Kommentar 4
De som bara ägnar en ytlig och snart upphörande uppmärksamhet åt ockultismen - och de är många - frågar ständigt varför adepterna inte framträder i världen och visar sin makt. Att flertalet adepter lär vistas bortom Himalayas fästen tycks vara ett tillräckligt bevis för att de bara är fantasifoster. Varför skulle deras vistelseort annars vara så avlägsen? Olyckligtvis måste det av naturliga skäl vara så. Det finns vissa ställen på jorden dit "civilisationens" framsteg inte hunnit och det nittonde århundradets febrila oro hålls på avstånd. På dessa gynnade platser finns det alltid tid och tillfälle för livets verkligheter. De är inte undanträngda av ett penningälskande och efter nöjen jäktande samhälle. Så länge det finns adepter på jorden måste jorden tillhandahålla avskilda platser åt dem. Detta är ett yttre uttryck för ett i övernaturen djupt rotat förhållande.
Neofytens begäran förblir ohörd tills den röst som frambär den förlorat förmågan att såra. Detta därför att ordning härskar i det gudomligt-astrala livet* likaväl som i det materiella. Här liksom i naturen finnes alltid en medelpunkt och en omkrets. Nära livets centrala hjärtpunkt på varje plan finns kunskap och där härskar ordning, under det att kaotisk förvirring gör cirkelns omkrets dunkel och oredig. I själva verket liknar livet i varje form mer eller mindre en filosofisk skola. Alltid finns det sådana som helt hänger sig åt kunskapssökandet och glömmer sig själva i sin strävan. Men där finns också den sorglösa hopen som kommer och går, om vilken Epictetus sade att det är lika lätt att lära den filosofi som att äta soppa med gaffel.
*Varje ockultist vet genom läsningen av Eliphas Levi och andra författare att det "astrala" tillvaroplanet är planet för krafter ur jämvikt och att där råder tillstånd av förvirring. Men detta gäller inte för det "gudomligt astrala", som är ett plan där visdom och därför ordning härskar.
Samma förhållande råder i det överastrala livet, och adepten finner där en ännu större avskildhet. Denna tillflykt är så skyddad, så trygg, att inget disharmoniskt ljud kan nå hans öron. Varför behövs denna tillflykt om han är utrustad med de stora krafter som han tillskrivs? Svaret ligger nära till hands. Han tjänar mänskligheten och identifierar sig med världen i dess helhet. Han är i varje stund beredd att offra sig för dess skull - genom att leva, inte genom att dö, för den. Varför skulle han inte dö för den? Därför att han är en del av det stora hela och en av dess allra värdefullaste. Och han lever under lagar som han inte vill bryta. Hans liv är inte hans utan de krafters, vilka verkar genom honom. Han är mänsklighetens blomma, som inom sig bär det gudomliga utsädet. Han är i sin person en av den universella naturens skatter, som övervakas och skyddas så att fruktsättningen må fullbordas. Det är bara vid bestämda tidpunkter i världshistorien som han tillåts träda ut bland människorna som deras frälsare. Men för dem som förmår att skilja sig från mängden är han alltid tillgänglig. Och för dem som är starka nog att övervinna den personliga mänskliga naturens brister, sådana de framställs i dessa fyra regler, är han medvetet tillgänglig, lätt igenkänd, beredd att svara.
Men denna seger över det lägre jaget innebär utplånandet av egenskaper, vilka de flesta människor betraktar som inte bara outplånliga, utan t o m önskvärda. "Förmågan att såra" innefattar mycket som människor i allmänhet värderar inte bara hos sig själva utan även hos andra, t ex instinkten till självförsvar och självhävdelse, idén om att man har rättigheter som människa och medborgare, det angenäma medvetandet om självaktning och dygd. Detta är hårda ord för många, men de är sanna. Ty de ord som jag skriver nu och de som jag förut skrivit om denna sak, är inte mina egna. De är hämtade ur traditionerna från det stora Brödraskap som en gång var Egyptens hemliga storhet. De regler som var skrivna i dess försal var desamma som de, vilka är skrivna i nu existerande skolors försalar. I alla tider har de vise levt skilda från mängden. Och även om en viss uppgift förmår någon av dem att visa sig bland människorna, är hans avskildhet och säkerhet tryggad. Detta ingår i hans arvedel och hans ställning. Det är en rättighet som han lika litet kan ge upp som hertigen av Westminster kan säga att han inte bryr sig om att vara hertigen av Westminster. I flera av världens stora städer lever då och då en adept för en tid och alla får hjälp genom hans närvaro och kraft. Här i London, liksom i Paris och Petersburg, finns högt utvecklade män. Men de är bara kända som mystiker av dem som har förmågan att känna igen dem, en förmåga som förvärvas genom segern över sig själv. Ty hur skulle dessa män annars kunna existera i den mentala och psykiska atmosfär som alstras av förvirringen och oordningen i en stad? Om de inte var skyddade och kunde känna sig trygga, skulle deras egen utveckling hämmas och deras verksamhet hindras. En neofyt kan möta en adept i kroppslig gestalt, kan bo i samma hus som han och likväl inte kunna känna igen honom och göra sin röst hörd av honom. Ty ingen kroppslig närhet, ingen släktskap, ingen daglig förtrolighet kan upphäva de obevekliga lagar som tillförsäkrar en adept hans avskildhet. Ingen röst når hans inre öra förrän den blivit gudomlig och oförmögen att frambära ropen från det lägre jaget. En vädjan av lägre art är meningslös och lika mycket slöseri med kraft som det vore att låta en professor i språkkunskap lära barn alfabetet. Till dess att människan i hjärta och ande blivit en lärjunge äger hon ingen tillvaro för dem som är lärjungars lärare. Och hon blir en sådan lärjunge endast på ett sätt - genom att ge upp sin personliga mänsklighet.
