evolverande varelsen förnimmer är den speciella loka eller värld som motsvarar dess kroppar. Och talaerna är samma sak för rascyklernas nedåtgående undervågor. Lokaerna och talaerna arbetar alltid två och två tillsammans, en av vardera slaget, ty materian är tvåpolig vid sin manifestation på globerna. Av de båda (en loka och en tala) är den ena andligt positiv, attraherande åt det ena hållet, och den andra andligt negativ, attraherande åt det andra.

Låt oss slutligen påpeka att vi för närvarande befinner oss i en av dessa lokaer och i en av dessa talaer, och att det finns sex andra mänskligheter eller livsvågor som evolverar på liknande sätt. Det är intelligenta tänkande varelser på vår planet - jag säger inte ovillkorligen på vår glob D - som evolverar genom dessa lokaer och talaer. Vad denna tanke eggar fantasin! Om evolutionsprocessen inte försiggick på detta sätt, kunde det inte finnas någon helt logisk och tillfredsställande förklaring på de fenomen, som de tidiga författarna i teosofiska ämnen kallade "femterundare" och "sjätterundare".

Till Kapitel 36

Till Innehållsförteckning