Kapitel 40
Definitioner på gudomen. Ateism, panteism. Finns det en allenarådande personlig gud? Kosmiska arkitekter och byggmästare. För att verkligen veta, måste man bli.
"Alltså finns det bara en absolut upadhi (grundval) i andlig mening, av, på och i vilken för manvantariska ändamål är uppbyggda de otaliga grundcentra, på vilka den universella, cykliska och individuella evolutionen fortgår under den aktiva perioden. "
"De besjälande intelligenser som ger liv åt dessa olika tillvarocentra benämns i länderna på andra sidan om den stora bergskedjan manuer, rishier, pitrier, prajapati osv, samt dhyani-buddhaer, chohaner, melhaer (eldgudar), bodhisattvaer etc på denna sidan. De helt och hållet okunniga kallar dem gudar, de lärda oinvigda kallar dem den enda guden, och de visa, de invigda, hedrar i dem endast de manvantariska manifestationerna av DET, om vilket varken våra skapare (dhyan-chohanerna) eller deras skapade varelser någonsin kan säga eller veta något. Det ABSOLUTA kan ej förklaras, och ingen dödlig eller odödlig har någonsin sett eller fattat det under tillvarons perioder. Det föränderliga kan ej känna det oföränderliga, ej heller kan det som lever göra sig något begrepp om det absoluta livet".
Följaktligen kan människan inte känna några högre väsen än sina egna "alstrare". Ej heller skall hon dyrka dem", men hon bör ta redapå hur hon kommit till världen. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 34-35)
Det råder mycket stor oreda ifråga om gudarnas attribut och genealogier, sådana de meddelats världen av de halvt initierade brahmanska och bibliska författarna i teogonierna, av vilkas symboliska innehåll de utgör den allra viktigaste delen. Dock kunde någon sådan oreda ej ha uppkommit genom de äldsta folkens förvållande, vilka utgjordes av de gudomliga lärarnas omedelbara avkomlingar och lärjungar, ty såväl attributen som genealogierna var oskiljaktigt sammanlänkade med kosmogoniska symboler, i det att "gudarna" utgjorde livet och den livgivande "själsprincipen inom världsalltets olika regioner. Ingenstans och hos inget folk tilläts spekulerandet förirra sig bortom dessa manifesterade gudar. Den obegränsade oändliga ENHETEN förblev hos alla nationer en förbjuden jungfrulig mark, obeträdd av mänsklig tanke, oberörd av fruktlös forskning. Den enda hänsyftning därpå som gjordes var en kort antydan om dess diastoliska och systoliska egenskap, dess periodiska utvidgning eller utbredning och sammandragning. I världsalltet med alla dess oräkneliga myriader av system och världar, försvinnande och åter framträdande i evighet, måste de antropomorft fattade makterna eller gudarna. dessa världars själar, försvinna ur sikte på samma gång som deras kroppar. Som vår katekes säger: "Andningen återvänder då till det eviga sköte som utandas och inandas dem."
I varje kosmogoni står bakom och över den skapande gudomen en högre gudom, den planläggande makten, arkitekten, och den så kallade skaparen är bara dennes verkställande ombud. Och ännu högre, över och omkring, inom och utom allt, är det OVETBARA, det okända, källan och orsaken till alla dessa emanationer. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 43-44)
Vi närmar oss i kväll en sida av ockultismen som alltid har ansetts vara mycket helig och hållits väl bevakad, nämligen studiet av andra världar än vår egen. Det är då inte fråga om att studera dessa världar i den form de framställs i de exoteriska religionerna, utan att studera dem i enlighet med den hemliga visdom som lämnats i arv till oss sedan urminnes tider. Vi syftar på lärorna om vår egen planetkedjas högre glober. Det är på vantolkningar av lärorna om planetkedjan som de olika exoteriska trosformernas uppfattningar om himlar och helveten grundar sig.
