Kapitel 2
Många som studerat det moderna tänkandet men inte haft någon förbindelse med den teosofiska rörelsen, har kallat H P Blavatsky för det nittonde århundradets märkligaste kvinna, ett mycket ovanligt geni. Hon var så ovanlig, så likgiltig för världsliga ärebetygelser, så obekymrad om sin egen välfärd under ett helt liv ägnat åt andras, så opersonlig och likväl så intensivt vital, att hon var dömd att missförstås av dem som bedömer stora själars handlingar efter de själviska motiv som vanligen styr mängdens.
Hon skänkte världen teosofin vid en kritisk tidpunkt då den gamla cykeln uppenbarligen gick mot sitt slut och den nyas öde stod och vägde. Med den sanna storhetens ödmjukhet, som har mod att bli missförstådd när den uppfordras att leda, övergav hon allt som världen håller kärt för att föra en oavbruten strid mot mörkrets och okunnighetens makter. Hon begärde ingen lön utom glädjen att få tjäna en värld som höll på att "gå under på grund av andlig svält". Hon förkunnade åter den bortglömda idén om människans ansvar för sina handlingar och deras följder, vilken så länge hade fördunklats av teologiska dogmer. Hon lärde att den sanna vägen till lycka, frid och kraft bestod i upptäckten av den gudomliga naturen inom oss själva.
Den teosofiska rörelsen i det nittonde århundradet var inte det första försöket i sitt slag. Tsong-ka-pa, den tibetanske adepten och reformatorn på 1300-talet, var en av dem som gjorde ett försök att bringa världen andlig hjälp vid en bestämd cyklisk tidpunkt. Liknande avatariska ledare och bemödanden utgör inslag i världens förflutna, nuvarande och kommande livsverksamhet. H P Blavatsky skriver:
Bland Tsong-ka-pas föreskrifter finns det en som ålägger rahaterna (arhaterna) att göra ett försök att upplysa världen, inberäknat "de vita barbarerna", under varje århundrade, vid en särskilt angiven cyklisk tidpunkt. Intill nuvarande tid har inget av dessa försök varit framgångsrikt. Misslyckande har följt på misslyckande.
Men tack vare hennes mod och självuppoffring misslyckades rörelsen inte denna gång trots att många ansträngningar gjordes för att förinta den, såväl av förrädare och tanklösa personer inom densamma som av fiender utanför den. För första gången i historien överfördes teosofin lyckligt och väl från det ena århundradet till det andra.
Född i Ekaterinoslav i Ryssland, ungefär vid midnatt mellan den 11 och 12 augusti 1831, åtnjöt Helena P Blavatsky varje förmån som rikedom, bildning och en hög social ställning kan skänka. Hennes far härstammade från grevarna von Hahn av Mecklenburg, hennes mor var dotter till riksrådet Andrey Fadeyeff och prinsessan Helena Dolgorouky. Modern var en framstående författarinna.
Från sin tidigaste barndom visade H P Blavatsky prov på ovanliga gåvor. Fastän hon var ytterst varmhjärtad och tillgiven, gjorde hon sin guvernant förtvivlad genom sitt okonventionella sätt att vara, ty hon var häftig och oförvägen ända till våghalsighet. Hennes oböjliga egensinne och medfödda upproriskhet mot de konventionella förbuden under den tidigare delen av det nittonde århundradet blev längre fram en källa till många av de bekymmer hon åsamkades av de blinda kritiker, som aldrig hade en tanke på att se under ytan och där upptäcka det rena guldet. Och guldet i hennes natur hade verkligen den rätta glansen. Omöjlig att styra med hårdhet var hon alltid mottaglig för förnuft och vänlighet, och hon kunde lidelsefullt protestera mot orättvisa och grymhet mot andra. Som mycket ung väcktes hennes sympati och medkänsla av de hjärtslitande scener hon bevittnade bland de landsflyktiga, vilka i smutsiga hopar drevs förbi faderns magnifika gods på sin ohyggliga färd till Sibirien. Hon glömde aldrig dessa fruktansvärda scener, och när tiden var inne lovade hon dyrt och heligt att göra sitt yttersta för att lätta det överallt utbredda mänskliga lidandet genom att angripa dess orsaker. Hennes kärlek till naturen var stor. Allting - klippor, träd, fåglar - talade till henne, och hon lärde sig snart skilja mellan människornas konstlade och hycklande liv och den härliga värld av verklighet, som tillsluts för oss genom våra egna själviska begränsningar.
