Kapitel 8
Spår av den esoteriska filosofin i Genesis.
De äldsta religionerna i världen - i exoterisk mening, ty den esoteriska roten eller grunden är för alla densamma - är den indiska, den mazdeiska och den egyptiska. Därnäst kommer den kaldeiska, en avkomling av de förra, nu helt och hållet förlorad för världen utom i den vanställda sabeanska form, vari den för närvarande återges av arkeologerna. Med förbigående av en del religioner som skall omnämnas längre fram kommer sedan den judiska, vilken esoteriskt följer i den babylonska magins spår, såsom i kabbalan, och exoteriskt är en samling allegoriska legender, såsom i Genesis och de fem moseböckerna. Lästa i det ljus som Sohar sprider över dem, är de fyra första kapitlen i Genesis fragment av ett högeligen filosofiskt blad i världens skapelsehistoria. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 40)
Den första lärdom som meddelas i den esoteriska filosofin är att den outgrundliga orsaken inte, vare sig medvetet eller omedvetet, sätter evolutionen igång, utan endast periodiskt uppenbarar olika aspekter av sig själv för ändliga sinnens förnimmelse. Hur oändlig den kollektiva världssjälen, sammansatt av mångskiftande och tallösa skaror av skapande makter, än må vara inom den manifesterade tiden, så är den dock ännu alltid ändlig i jämförelse med det ofödda och oförgängliga rummet i dettas högsta väsensaspekt. Det som är ändligt kan inte vara fullkomligt.
De hebreiska Elohim, vilka i översättningarna kallas "Gud" och som skapar "Ijus", är identiska med de ariska asuraerna. De kallas också "mörkrets söner" såsom en logisk och filosofisk motsats till det eviga och oföränderliga ljuset... De zoroastriska Amshaspenderna skapar också världen på sex dagar eller perioder och vilar på den sjunde. Men i den esoteriska filosofin är denna sjunde den första perioden eller "dagen", den i den ariska kosmogonin så kallade första skapelsen. Det är denna förmedlande eon som är prologen till skapelsen, och som står på gränsen mellan den oskapade eviga orsaken och de skapade ändliga verkningarna, representerande ett tillstånd av växande aktivitet och energi såsom den första aspekten av den eviga, oföränderliga stillheten. I 1:a Mosebok, på vilken bok ingen metafysisk kraft blivit spilld, men däremot en utomordentlig tankeskärpa och fyndighet för att beslöja den esoteriska sanningen, tar "skapelsen" sin början vid manifestationens tredje stadium. "Gud" eller Elohimär de "sju regenterna" i Pymander. De är identiska med alla andra religioners "skapare". (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 536-537)
I kväll inleder vi våra studier med följande citat från sidorna 242-243 i Den Hemliga Läran I:
...människosläktet i sitt första, urtypiska, skuggformiga tillstånd är avkomman av livets Elohim eller pitrierna. Dess yttre, fysiska beståndsdelar härstammar direkt från "förfäderna", de lägsta dhyanierna eller jordens andar. Sin moraliska, psykiska och andliga natur har det erhållit från en grupp av andliga väsen, vilkas namn och egenskaper skall meddelas i del II. Som helhet är mänskligheten ett verk av flera olika andliga varelseskaror. Varje särskild människa är ett tabernakel för desamma, och tid efter annan är enskilda individer omedelbara redskap för vissa av dem.
Människan är inte och har aldrig kunnat vara en färdig och avslutad skapelse av "Herren Gud", men hon är ett barn av Elohim, vilka man så godtyckligt förändrat till ett enda väsen som man gett manligt kön. De första dhyanierna, som fått till uppgift att "skapa" människan till likhet med sig, kunde endast avskilja sina skugggestalter såsom en luftig modell, på och omkring vilken materians naturandar kunde utföra sitt verk (se del II). Människan är utan allt tvivel kroppsligen danad av jordens stoft, men de som skapade och gestaltade henne var många.
