Kommentar 5

Innan själen kan stå i mästarnas närvaro, måste dess fötter vara tvättade i hjärtats blod

 

Ordet själ, som det här används, betyder den gudomliga själen eller den "stjärnlika anden".

"Att äga förmågan att stå, är att ha tillit", och att ha tillit betyder att lärjungen är säker på sig själv, att han gett upp sina själviska känslor, sitt lägre jag, ja sin mänsklighet, att han är oförmögen till fruktan och omedveten om smärta, att hela hans medvetande rör sig i det gudomliga livet som symboliskt uttrycks med termen "mästarna", att han varken har ögon, öron, talförmåga eller kraft utom i och för den gudomliga stråle med vilken hans högsta sinne kommit i beröring. Då är han utan fruktan, fri från lidande, fri från oro och ångest. Hans själ står, utan att bäva eller önska uppskov, i det gudomliga ljusets fulla glöd som helt genomtränger hans varelse. Då har han tillträtt sin bördsrätt och kan göra anspråk på släktskap med människornas lärare. Han står upprätt, han har lyft sitt huvud, han andas samma luft som de.

Men innan han kan göra detta måste hans själs fötter vara tvättade i hjärtats blod.

Offrandet eller uppgivandet av hjärtat och dess känslor är det första kravet. Det innebär "uppnåendet av en jämvikt som inte kan rubbas av personliga känslor". Detta har gjorts av den stoiske filosofen. Även han står avsides och ser med samma syn på egna som på andras lidanden.

Liksom "tårar" på ockultisternas språk betyder känslornas själ, inte de materiella tårarna, så betyder "blod" inte det blod som är nödvändigt för det fysiska livet, utan den väsentliga skapande princip i människans natur som driver henne till jordelivet för att erfara smärta och njutning, sorg och glädje. När hon låtit blodet flyta ur hjärtat står hon inför mästarna som en ren ande, vilken inte längre vill inkarneras för att smaka sinnesrörelser och vinna erfarenhet. Genom långa tidsrymder må ännu inkarnation på inkarnation i den grova materien vara hennes lott, men hon önskar dem inte längre. Det råa begäret att leva har lämnat henne. När hon ikläder sig en människas köttsliga gestalt, gör hon det för ett gudomligt ändamål, för att utföra ett "mästarnas" verk, och i inget annat syfte. Hon söker varken njutning eller smärta, fordrar inte himlen och fruktar inget helvete. Hon har likväl tillträtt sitt arv, vilket inte så mycket är en ersättning för allt hon offrat, utan snarare ett tillstånd i vilket minnet därav är utplånat. Hon lever nu inte i världen utan med den. Hennes synkrets har vidgat sig till att omfatta hela universum.

Till Karma

Till Innehållsförteckning