Vad skall vi svara den som frågar: "Är en teosof ateist? Tror han på Gud? Om inte, varför inte?" De här frågorna har ett direkt samband med den rätta förståelsen av lärorna om planetkedjan. Låt oss därför först ägna några ögonblick åt att besvara dem. Är vi ateister? Vi kan inte svara utan att veta vad vi menar med ordet. Om vi slår upp "ateism" i Century Dictionary får vi tre allmänna definitioner på detta begrepp. Den första lyder: "Läran att det inte finns någon Gud." Därefter följer ett citat ur J R Seeleys bok Natural Religion: "Ateism är betvivlandet av Guds existens - dvs betvivlandet av varje lagbundenhet i det universum, till vilket människan under hot om straff måste anpassa sig." Lägg märke till den underliga tankebegränsning som föreligger här. Om det inte finns någon lagbundenhet i universum så finns det inte någon personlig allenarådande Gud, och tror man inte på en sådan gud så är universum alltså laglöst, och man är ateist!
Den andra definitionen lyder på följande sätt: "Förnekandet av teismen, dvs av läran att den stora första orsaken är en suverän, intelligent och rättfärdig person." Den tredje definitionen är "gudlöshet", med den underförstådda innebörden att om man inte accepterar dens Gud som ger definitionen, så är man ateist och lever ett "gudlöst", dvs ont liv. Sådana definitioner kan man få i ett välkänt uppslagsverk.
Alla som studerat historia vet att gudstron som sådan har varierat eller rättare sagt fått olika behandling i olika tidsepoker. När den kristna religionen med växlande framgång banade sin väg i Grekland och i det romerska imperiet, kallade de bildade grekerna och romarna den nya kristna sekten för en ateistisk sekt. Detta känner ni säkert till. De kristna kallades "ateister", atheoi, vilket betydde att de inte accepterade de av staten erkända gudarna, dvs statsreligionens gudar. Ordet hade ingen som helst innebörd av någonting ont. Det var ungefär som när en europe eller amerikan i dag säger om någon att han är fritänkare eller konfucian eller buddhist eller vetenskapsman etc.
När de kristna blev mäktigare och längre fram i tiden fick övertaget över de så kallade hedningarna, gav de igen med samma mynt. De kallade hedningarna för ateister därför att dessa inte accepterade den judisk-grekiske nye kristne gud som kommit i ropet. Med andra ord så betyder ordet ateist: "Om du accepterar min gud är du inte ateist, men gör du det inte så är du ateist."
Om vi studerar historiens blad kan vi konstatera att just detta är vad ateism alltid har betytt. Men låter vi ordet som sådant få innebörden av något ont, sänker vi oss till vissa trångsynta kristnas ståndpunkt, enligt vilken alla som inte accepterar just deras speciella religionsvariant, deras speciella uppfattning eller missuppfattning av gudomen, är ateister. I det här sammanhanget kan vi erinra oss historien om den skotska kvinnan som tillsammans med sin man bildade en kyrka. Denna bestod bara av henne och hennes Jamie. Men hon var "inte helt säker på Jamie". Därför utgjordes kyrkan av henne ensam, och den stackars Jamie blev (i hennes ögon) nära nog ateist.
Detta är den anda som styrt det kristna tänkandet praktiskt taget alltsedan dess stiftares död. När vi därför frågar någon om han är ateist, måste vi först ha klart för oss vad vi menar med detta ord. Jag har blivit kallad ateist därför att jag inte accepterar den gamla ortodoxa definitionen på den personlige kristne guden. Och jag tar avstånd från ordet om det har innebörden att leva ett omoraliskt liv. Används det med den undermeningen tar jag avstånd från det med all den förtrytelse jag är mäktig, ty det är då en grovt orättvis anklagelse. Utan tvekan känner var och en av er på samma sätt som jag. Är det inte författaren till The Plough and the Cross, en mycket begåvad irländsk författare, som någonstans säger att "våra förfäder var rädda för spöken, men vi är rädda för namn", dvs för etiketter?