Det torde vara lämpligt att inledningsvis göra två påpekanden, ett mindre viktigt och ett av större betydelse. Vi börjar med det förra. Sedan vi startade våra studier har vi vid varje sammankomst tagit upp och skärskådat läror från världens stora religioner, särskilt äldre tiders, som liknar eller är identiska med våra egna. Detta har gjorts för att sammanföra alla dessa läror från de gamla religionerna med de läror som meddelats av H P Blavatsky, dvs med teosofin. På det sättet påvisas det religiösa tänkandets allmängiltighet, något som i sin tur framkallar en anda av välvilja och broderlighet. Det leder också till betonandet av den känsla för moralen, som i så hög grad saknas hos de flesta av våra dagars västerländska lärde i deras jämförande studier av de mera framträdande forntida religionernas läror. Det kullkastar den själviska uppfattningen att "vi är fullkomligare och har en bättre moral än de" och idén om att vi västerlänningar är ett högre stående folk. Det kullkastar också idén om att en viss ras och en viss religion genom Guds påbud är de valda bärarna av den enda sanningen, och att alla andra religioner är falska och att de som i forna tider bekände sig till dessa är förtappade och hemfallna åt den brinnande elden.
Det andra och mer betydelsefulla påpekandet är följande. Vi har gång på gång lagt fram vissa religiösa eller filosofiska analogier och vissa synpunkter på dessa, som läromässigt är sannskyldiga proberstenar. Avsikten är att ge dem som tar del av de här föreläsningarna och de däri uttryckta tankarna vissa klara föreställningar, nycklar, med vilka de kan pröva sanningshalten och verklighetsinslaget i dessa forntida religioners bärande eller grundläggande läror, ty de lärorna är alla till sitt väsen och sin inre mening sanna. I denna bemärkelse är hinduismen sann, liksom buddhismen och konfucianismen och Lao-tses läror, taoismen. I denna bemärkelse är de alla sanna.
De har dock alla blivit utsatta för större eller mindre påverkan från vissa skapelser av den mänskliga fantasin, och för den som inte tränats genom sådana här studier är det ofta svårt att skilja de mänskliga fantasierna från den gamla visdomsreligionens verklighetstrogna läror. Alla de forntida religionerna sprang fram ur samma källa - teosofin, som den numera kallas. Men det är som sagt ibland svårt att veta vad som är den ursprungliga läran och vad som bara är mänskliga tillägg eller påhitt. Dessa skapelser av mänsklig fantasi och irreligiös fruktan är mycket framträdande i de två nutida monoteistiska religioner som framsprungit ur judendomen, dvs kristendomen och islam. I dessa två är de mänskliga fantasitillsatserna mycket markanta, men i båda finns ett fast underlag av mystiskt tänkande, baserat på visdomsreligionens uråldriga läror.
I kristendomen finns detta särskilt i de nypythagoreiska och nyplatonska, något "kristnade" inslagen, sådana dessa framträder i Dionysios Areopagitas läror. Och i den mer sentida islamska religionen framträder det, fast något dunklare, huvudsakligen i lånegodset från den grekiska tankevärlden, men också i inlånade tankegångar från andra källor. Exempel på hur de senare återges av muslimska lärde och tänkare finner vi hos Ibn Sina, en perser som i Europa vanligen kallas Avicenna och som levde och skrev kring år 1000. Vidare hos Averroes (Ibn Rushd) i Cordova i Spanien, som verkade under 1100-talet, och hos Al Farabi (900-talet), en annan framstående muslimsk lärd av turkisk börd. Vi nämner dessa tre bland de många. Den forntida visdomen påverkade också Muhammeds läror på ett i hög grad mystiskt men mycket annorlunda sätt som framgår av sufilärorna. Dessa är uppenbarligen av persiskt ursprung och har perserna, detta andligt lagda och skarpsinniga folk, att tacka för sin tillkomst. Lärorna är en välkommen kontrast till de hårda och mekaniska trosföreställningar som föddes ur den tidens råa arabstammars egoism.
Huvudtemat för kvällens studium är de inledande verserna i "Begynnelsens Bok", kallad Genesis, den första boken i judarnas lag. Vi skall först läsa verserna i den "auktoriserade bibelöversättningen". Sedan skall jag göra en egen översättning, och vi skall studera skillnaderna och hur dessa skillnader uppkommit. För det ändamålet måste jag göra en kort utläggning av vissa egendomligheter i det forntida hebreiska språket.