Olyckligtvis förlorade hon tidigt sin mor och hennes uppfostran leddes inte på bästa sätt, trots att hennes medfödda begåvning var glänsande. Hon tillbringade fem år hos sina morföräldrar i Saratov, där hennes morfar var civilguvernör och där hon fick tillfälle att använda hans väldiga bibliotek, i vilket hon utan systematik studerade med stor iver. Ungefär vid denna tid, 1844 och även 1845, tog fadern henne med sig på utlandsresor. I Frankrike, Tyskland, Italien och England infördes hon i konsternas och den högre bildningens värld. Under denna period tog hon lektioner av den tyske kompositören och pianisten Ignaz Moscheles. Strax innan hon for till Amerika 1873 företog hon några konsertturnéer i Ryssland och Italien. Längre fram i livet, vid de sällsynta tillfällen då hon satte sig vid pianot, gjorde hon ett starkt intryck genom den andliga kraften och skönheten i sitt spel. Överste Olcott hörde henne i New York. Han säger:
Hon var en glänsande pianist som spelade med ett anslag och en uttrycksfullhet som helt enkelt var överlägsna... Det fanns tillfällen...då hennes spel var obeskrivligt storslaget. Hon brukade ibland sitta i skymningen med ingen annan utom mig i rummet och ur det välklingande instrumentet locka fram improvisationer som kunde komma en att tro att man lyssnade till gandharvaer eller himmelska väsen. Det var sfärernas harmoni. (Old Diary Leaves, I, 458-9)
Efter ytterligare resor i England, Frankrike, Tyskland och Ryssland återvände hon och hennes far hem. Fastän hon var medgörligare gentemot honom än mot någon annan säger hon att "han välsignade stjärnorna när vi reste hem" och hon blev tryggt och säkert installerad i sydöstra Rysslands avskildhet.
Den dag på vilken hon föddes betraktades under hennes barndom av de livegna och tjänstefolket som mycket betydelsefull. Personer födda vid den tidpunkten ansågs i Ryssland besitta herravälde över elementalerna, naturväsen som rikligt förekommer i ryska folksägner, och hennes levnadsbana, även i unga år, ger skäl för att tro att detta ägde sin riktighet i hennes fall. Hennes klärvoajanta, kläraudianta och telepatiska förmögenheter var anmärkningsvärt utvecklade redan då hon var fyra år gammal, och utgjorde under många år ett ämne för häpnad i hela grannskapet: i sanning ett fenomen inom den ortodoxa kyrka och den patriciska familj hon tillhörde!
Även om H P Blavatskys psykiska anlag fick utveckla sig fritt och den träning, genom vilken de senare fostrades, inte började förrän hon i det närmaste nått mogen ålder, stod hon synbarligen (åtminstone för henne själv) under beskydd av en mästare, mahatman Morya (mästaren M). Som levande människa var han till en början okänd för henne, men när hon senare träffade honom i kroppslig gestalt var han inte längre någon främling. Mer än en gång räddades hennes liv på ett mystiskt sätt av honom. Hon berättade för sin familj att hennes beskyddare, som de naturligtvis inte kunde se, inte var någon avliden människas ande, och hon försäkrade att det fanns vise män på jorden som kände till naturens största hemligheter men bara uppenbarade sig för dem som gjort sig förtjänta av hjälp.
En gammal man som bodde nära hennes hem - en välvillig trollgubbe enligt populär uppfattning - omtalade för hennes systrar att "denna lilla dam är helt olik er andra. Stora händelser ligger i beredskap för henne i framtiden. Jag är ledsen vid tanken på att jag inte får leva och se mina förutsägelser gå i uppfyllelse. Men de skall helt säkert inträffa!" (En sierskas öden, s 34) Så blev också fallet till stor fördel för världen, men hon fick betala ett högt pris för de gåvor hon frambar. Allt detta och mycket mer av fängslande intresse omtalas av hennes kyrkligt ortodoxa släktingar, vilka inte hyste någon sympati för hennes teosofiska "kätterier" och verksamhet.