Tag den andra definitionen ovan, den som säger att människan är ateist om hon inte tror på existensen av en suverän, personlig, första orsak, som är en "intelligent och rättfärdig person". Jag tar avstånd från en sådan gudom, och är enligt uppslagsverket ifråga då ateist. Men om någon frågar mig om jag är ateist svarar jag nej. Och frågar han varför säger jag: "Därför att för mig är det gränslösa Alltet helt och hållet genomsyrat av medvetande och liv. Det är en oändligt stor och myllrande mångfald av varelser, utan början och utan slut. Dessa utgör inte bara hjärtat i det pulserande livet i allt som är, utan tillhandahåller också själva de medvetanden som styr och behärskar de oräkneliga världarna i detta gränslösa Allt."
Vi kan till och med vända oss till kristendomens kanoniska urkunder och fråga vad Paulus menade när han talade om gudomen. Då finner vi två definitioner som är värdiga en invigd, som Paulus ju var. Först säger han "i honom är det vi lever, rör oss och är till". Detta är ren panteism - dock inte uppfattad i den absurda betydelse de kristna har gett detta ord, dvs att varje stock och varje sten är Gud. Med detta visar de kristna sin totala okunnighet om den upphöjda och nobla filosofiska innebörden i ordet panteism. Den betydelse som här avses är att allt är liv, och att det är omöjligt att föreställa sig, ja till och med att snudda vid, den minsta punkt i rummet eller tillvaron, som saknar detta gränslösa liv. Ty bakom A finns B, som är större än A. Bakom B finns C, som är större än B. Bakom C finns D som är ännu större, och så vidare i oändlighet. Vilka hädiska idéer om gudomen har inte gått i arv till oss genom tiderna! Här i vår västerländska kristendom har vi en gud som i sin teologiska definition är ett knippe av motsägelser, en missuppfattad tolkning av nypythagoréiska, nyplatonska och några judiska tankar - en sällsam och motsägelsefull blandning.
Ett annat uttalande av Paulus är följande i Romarbrevet 11:36: "Ty av honom och genom honom och till honom är allting." Detta är ren och enkel panteism, till och med sådan vi uppfattar den.
H P Blavatsky säger någonstans att det inte finns någon teosof som någonsin förnekat gudomen, dvs det obegränsade livet i det gränslösa Alltet. Men denna gudom liknar inte, och kan inte i något avseende jämföras med en ändlig skapare - vilket en sådan "person" förmodas vara. Sedan må man föreställa sig denna "person" eller "ande" hur "suverän" och "rättfärdig" och stor som helst.
Skulle någon fråga om det finns en suverän personlig gud som styr planetkedjan, och om denne i så fall är vår gud, så blir svaret nej. Det finns en mångfald, en hierarki, av intelligenta och av tänkande och av högt förandligade varelser, ur vilka planetkedjan uppstod. Men denna hierarki är inte vår gud, och inte heller dyrkar vi någon sådan. Dessa varelser är våra upphovsmän, vara äldre bröder i en mycket upphöjd bemärkelse, ty de var människor i för länge sedan svunna manvantaraer. Men vår "gudom" är de inte, inte ens när vi betraktar dem som en enhet och kallar dem logos. Om vi skall tala om vår "gudom", så är den det obeskrivbara gränslösa livet i dettas högsta aspekter bakom allting, det som utgör bakgrunden till all manifesterad tillvaro på alla plan, i vilket allting är och ur vilket allting kommer och för vilket allting är till. Detta liv är obeskrivbart, otänkbart och därför outsägbart.
När man frågade Gautama Buddha vad Gud är och om Gud finns, teg denne störste och ädlaste bland mästare. Även när man upprepade frågan en andra och en tredje gång teg han. Tre gånger blev han tillfrågad, och tre gånger förblev han tyst.