I den "auktoriserade bibelöversättningen" börjar första kapitlet av Genesis på följande sätt:
1. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
3. Och Gud sade: "Varde ljus"; och det blev ljus.
4. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud skilde ljuset från mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton, och det blev morgon, den första dagen.
6. Och Gud sade: "Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten."
7. Och Gud gjorde fästet och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet. Och det skedde så.
8. Och Gud kallade fästet himmel. Och det blev afton, och det blev morgon, den andra dagen.
9. Och Gud sade: "Må det vatten som är under himmelen samla sig till en särskild plats, så att det torra blir synligt." Och det skedde så.
10. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.
26. Och Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden."
27. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
Hebreiska är ett semitiskt språk, tillhörande samma språkgrupp som bland annat arabiska, etiopiska, arameiska, feniciska och assyriska. Den hebreiska på vilken bibeln är skriven kallas biblisk hebreiska, och är gammalhebreiska. Det språk som talades i Palestina vid den tid Jesus antas ha levt i Jerusalem och trakten däromkring var arameiska och inte hebreiska, som då var utdött såsom talspråk. När Jesus talade till sina lärjungar, talade han givetvis arameiska.
Det hebreiska språket i de forntida bibelmanuskripten - av vilka inget torde vara äldre än från 800-talet - är skrivet med "punkter" i stället för vokaler, eftersom den hebreiska skriften helt och hållet består av konsonanter. Alfabetet har alef eller a, som icke desto mindre räknas som konsonant. Det har vav eller o, som också räknas till konsonanterna, och det har jod eller j, likaledes en konsonant, men det har inga egentliga vokaltecken.
Språket är alltså skrivet utan några egentliga vokaler. I de allra äldsta manuskripten - och definitivt var det så i de ursprungliga eller förkristna texterna - löper bokstäverna dessutom i en följd, utan åtskillnad mellan orden. Det finns möjligen några tecken som märker ut särskilt viktiga ställen i texten, men bokstäverna följer på varandra utan några isärskiljande arrangemang, utan uppdelning i ord och utan vokaler. Så ni ser att till och med för mycket kunniga judiska lärde är fältet öppet för spekulationer av olika slag över vad varje särskild kombination av bokstäver i ett sådant ändlöst flöde ursprungligen kan ha betytt. Det här sättet att skriva var i forna tider det allmänt förekommande. De äldsta grekiska och latinska nytestamentliga manuskripten är skrivna på detta sätt, och man kan ännu i våra dagar se exempel på metoden på ruiner av offentliga byggnader i Grekland och Rom. Uppenbarligen var resultatet av tolkningen eller läsningen ofta mycket diskutabelt. Läsaren kunde vara mycket tveksam om betydelsen av olika ställen i manuskript som var skrivna på det här sättet.
Detta var fallet i så hög grad att det i Palestina - förmodligen någon gång vid den tid då Titus intog Jerusalem, eller i början av den kristna tideräkningen - uppstod en skola av uttolkare. I en anda av vad de behagade kalla tradition, massora, dvs "traditionell" kunskap, tolkade dessa hur den judiska bibeln skulle läsas, hur flödet av konsonanter vid läsningen skulle delas upp i ord, och vilka vokalpunkter som skulle placeras in i dessa för att bestämma uttalet i enlighet med bibeltolkningen. Systemet med "punkter" infördes troligen inte i texten förrän i det sjunde århundradet. Denna skola kallades massoraskolan, och dess uttolkare och anhängare kallades massoreter.
Massoraskolan nådde sannolikt sin högsta utveckling och sin slutfas under 800-talet. Men eftersom skolan stödde sig på vad den kallade tradition, finns det inga säkra bevis för att dess tolkningar av de egna bokstavskombinationerna alltid var riktiga. De tycks dock ha erhållit och till eftervärlden överfört ett visst mått av kunskap om den allmänna ursprungsbetydelsen.
Låt oss för att belysa frågan ta de fyra första svenska orden i Genesis. Därvid utelämnar vi alla vokalerna och behåller bara konsonanterna. Vi får då bgnnlsnskpdgd. För att få fram en betydelse kan man här placera in vokaler nästan hur som helst. "I begynnelsen skapade Gud", och tänk er sedan ändlösa följder av sådana konsonanter!