Vid ett senare tillfälle erkände en hög prästman att H P Blavatskys ockulta förmögenheter var fullkomligt äkta och att de kunde användas i mänsklighetens tjänst. Denna vidsynta präst var metropoliten Isidore, en av den ryska kyrkans tre "poper" och gammal vän till familjen Hahn. 1860, under ett besök som H P Blavatsky och hennes syster gjorde hos denne metropolit, ägde flera fenomen rum i hans närvaro.
Madame Jelihovsky skriver i sina "Personliga och familjeminnen":
När han bjöd oss farväl gav den vördnadsvärde gamle mannen sin välsignelse åt resesällskapet, varefter han vände sig till madame Blavatsky och yttrade dessa avskedsord:
"Vad er beträffar, låt inte ert hjärta oroas av den gåva varav ni är i besittning, och låt den inte bli er en källa till olycka i framtiden, ty den blev er säkerligen given till ett visst ändamål och ni kan inte ställas till ansvar för densamma. Tvärtom, om ni blott begagnar den med urskillning, skall ni kunna göra era medmänniskor mycket gott." (En sierskas öden, 107-8)
1848, då H P Blavatsky just fyllt sjutton år, antog hon helt plötsligt ett giftermålsanbud från den man vars namn hon sedermera bar. General Nicephore Blavatsky, statsråd och viceguvernör i Erivan, var i världslig bemärkelse ett utmärkt parti, även om han var tre gånger så gammal som den moderlösa flicka som ingick förbindelsen i hastigt mod. När hon förstod vilket överilat steg hon tagit och vad äktenskapet innebar, lämnade hon sin nominelle make utan att någonsin, enligt vad hennes släktingar förklarat, ge honom tillfälle att betrakta henne som sin hustru. Strax efter denna överilning påbörjade hon en period av resor och sökande, under vilken hennes okuvliga vilja och naturliga geni, samt det vanligtvis osynliga beskyddet från hennes mästare, ledde henne oskadd genom märkliga länder och ännu märkligare upplevelser.
Det var en del av hennes träning att genom personlig erfarenhet samla förstahandskunskap som senare skulle bli till nytta i hennes arbete. Hennes erfarenheter omfattade inte bara det storslagna och sköna utan också mycket som var underligt och ockult, ofta på avskilda och farliga platser. Allt detta gjorde henne skickad att tala med auktoritet, som ögonvittne, när hon i Isis Unveiled och andra arbeten framlade förklaringen till många sällsamma tilldragelser.
Hennes för en ung flicka så ovanliga levnadssätt väckte helt naturligt åtskillig uppmärksamhet under denna tidiga period av det nittonde århundradet, då kvinnan hade liten frihet och elaka tungor dessutom förband obestämda rykten om äventyrliga kvinnor med henne. Hennes far, överste Hahn, upprätthöll en regelbunden brevväxling med henne och försåg henne med pengar, och när det giftiga skvallret påstod att hon levde ett glatt liv i Paris, Berlin eller Wien, befann hon sig antingen på resor i någon avlägsen världsdel, sysselsatt med sina studier, eller också vistades hon i lugn och ro i hemmet under de sällsynta mellanperioder då hon behövde vila i kretsen av sin familj, som hon var varmt tillgiven.
Då hon aldrig förde dagbok och hennes minne för data var osäkert, kan man omöjligen vara säker på den exakta tidpunkten för en del av hennes resor, men de allmänna konturerna och några data från perioden 1848 - 1873 är säkert fastställda. Under en tid reste hon tillsammans med en rysk grevinna i Turkiet, Egypten och andra delar av Levanten. I Kairo studerade hon för en kopter, en framstående ockultist, och hon slöt sig förmodligen vid denna tid till drusernas hemliga loge på berget Libanon. 1851 mötte hon i London för första gången sin mästare Morya i kroppslig gestalt, fast hon ofta sett honom på klärvoajant väg. Den dag hon sammanträffade med "sina drömmars mästare" var hennes tjugonde födelsedag, skriver hon i sin privata anteckningsbok. Mästaren tecknade en plan för H P Blavatskys framtid och visade henne hur hon skulle förbereda det arbete, till vilket hon blivit utvald.