Under våra senaste sammankomster har vi försökt visa att hela systemet av varelser, universums byggnad med Det Gränslösa som bakgrund, uppstod genom gudarnas, monadernas, själarnas och atomernas aktivitet och blandning med varandra. Dessa har frambringat de olika planetkedjorna i vårt solsystem, dvs i den kosmiska atomen eller Brahmas ägg, som de brahmanska tänkarna kallade det. Ur dessa gudar, monader, själar och atomer uppkom sotsystemets manifesterade tillvaro.
Låt oss så övergå till vår egen planetkedja. Denna uppges bestå av sju glober, av vilka vår nuvarande jord är den fjärde och befinner sig på det lägsta planet. Planetkedjan verkar i fyra av solsystemets plan eller världar, i de fyra lägsta. Vår jord befinner sig i det lägsta elementet, i den lägsta världen, av de sju som utgör solsystemet. Dessa sju element är för övrigt de kosmiska lokaerna och talaerna, de kosmiska världarna, principerna och elementen, som verkar tillsammans. De är världarna inom det yttre skenbara, de mer eteriska världar av vilka vår är en kopia, inte ovillkorligen en kopia i varje detalj men en kopia i stora drag, liksom människans fysiska kropp är en kopia i stora drag av hennes själ, och hennes själ är en kopia i stora drag av hennes ande och hennes ande är en kopia i stora drag av hennes gudomliga rot, ett gudaväsen ur vilket hon utgick.
Som ni vet så finns det två allmänna linjer eller hierarkier av andliga varelser som frambringat vårt kosmos, av vilket vår planetkedja utgör en del. Dessa två är arkitekterna respektive byggmästarna. Arkitekterna utgör den högre eller andligare sidan, och är faktiskt den lysande bågens linje. Byggmästarna eller konstruktörerna utgör den skuggiga bågen.
I det buddhistiska systemet i Tibet ges åt båda dessa varelselinjer den allmänna benämningen dhyani-chohaner eller meditationens herrar, men arkitekterna kallas mera speciellt för dhyani-buddhaer, begrundandets buddhaer. Grekerna gav åt världsbyggmästarna, världens murare, den allmänna benämningen kosmokratores. Detta är ett sammansatt grekiskt ord som betyder "världsuppbyggare". Det är de som mottar den skapande eller konstruktiva impulsen från den lysande bågens varelser, dhyani-buddhaerna, och sätter den i verket.
Inom var och en av dessa två linjer finns det sju grader eller rättare sagt klasser. Det finns sju klasser av dhyani-buddhaer och sju klasser av dhyani-chohaner. Vad vår egen planetkedja beträffar, så återspeglas, upprepas, dessa sju klasser i denna.
Vidare står var och en av de sju glober som utgör vår planetkedja under särskild tillsyn eller överinseende av en klass av dessa dhyani-buddhaer och en klass av byggmästarna. I stället för överinseende skulle vi kanske kunna säga omvårdnad eller omsorg för att uttrycka detta ytterst metafysiska begrepp. Ord som ledning eller styrning skulle dock förmodligen vara felaktiga i sammanhanget. Så står till exempel glob A, den första på vår planetkedjas fallande båge, under omvårdnad eller överinseende av, eller inspireras av, en av de sju klasserna från vardera linjen. Glob B står under omvårdnad av den andra klassen från vardera linjen. Glob C står under samma omvårdnad eller inspireras av den tredje klassen från vardera linjen. Och vår egen glob D, den fjärde, har på samma sätt sina egna dhyani-buddhaer och byggmästare av den fjärde klassen, liksom de tre globerna på den stigande bågen har sina.
Förväxla inte de två linjerna, ty skillnaden är av stor betydelse om vi vill få ett riktigt begrepp om denna sida av den uråldriga visdomen. Den lysande bågens arkitekter tillhandahåller modellen, de gör upp planerna. De är arkitekter och tillsynsmän, och deras planer förverkligas av dessa lägre grader eller klasser av andliga varelser som kallas byggmästare.