Lägg härtill att den hebreiska skriften löper från höger till vänster, och att den dessutom börjar i vad vi kallar slutet av boken och går mot dess början, liksom skriften i andra semitiska språk. Detta skrivsätt var inte ovanligt hos andra folk i äldre tider. Grekiska och latin skrevs ibland på det sättet. Senare skrevs dessa språk dock vanligen från vänster till höger, oftast utan mellanrum mellan orden, som ni kan se av gamla tempelinskriptioner och på andra ställen, om ni reser till Grekland och Rom. I de mycket gamla grekiska skrifterna (bland andra) har man också vad som kallas boustrophedon, av två grekiska ord som betyder "oxvändning" och syftar på den väg en oxe följer då den plöjer ett fält. Oxen startar vid fältets ena sida och går mot den andra. Där vänder den och går tillbaka på så sätt att den andra plogfåran löper parallellt med den första. Denna metod används dock inte i de hebreiska bibelmanuskript som är i vår ägo.
När vi börjar vår översättning av de första verserna i Genesis, står vi redan vid de två inledande orden inför en svårighet. De orden kan översättas på två eller tre olika sätt. Den översättning som ges i europeiska biblar, däribland i den svenska, är en ganska riktig tolkning av själva ordalydelsen. Men var och en som översatt från ett främmande språk, särskilt från ett dött sådant och i synnerhet från ett religiöst som uppenbarligen skrivits mer eller mindre i chiffer, kan förstå de svårigheter som ligger i att först plocka fram de olika betydelser ett ord kan ha, och sedan välja den betydelse som är lämpligast för översättningen och kommer författarens mening närmast. De första två orden läses vanligen be och reshith, och betyder i den uppdelningen "i" (be) "begynnelsen" (reshith). Reshith är femininum och kommer ursprungligen från det maskulina ordet resh eller roshsom (bland annat) betyder "huvud", "huvuddel", "första del". Vi kan följaktligen översätta be reshith med "i första delen" eller "i högsta delen" etc.
Men samma konsonantkombination - brashith - kan också delas upp på ett annat sätt, nämligen i verbet boreoch substantivet shith. Dessa betyder i översättning "dana" (bore)en "organisation" eller ett "arrangemang" (shith). Men vilken organisation är det som danas? Texten fortsätter med att säga vad som organiseras eller arrangeras - genom organisering "danade Elohim himmel och jord".
Vidare kan ordet resh eller rosh, som ovan sagts, också betyda "huvud" och då hänsyfta på visdom eller kunskap, vilket ger översättningen "i visdom danade Elohim himmel och jord". Kom ihåg att man får placera in vokalerna nästan hur som helst, eftersom vokaler inte finns i bokens (bibelns) ursprungstext. Och detta ger möjlighet till mer än en tolkning.
Resh eller rosh, som alltså kan betyda "huvud" och "visdom", kan också betyda "skara" eller "stort antal". Därför kan vi välja en fjärde tolkning: beresh, "i stort antal". Yithbare, "danade" Elohim, skulle då vara nästa ord. Här har vi en annan märklig betydelseförändring - och jag gör dessa anmärkningar för att visa hur den hebreiska bibeltexten medger många tolkningar. Om vi delar upp de fjorton första bokstäverna i den hebreiska texten på följande sätt, Be-reshyithbare elohim, så får vi (genom att använda yithbare, som är en av formerna av det hebreiska verbet, den reflexiva formen, som innebär handling med sig själv) följande översättning: "I stort antal danade gudarna sig själva." I texten följer sedan "till himlen och jorden". Vi får då "I stort antal danade (gjorde) gudarna sig själva till himlen och jorden". Lägg märke till den stora skillnaden i innebörd mellan denna översättning och den gängse bibelöversättningen. Vi tror att den här översättningen är den bästa. Den visar direkt sin tankemässiga överensstämmelse med alla andra forntida kosmogonier.
"I stort antal danade" (eller "evolverade", ty ordet bara betyder "göda sig", "gestalta", "bli tung eller grov", "skära till", "forma", "födas", "evolvera"). Alltså: "I stort antal evolverade Elohim sig själva till himlen och jorden".