För att rösten skall ha förlorat förmågan att såra, måste människan ha kommit så långt att hon betraktar sig själv som bara en av de otaliga levande varelserna, ett sandkorn slungat hit och dit i den växlande tillvarons hav. Det sägs att varje sandkorn i världshavets bädd, vart och ett i sin tur, sköljs upp på stranden och ligger en stund i solskenet. Så är det också med människorna. De drivs hit och dit av en väldig kraft, och var och en får i sin tur solsken över sig. När en människa är i stånd att betrakta sitt liv som en del av ett sådant helt, söker hon inte längre vinna något för sig själv. Detta är uppgivandet av personliga rättigheter. En vanlig människa förväntar sig inte att dela lika med alla andra i världen, men hon förväntar sig att i vissa avseenden, som för henne har särskild betydelse, få det bättre än andra. En lärjunge förväntar sig inte detta. Även om han likt Epictetus är en slav i bojor, har han därför inte ett ord att säga därom. Han vet att livets hjul oupphörligt roterar. Burne Jones har i sin beundransvärda tavla visat det. Hjulet vrider sig och på detsamma är bundna rika och fattiga, stora och små - var och en har sin stund av lycka då hjulet fört honom högst upp - kungen upphöjs och störtas, skalden firas och glöms. Var och en krossas i sin tur under hjulets rotation. Lärjungen vet att det är så, vet att det är hans plikt att göra det bästa möjliga av varje växling i sitt liv utan att klaga eller förhäva sig, och han klagar aldrig över att andra har det bättre än han. Han vet att var och en har sina läxor att lära, och han ler åt socialisten och reformatorn vilka med våld vill ändra förhållanden som ha sin rot i människans egen natur. Detta är endast ett slöseri med liv och kraft.
När man fattat detta ger man upp sina inbillade individuella rättigheter. Detta tar bort en skarp gadd som finns hos alla vanliga människor.
När lärjungen insett att tanken på individuella rättigheter bara är ett utslag av en förväntan hos honom, att den är en väsning av själviskhetens orm som med sitt bett förgiftar både hans eget liv och deras som utgör hans omgivning, då är han färdig att delta i en ceremoni vilken är öppen för alla de neofyter som är mogna för densamma. Alla försvars- och anfallsvapen lämnar han ifrån sig, alla intelligensens och hjärtats vapen, alla hjärnans och andens. Aldrig mer kan en annan människa bli föremål för hans kritik eller fördömande. Aldrig mer kan neofyten höja sin röst till självförsvar eller ursäkt. Från denna ceremoni återvänder han lika hjälplös och försvarslös som ett nyfött barn. Detta är i sanning vad han är. Han har börjat födas på nytt till ett högre livsplan, den friska och välbelysta höjd från vilken ögonen blickar förstående och betraktar världen med en ny insikt.
Jag har ovan sagt att lärjungen, sedan han frigjort sig från sina individuella rättigheter, även måste ge upp känslan av självaktning och dygd. Detta må synas vara en förskräcklig lära, men alla ockultister vet att det inte bara är en lära utan ett faktum. Den som tror sig vara heligare än en annan, den som är stolt över att vara fri från last eller dårskap, den som tror sig vara vis eller i något avseende överlägsen sina medmänniskor, är oförmögen till lärjungeskap. Människan måste bli som ett litet barn innan hon kan inträda i himmelriket.
Dygd och visdom är sublima ting, men om de inger fåfänga och en känsla av avskildhet från den övriga mänskligheten, så är de endast själviskhetens orm i en finare skepnad. Varje ögonblick kan ormen ikläda sig sin grövre form och stinga lika djupt som när den uppmanar mördaren att döda för vinning eller hat, eller driver politikern att offra de många för sitt eget eller sitt partis intressen.
Att ha förlorat förmågan att såra innebär i själva verket att ormen blivit dödad, inte bara skadad. Så länge den bara är bedövad eller vaggad i sömn vaknar den igen, och lärjungen begagnar sin kunskap och förmåga för sina egna syften och är lärjunge till de många mästarna i svart magi, ty vägen till fördärv är ganska bred och lätt och kan finnas med förbundna ögon. Att den bär till fördärvet är uppenbart, ty när människan börjar leva för sitt eget jag begränsar hon sin synkrets tills den våldsamma inre drivkraften slutligen bara lämnar henne ett utrymme, litet som ett knappnålshuvud, att vistas i. Vi har alla i det dagliga livet sett detta fenomen. En människa som blir självisk isolerar sig, blir mindre intressant och angenäm för andra. Detta är otrevligt och människorna undviker en självisk person som de undviker ett vilt djur.
Därför säger jag: stanna på tröskeln och betänk dig väl. Ty om neofyten framställer sin begäran utan att vara fullständigt ren, kan den inte tränga fram till adepten på dennes avskilda tillflyktsort utan uppväcker endast de förfärliga krafter som lurar på den svarta sidan av vår natur.