Vad nu frågan om Gud beträffar, så kommer ni kanske ihåg att gnostikerna i början av den kristna epoken gjorde gällande att den kristne guden, Jehovah, som de kristna kallar "skaparen", just därför inte kunde vara någon särskilt hög gud. Vi håller med om detta. Gnostikerna sade att själva de kännetecken och skapelsefunktioner som tillskrivs honom visar att han bara är en lägre gudomlighet, en byggmästare, som så att säga fick sina "order" från kosmos gudomliga arkitekter, dess himmelska planläggare och tänkare. Själv är han alltså bara en uppbyggare. Som gnostikerna så riktigt sade, så visar de många ofullkomligheter och ofullständigheter i det kosmiska systemet som till och med är uppenbara för oss människor, att detta inte kan vara ett verk av en alltigenom fullkomlig och kosmiskt allsmäktig gudom. Ty den absoluta fullkomligheten kan bara frambringa sådant som är perfekt och fulländat. De tidiga kristna var oförmögna att förstå den djupa filosofin bakom detta obestridliga axiom, och blev mycket uppbragta över vad de kallade dessa gnostikers "hädiska åsikter". I likhet med alla tänkande människor ser ni den djupa filosofiska och religiösa innebörd som ligger i detta resonemang eller axiom, men vi kan inte uppehålla oss vid denna i kväll. Lägg på minnet att man i alla forntida trosformer finner två allmänna klasser av andliga varelser i verksamhet i kosmos, och dessa indelas alltid i tänkarna, planläggarna, arkitekterna, de inspirerande, och i byggmästarna. Till slut vill jag framhålla att det finns enormt mycket mer att säga i detta ämne, men det hinner vi inte gå in på i kväll.
Den tyste väktare. som vi talat om vid tidigare sammankomster är den högste av vår globs dhyani-chohaner. Men det finns på samma sätt en tyst väktare för var och en av de andra sex globerna, och för hela planetkedjan som helhet. Det finns också en tyst väktare för hela det kosmiska systemet, för hela solsystemet. När vi därför säger "tyst väktare" utan närmare precisering, är detta liktydigt med att säga andlig varelse eller hierarkiskt överhuvud. Det är ett generellt uttryck. Som vi tidigare sagt så finns det i dag en sådan tyst väktare på vår jord, det suveräna överhuvudet för medkänslans hierarki, den högsta förbindelselänken med de andliga varelserna i hierarkin över vår på den lysande bågen. Han är så att säga vår högste mästare, vår högste chef.
I läran om vår planetkedja har ni givetvis alla studerat det som kallas de sju runderna. Livscykeln eller livsvågen börjar sin evolutionära färd på glob A, den första av globerna. Den genomför där sina cykler och övergår sedan till glob B, därefter till glob C och sedan till glob D, vår jord. Därefter går den till glob E på den stigande bågen, sedan till glob F och så till glob G. Detta är en planetrund. Efter denna följer ett planetnirvana tills den andra runden börjar på samma sätt, men nu på en mer "framskriden" evolutionsnivå än den första rundens. Observera att en sådan rund är en planetrund. En globrund är den passage som livsvågen under planetrunden gör på och genom var och en av globerna. När livsvågen passerat genom till exempel glob D och avslutat sina cykler där, så är detta globrunden för glob D i just den planetrunden. Och samma sak med alla de respektive globerna. Det finns därför sju globrunder (en globrund för var och en av de sju globerna) i varje planetrund. När sju planetrunder genomförts, vilket är det samma som 49 globrunder (eller globmanvantaraer), följer ett ännu högre nirvana än det mellan globerna G och A efter varje planetrund. Detta nirvana kallas för planetkedjans pralaya, vilken pralaya varar tills cykeln återkommer för den nya planetkedja som skall bildas. Den nya kedjan innehåller samma serier av levande varelser som den föregående, och dessas bestämmelse är nu att ingå i den nya kedjan, men på en högre serie av plan än i den föregående.