Så till det fjärde ordet, elohim, som är ett mycket egendomligt ord. Dess första del är el, som betyder "gud", gudomlighet. Från denna kommer den feminina formen eloh, som betyder "gudinna". Im ger bara den maskulina pluralformen. Om vi därför översätter varje element i ordet får vi innebörden "gud, gudinna, plural". Denna översättning visar vad vi kanske kan kalla gudomligheternas tvåkönade väsen, hierarkins polara motsatser, livets grundläggande tvåfald.
Vers 2: "Och jorden blev eterisk." Det andra ordet i andra versens hebreiska text är ett verb som svarar mot de två latinska verben esse, "vara" och fieri, "bli". Dess ursprungliga betydelse är dock nästan alltid fieri, och det har samma innebörd som det grekiska gignomai, "bli", övergå till ett nytt tillstånd av någonting. "Och jorden blev eterisk" eller "övergick i ett eteriskt tillstånd". De två följande orden i texten (tohu och bohu), som vi här översätter med "eterisk", är mycket svåra att tolka rätt. De betyder båda "tomhet", "ödslighet", "immaterialitet" och följaktligen "upplösning". Den underliggande idén är "något icke-substantiellt", "något inte grovt materiellt". Vi fortsätter vår översättning: "Och mörker på etrarnas yta. Och gudarnas (Elohims) ruahh (andesjäl) ruvade (svävande)". Det ord vi översatt med "ruvade" är härlett från och betecknar en hönas beteende när den i redet vårdar och ruvar sina ägg. En i sammanhanget mycket talande bild.
Här finner man samma tanke som i nästan alla forntida lärobyggnader, nämligen den symboliska bilden av världssjälen som ruvar på rymdens vatten och frambringar världsägget, bilden av världsägget och den gudomliga fågel som lägger det. "Och Elohims andesjäl ruvade på vattnets yta" lyder den hebreiska texten. Som vi tidigare påpekat, var "vatten" en vanlig beteckning eller symbol för rummet, den eteriska rymden. Vi fortsätter vår översättning:
Och Elohim (gudarna) sade: ljus, bli till! Och ljus blev till. Och gudarna såg ljuset och att det var gott. Och Elohim skilde ljuset från mörkret. Och Elohim kallade ljuset dag, och mörkret kallade de natt. Och afton blev till, och morgon blev till. Första dagen. Och Elohim sade: låt en rymd bli till mitt i vattnet, och låt den vara en avdelare mellan vatten och vatten. Och Elohim (eller gudarna) skapade rymden, och de skilde mellan det vatten som (var) under rymden och det vatten som (var) ovanför rymden, och (det) blev så. Och Elohim (gudarna) kallade rymden himmel, och afton blev till, och morgon blev till. Andra dagen. Och Elohim (gudarna) sade: låt vattnet ovanför himlen dra sig samman [dvs övergå i fast form, kondenseras] på ett ställe, och låt den torra delen bli synlig, och det blev så. [Med den torra delen menas den fasta eller manifesterade delen. "Torr" anger motsatsen till fukt, som betecknar vatten, vilket i sin tur står för rum. Med den torra delen menas därför den samlade materian till en planet eller ett solsystem eller ett universum i blivande.] Och gudarna kallade den torra delen jord, och förtätningen till vatten kallade de hav. Och Elohim (gudarna) såg att det var gott.
Vi övergår så till verserna 26, 27 och 28 i samma kapitel, det första:
Och Elohim (gudarna) sade: låt oss göra människorna [ordet är Adam] till vår skugglika avbild [till vår skugga, till vår skenbild. Ordet är tselem], efter vår modell. Och låt dem nedstiga i havets fiskar och i luftens flygande varelser, och i djuren och i hela jorden, och i alla varelser som rör sig på jorden. Och Elohim (gudarna) formade [eller gestaltade eller evolverade (bara, samma verb som ovan)] människorna till sina skenbilder, till Elohims skugglika avbilder gestaltade (eller evolverade) de dem.
Nu kommer två mycket intressanta ord som vanligen översätts med "man och kvinna". Det är två av de översättningar man finner i ordböckerna, men ordens grundbetydelser är "tänkare och mottagare" (eller behållare). Vi får då "till tänkare och behållare evolverade de dem". Och Elohim välsignade dem, och Elohim sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden" osv.