Mästarna hade sett att Österlandet och Västerlandet blivit nära förbundna på de ekonomiska och politiska områdena, och att Österlandet höll på att bländas av den västerländska civilisationens lysande materialism. De insåg att tiden var inne för att möta den fara som låg i ett utbyte av materialistiska tankar och ideal mot psykiska metoder för förvärvande av lägre yogakrafter - ett utbyte enligt linjer som medförde stora skador för båda parter. I akt och mening att bekämpa denna fara önskade mästarna anslå en stark grundton inom högre områden av mänsklig välfärd. De påbörjade sitt märkliga arbete genom att träna H P Blavatsky - en europé - för att genom henne väcka Österlandet ur dess andliga dvala och ge världen några av den urgamla visdomens begravda skatter. För att förbereda bildandet av ett samfund som skulle utgöra kärnan i ett alltomfattande broderskap, företog hon sina långa och äventyrliga färder i främmande länder, samlande erfarenhet och kunskap om människornas liv. Stadd på resor under hemlig uppsikt av sin mästare, fann hon vägen till platser och fick tillträde till källor av hemlig visdom som inte var tillgängliga för ackrediterade upptäcktsresande eller lärda forskare.
I Kanada kom hon i beröring med indianer och lärde en hel del av deras medicinska hemligheter. I New Orleans, där hon undersökte negrernas voodoo-ceremonier, råkade hon i stor fara och fick på uppmaning av sin mästare snabbt lämna platsen. Därefter fortsatte hon till Texas där hon träffade en gammal fransk-kanadensare, fader Jacques, som en tid tog hand om henne och räddade henne från allvarliga faror. Då hennes engelska språkkunskaper var begränsade, måste en beskyddare med vilken hon fritt kunde meddela sig ha varit till mycket stor hjälp. Mexiko var scenen för hennes nästa äventyr, och där mötte hon en hinduchela till sin mästare, vars beskydd var högst nödvändigt i detta osäkra land. Åtföljd av denne chela och en annan person, intresserad av mystik, avseglade hon till Indien. Härifrån gjorde hon ett misslyckat försök att komma in i Tibet.
Under färden från Indien besökte hon Singapore och Java och nådde slutligen England. Då hon fann att förberedelser vidtogs för krimkriget, i vilket England, Frankrike och Ryssland deltog, avreste hon i egenskap av rysk undersåte till Förenta Staterna (1853), där hon reste omkring i ungefär två år. Hon färdades över Klippiga bergen med en emigrantkaravan och nådde San Francisco, där hon sägs ha sammanträffat med sin mästare på nytt.
Än en gång begav hon sig till Orienten och 1855 anlände hon till Indien, där hon sammanträffade med en tysk vän till sin far, en f d luthersk präst vid namn Kulwein. De bildade ett sällskap av några personer med syfte att tränga in i Tibet, men H P Blavatsky var den enda medlemmen som lyckades genomföra sin avsikt. Föga är känt om hennes upplevelser i Tibet vid denna tidpunkt, utom det hon på ett så intressant sätt omtalat i Isis Unveiled. Efter att ha övervunnit diverse svårigheter och upplevt många äventyr, blev hon slutligen räddad ur en synnerligen kritisk situation och förd tillbaka till den indiska gränsen. Hon berättar om de telepatiska metoder med vilka den schaman som var hennes vägvisare kallade på hjälp.
Vi hade riktat schamanens inre ego mot samma vän som nyss omnämndes i detta kapitel, Kutchin av Lhassa, som ständigt färdas till och från Brittiska Indien. Vi vet att han blev underrättad om vår kritiska situation i öknen. Några få timmar senare kom hjälpen och vi blev räddade av ett sällskap på tjugofem ryttare, som av sin chef fått anvisning om att finna oss på den plats där vi var, vilken ingen levande människa utrustad med vanliga förmögenheter kunde ha känt till. Ledaren för denna eskort var en shaberon, en "adept", som vi aldrig tidigare sett. Vi såg honom aldrig heller sedan, ty han lämnade aldrig sitt soumag (lamaseri), och vi fick inte tillträde till det. Men han var en personlig vän till Kutchin. (Isis Unveiled, II, 628)
H P Blavatsky tillägger att ovanstående naturligtvis kommer att förefalla läsaren otroligt, men det är endast ett exempel på "den astrala mänskliga själens obegränsade krafter och förmögenheter". I våra dagar, när vi har otaliga vittnesbörd om högt utvecklad telepati bland de amerikanska indianerna, de afrikanska negrerna, de australiska aboriginerna, eskimåerna m fl, hade hon inte behövt möta det löje och förtal som hon då uppväckte genom att helt djärvt träda i opposition mot det konventionella uppfattningssättet.