När sju sådana planetkedjor med deras olika kalpaer eller manvantaraer har nått sitt slut, utgör denna sjufaldiga stora cykel en solmanvantara, och hela solsystemet sjunker då in i solpralayan eller den kosmiska pralayan. Vår egen sol utplånas plötsligt, som en ljusglimt eller som en skugga som passerar över en vägg. Efter en "flämtning" släcks ljuset, och den stora mängden varelser går in i andliga riken som är vida högre än något av dem som uppnåddes under hela solmanvantarans höjdpunkt, ty de går in i sitt solnirvana.
Vi ritar så ännu en gång upp den bild som vi vid en föregående sammankomst tog från sidan 218 i Den Hemliga Läran I. De sju parallella linjerna representerar solsystemets sju plan eller världar. Ovanför eller på den lägsta av dessa sju linjer placerar vi en cirkel som representerar glob D, vår jord. På planet ovanför placerar vi två cirklar, som representerar de två globerna C och E omedelbart över vår egen. På nästa plan placerar vi ytterligare två glober och kallar dem B respektive F. Och på nästa plan, det fjärde kosmiska planet uppåt räknat, ritar vi två cirklar som får representera vår kedjas två högsta glober, A och G.
Observera att dessa kosmiska "plan" bara kallas så för bekvämlighetens skull. De är i själva verket det kosmiska systemets, dvs solsystemets, sju kosmiska lokaer och talaer. Var och en av dem är en verklig värld.
De är världar, lika verkliga som vår egen värld, den vi ser när vi riktar blicken mot stjärnorna, mot marken under våra fötter, mot träden och människorna och de andra levande varelserna omkring oss. Vart och ett av dessa kosmiska "plan" är en värld, men vart och ett av dem är också indelat i sju underavdelningar, vilka tillsammans utgör 49 underavdelningar av solsystemets sju huvudavdelningar (eller världar).
Vi illustrerar detta med en annan bild. Vi ritar sju parallella linjer som får representera den lägsta av de sju solvärldarna, det lägsta planet, den lägsta kosmiska världen, vår värld, den värld i vilken vi nu befinner oss. Denna är liksom alla de andra sjufaldig, dvs delad i sju delar eller avdelningar, representerande materia eller ande från den grövsta till den högsta graden av vardera i vår värld, från det eteriska (högsta) till det materiellaste (lägsta). Och på ett av dessa plan befinner sig vår glob Jorden för närvarande.
På vilket sätt verkar då livsvågen inom varje rund? Vi bortser för tillfället från globerna A, B och C på den nedåtgående sidan, och tar bara vår egen glob D, vår jord, i betraktande. De sju linjerna på bilden är avsedda att representera materians sju grader eller grovlekar på det lägsta av de sju kosmiska planen, varvid materian blir grövre från toppen nedåt räknat. I den första runden befinner sig vår glob D på det högsta eller översta av detta vårt eget låga kosmiska plans sju underplan. Och tänk då på att vårt eget kosmiska plan är det lägsta av alla de sju kosmiska planen. Det är det sjunde och lägsta. Under den första runden passerar livsvågen genom vår jord efter att ha evolverat fram den, vilken senare process vi skall studera närmare vid ett kommande tillfälle. Det är ett utvecklingsförlopp som tar många miljoner år i anspråk, och efter att ha slutfört den första globrunden lämnar livsvågen vår glob D och övergår till nästa högre glob E. När denna livsvåg färdas ner i materian under de tre första runderna, befinner sig vår glob under den första runden på det lägsta kosmiska planets högsta underplan. Under den andra runden är vår glob materialiserad på det andra underplanet, nedåt räknat. Och i den tredje runden är den ännu mer materialiserad på det tredje underplanet. I den fjärde runden, vår nuvarande, har vår glob nått sitt grövsta materiatillstånd. Den nedåtgående cykeln avtar, och uppåtstigandet börjar.