Ni ser nu, att vi bara genom att använda andra - men ändå lexigrafiskt korrekta - ord än de som vanligen väljs av kristna och senare judiska översättare, och genom att inte framtvinga några särskilda betydelser, har funnit exakt samma tankar som i de esoteriska lärorna, sådana dessa läggs fram i Den Hemliga Läran när ämnet behandlas där. Till att börja med har vi, genom att använda den reflexiva formen av det hebreiska verbet bara, funnit hierarkin med dess manifesterade gudomligheter som evolverar universum eller kosmos ur sig själva. Vidare skall ett studium av första versen i Genesis visa oss, att den evolution som behandlas där inte uteslutande eller speciellt har avseende på skapelsen av vår egen eller någon annan särskild jord. Vi har där en allmängiltig lära, som snarast har avseende på det första framträdandet av materiell tillvaro i den eteriska rymden. Vi skall också finna att de luftens fåglar och de havets fiskar och de djur som nämns inte ovillkorligen betyder de varelser som vi på jorden känner under dessa beteckningar (även om det kan vara så), utan dessutom (i enlighet med ett i den forntida mytologin välkänt faktum) syftar på de "himlens djur" som vi talade om vid vår förra sammankomst, dvs på stjärnerymdens alla glober, nebulosor och kometer. Varje sådan betraktades i de forntida lärorna som en levande varelse med en fysisk kropp, och bakom denna dess ledare eller styresman, dess gudomliga väsensgrund eller ande.
Vidare ser vi att Elohim evolverade människorna, människosläktet, ur sig själva och sade till dem att utvecklas och sedan ingå i och besjäla de andra nämnda varelserna. Enligt våra läror är dessa Elohims söner faktiskt ljusets barn, ljusets söner. De är vi själva, och ändå olika oss eftersom de står högre. I vårt inre är de dock våra egna jag. Ett faktum är att Elohim blev, de evolverade in i, sin egen avkomma. De förblir i viss mening det inspirerande ljuset inom oss eller snarare över oss, enligt den tolkning som sanktioneras av de i lexikon valda orden och som inte trotsar den hebreiska grammatiken. Ty om vi följer den esoteriska filosofins urgamla läror ser vi - och vi har då stöd av en alldeles likartad tankegång i de babylonska religiösa läror, från vilka de nu behandlade judiska lärorna härstammar - att Elohim projicerade sig själva i den dåvarande "mänsklighetens" under utveckling varande former, vilka alltifrån den tiden var "människor", hur ofullständigt utvecklade de då ännu var.
Vilka är då dessa Elohim, dessa gudomligheter, dessa gudar? I kabbalans hierarkiska system utgör de den sjätte ordningen som utgår från den första eller Kronan, och är alltså långt ifrån de högsta. I kosmogoniskt avseende är de de manifesterade danarna eller vävarna av universums vävnad. Jehovah, som omtalas i andra kapitlet av Genesis, är den tredje änglamakten nedåt räknat från Kronan, toppunkten i kabbalans hierarki.
I femte kapitlet av Genesis, verserna 1 och 2, finns ett intressant uttryck . Vi översätter:
Detta är boken om människornas (Adams) släkt. På den tiden då Elohim (gudarna) evolverade människorna, skapade de dem efter Elohims modell. Till tänkare-och-behållare skapade de dem, och välsignade dem och kallade dem för människosläktet (eller Adam) när de skapade dem.
Här är det uppenbarligen inte fråga om ett enstaka människopar, en man och en kvinna i vår mening, utan om de sig utvecklande tvåkönade människorna. Dessa hade ett enda namn, Adam, och deras utmärkande drag var tänkare och skrin (eller behållare). De var eteriska varelser -Elohims barn och på samma gång Elohim själva - i stånd att tänka, och att ta emot och förstå och utveckla sig genom de lärdomar de skulle få av sina inkarnationer i de lägre varelser av kött och blod som de själva evolverade och som kallas "luftens fåglar"och "havets fiskar"' och varje levande ting som rör sig på jordens yta.
Dessa forntida urkunder har mer än en mystisk eller esoterisk tillämpning, eller som H P Blavatsky säger, de har mer än en nyckel. Men återigen, vad eller vilka är dessa Elohim? De är våra monader i den betydelse som ordet monad har i teosofin. Det är i förbigående sagt märkligt att Leibniz, den store tyske filosofen, utvecklade en teori om monadisk evolution som i vissa avseenden är ovanligt lik vår egen. För honom var universum proppfullt av i utveckling stadda varelser som han kallade monader, andliga väsen som evolverade genom sina egna inneboende krafter men dock verkande och återverkande på varandra. Så långt denna idé sträcker sig, är den ett troget eko av den forntida visdomsreligionen.
Men vad menar vi när vi talar om emanation, evolution och skapande? Emanation och evolution är som begrepp nästan identiska till innebörden. Emanation kommer av ett latinskt ord som betyder "flöda ut", och i alla forntida läror av betydelse var idén den, att gudarna aktivt (transitivt) lät sina avkomlingar eller barn "flöda ut" ur sig. Evolution är också ett latinskt ord, ett substantiv som betyder "utrullande", "uppvecklande", någonting vecklas upp. Och uppenbarligen har någonting som flödat ut (ordet använt transitivt) också rullats ut, vecklats upp.
Ordet skapande var ursprungligen i sin latinska betydelse praktiskt taget liktydigt med det hebreiska bara. Det betydde "görande", "gestaltande", "tillskärande", "utsnidande" - givetvis av redan befintligt material (materia). Det kristna antagandet (som mer eller mindre var senare tiders judiska) att Gud skapade världen "av intet" är både historiskt och språkligt sett befängt och orimligt. Det är inte grundat på någon som helst forntida lära, och det uppkom på sätt och vis helt naturligt ur den monoteistiska galenskapen att försöka göra Gud utomkosmisk, att skilja honom från universum och placera honom över det som en ren ande, vilken inte har någon ofrånkomlig samhörighet med sina skapade varelser. Gud är deras "fader och skapare" och ändå en absolut personlig icke-varelse, som inte har "någon kropp, några lemmar eller böjelser", men ändå på samma gång är en person! Naturligtvis motsäger och kullkastar de två begreppen varandra, och hade vi tid till förfogande skulle det vara lätt att ytterligare belysa deras befängda orimlighet.
När vi nu avslutar våra studier för i afton kan vi därför se, att det är mycket svårt att säga vilken av de tre - emanation, evolution, skapande - som kommer först i ordningen. Är det emanation, följd av evolution, följd av skapande? Eller är det evolution, följd av emanation, följd av skapande? Säkert är att skapande - i sin ursprungliga betydelse av gestaltande, formande - kommer sist av de tre. Detta kan lätt visas. Svårigheten ligger i det faktum att vi i varje kosmisk emanationsakt omedelbart varseblir en evolutionsakt, och att vi i varje evolutionsakt omedelbart varseblir en emanationsakt. Varje monad övergår direkt från den ena akten till den andra, liksom hela mänskligheten evolverade direkt från den ena till den andra. Förmodligen bör vi säga att emanation, evolution och skapande under manifestationen verkar samtidigt och samordnat.
Men tar vi upp frågan från rent filosofisk ståndpunkt är det antagligen riktigast och bäst att säga, att det första steget från vad vi kallar det omanifesterade till det manifesterade är emanation, ett utflöde av en monad eller snarare av en skara av monader från deras källa. När dessa monader i sin tur följer det mönster som gjorts upp för dem av deras upphov och deras karmiska förflutna, blir de alltmer fördunklade och materiella i takt med att de avlägsnar sig från sin centrala livskälla. När de emanerar så evolverar de också och bringar i dagen det som de har eller är i sitt innersta väsen. De gör detta i enlighet med de karmiska linjer eller mönster som vi i förbigående nämnt vid tidigare sammankomster när vi talade om skandhaer, ty varje emanationsakt och evolutionsakt är begynnelsen på en ny livscykel, vilken följer på en föregående livsperiods eller manvantaras pralaya eller viloperiod. När så slutligen självmedvetandets period uppnåtts under evolutionens cykliska fortgång, kommer en tid av viljande, av medvetet val, då människan börjar "skapa" eller gestalta med avsikt. Genom att bruka sin vilja, sin intuition och sitt intellekt, formar hon själv sitt öde och påverkar också såsom skapare den värld som omger henne.