Hur förhåller det sig då med underplanen 5, 6 och 7? De planen har att göra med de varelsers bestämmelse, vilka följt vänsterhandsvägen och slutligen når höjdpunkten av fysisk materialitet på det sjunde underplanet, det sista och grövsta möjliga inom vårt solsystem.
När alltså livsvågen (se den första av våra två bilder) gör sin första rund, rund 1, passerar den (på sin nedåtgående båge genom de fyra lägsta kosmiska världarna eller planen) genom det högsta underplanet, den högsta undervärlden, av var och en av dessa fyra lägsta kosmiska världar. Och i var och en av dem bygger den upp en glob, en av kedjans då i tillblivelse varande sju glober. Är detta tydligt? Under den första runden danar livsvågen glob A på det fjärde kosmiska planets högsta underplan. Under den första runden danar livsvågen glob B på det femte kosmiska planets högsta underplan. Under den första runden danar livsvågen glob C på det sjätte kosmiska planets högsta underplan. Och likadant är förloppet för den lägsta globen D, vår jord. På den uppåtstigande sidan danas globerna E, F och G på samma sätt på det respektive kosmiska planets högsta underplan. Efter det mycket långa planetnirvanat börjar rund 2 på glob A på det fjärde kosmiska planets andra underplan. Därefter övergår livsvågen till glob B på det femte kosmiska planets andra underplan, sedan till glob C på det sjätte kosmiska planets andra underplan, och så till glob D (vår jord) på det sjunde eller lägsta kosmiska planets andra underplan. På samma sätt går livsvågen under denna andra planetrund till alla globerna på den uppåtstigande bågens andra underplan. Och varje sådan passage av livsågen i och genom var och en av de sju globerna utgör en globrund.
Likadant är förloppet under rund 3 och rund 4. Vi befinner oss nu i den senare, på glob D på det sjunde eller lägsta kosmiska planets fjärde underplan. Under varje planetrund färdas livsvågen alltså genom kedjans sju glober, och från kosmiskt plan till kosmiskt plan, men färdas under en sådan rund bara genom ett av underplanen i varje kosmiskt plan, i varje kosmisk värld. Detta innebär att den under de sju runderna färdas genom 49 underplan, och de varelser som utgör livsvågen har därvid möjlighet att förverkliga det syfte, för vilket de inträdde i aktiv manifestation och evolution. Ty de kosmiska evolutionsförloppens hela ändamål är förvärvandet av självmedvetande genom individualiserande erfarenheter, dvs erfarenheter som individualiserar (evolverar, bringar i dagen) monaderna. För att uppnå detta måste varje monad inte bara genomgå och mentalt uppleva det universella livets olika faser och naturer, den måste vara dem. Gamla tiders initiationer, de verkliga initiationerna, de initiationer som gav människans medvetande kunskap om tillvarons andliga sanningar, grundade sig på det faktum att ingen kan få verklig kunskap om någonting bara genom att bli undervisad om det, man måste vara det, man måste bli det. I de gamla mysterieskolorna gavs vid de tre första initiationerna bara undervisning. Men från och med den fjärde initiationen utökades denna undervisning med personlig erfarenhet, och den personliga erfarenheten blev allt storslagnare och mer omfattande för varje steg initianden tog. Om han framgångsrikt genomgick alla sju graderna, nådde han till slut det gudomliga tillstånd ur vilket han utgick i början av solmanvantaran, plus gudomligt självmedvetande, jag-uppvaknande. Han blev därigenom en buddha, en uppväckt, eller en christos för att använda den gamla grekiska mysterietermen.
Under de närmaste sammankomsterna skall vi fortsätta med studierna av planetkedjan.