Kapitel 11

 

Den ockulta successionens linje

 

Grekerna var skickliga i att använda bildspråk för att uttrycka djupsinniga esoteriska sanningar. Därvid tog de ofta bilder från idrottens värld eller förlänade idrottsgrenarna en inre betydelse. Ett av de bästa exemplen på detta är deras framställning av de stora lärarnas succession som ett fackelbärarlopp.

I fackelloppet sprang fackelbärarna från post till post. När en löpare nått slutet på sin sträcka, överräckte han den brinnande facklan till den som väntade där och som omedelbart fortsatte loppet för att i sin tur överräcka facklan till den som väntade på honom. Denna idrottsgren ansågs av många grekiska och romerska författare symbolisera Ljusets bibehållande från tidsålder till tidsålder och peka på de andliga fackelbärare som tiderna igenom överräcker sanningens fackla från hand till hand. (ET, 2:1071)

Vidaregivandet av sanningens ljus genom tiden har utgjort tema för många mysterieliknelser. Denna andliga succession kallades av grekerna också för Hermes Gyllene Kedja, en kedja som de trodde sträckte sig långt in i Olympen, till "Fader Zeus och nedåt via en rad andliga varelser och vissa utvalda och sublima människor till vanliga dödliga" (ET, 2:1070-1071).

Purucker beskrev den mystika successionen som guruparampara. Ordet är en sammansatt sanskritterm som betyder "lärare bortom bortom". Det står för en följd av lärare som sträcker sig bortom de av oss kända i såväl det förgångna som nuet och framtiden, och vilkas storslagna uppgift alltid är densamma, nämligen att arbeta för människornas förandligande.

De gamla mysterieskolorna i alla jordens länder och i alla tidsåldrar hade var och en sin succession av lärare vilka efter utbildning blev bemyndigade att i sin tur utbilda, och så länge som detta vidaregivande av Sanningens ljus pågick i något land var vidaregivandet i varje avseende en sant andlig institution. (ET, 2:1071)

Ett framstående exempel på detta urgamla vidaregivande är raden av Tibets "levande buddhaer", vilken "utgör en verklig succession, om än av en något speciell art, och inte alls är vad västerländska lärde menar eller ofta missförstår den vara" (ET, 2:1071).

Ser vi till de eleusinska mysterierna i Grekland

vet vi att hierofanterna togs från Eumolpidernas familj och att fackelbärarna togs från Lykomidernas familj, vilka båda familjer bodde i Aten. Och vi har anledning förmoda att man vid mysterierna i Samothrake, sätet för en äldre rit och liksom mysterierna i Eleusis en statlig institution, gjorde på samma sätt vid överlämnandet av den tradition som hölls helig och inte fick meddelas de oinvigda. Föreningsbandet mellan de invigda i dessa så kallade mysterier ansågs oupplösligt, omöjligt att slita av. Det till och med stärktes genom döden. (Dhlg, s 293)

I Persien, liksom i Egypten, manifesterades successionslinjen i en annan form. I Persien har vi de tretton eller flera Zoroastrar vilkas esoteriska bidrag till Persiens historia var den en gång stora civilisationens inspirationskälla:

Antalet Zoroastrar som då och då framträtt är förvillande så länge vi betraktar dem som reinkarnationerna av ett enda ego i stället för av flera egon, vilka förkroppsligat det vi enligt de ockulta annalerna kan tolka som "zoroasterandan". Saken är enligt zoroastrismens system och terminologi den att varje rotras och underras, liksom varje underras av de senare, har sin egen Zoroaster eller sina egna Zoroastrar. I zoroastrismen betyder ordet Zoroaster ungefär detsamma som buddha inom buddhismen och avatara inom hinduismen. Det har alltså funnits stora Zoroastrar och mindre Zoroastrar - storheten avser då det arbete vederbörande uträttat. Därför kan vi ur en synvinkel tala om tretton Zoroastrar och ur en annan om fjorton, eller kan vi, liksom när det gäller antalet manuer inom hinduismen eller buddhaer inom buddhismen, multiplicera dessa antal med sju eller t o m med fjorton om vi medräknar varje liten underras med dess vägledande zoroasteranda. (SOP, s 636)

I Egypten gör sig Hermes Trismegistos (den trefalt störste Hermes) bemärkt i den långa Hermesrad, vars skrifter och undervisning grundade sig på den gamla mysterieläran. I Grekland har vi också orfeusmysterierna, ur vars esoteriska undervisningskammare många med namnet Orfeus framträdde.

Vad var det som fick dessa lärjungar att ta sina lärares namn? Varför arbetade och undervisade de under namnen Orfeus, Hermes och Zoroaster? Var det ett slags andlig plagiering eller var det av tacksamhet till de lärare som hade gett dem ALLT, som hade tänt den esoteriska eldens flamma i deras hjärtan? Helt säkert var det av tacksamhet, ty vilket ljusets budskap de än framförde, kallade de inte detta budskap för sitt utan för "hans som sänt mig" - "som vi mottagit det, ger vi det vidare". Denna sed ställer till besvär för vår tids historiker som vill sätta rätta etiketter på vad som förevarit, men man kan inte låta bli att tycka om dessa gamla lärjungar för den själsliga lojalitet som tog avstånd från alla tankar på individuell storhet.

Förhållandet mellan lärare och lärjunge är ett heligt band av andlig förtrolighet. Lärjungen känner tacksamhet i förhållande till sin själsliga storhet. En liten själ känner ovilja när den erbjuds vägledning och beskydd, en stor brinner av kärlek och tacksamhet. Länkarna i Hermes Gyllene Kedja binds samman av tacksamhet. Varje länk är kopplad till sin broderlänk hjärta med hjärta, lärare med lärjunge, lärjunge med lärare. Varje lärare är lärjunge till sin företrädare, varje lärjunge är lärare för sin efterträdare - alla sammanbundna av kärlek, trofasthet och tacksamhet till läraren, Brödraskapet och den esoteriska visdomen:

Likt gamla tiders signaleldar som förmedlade underrättelser över landytan när de tändes och släcktes på kullarna i tur och ordning, har en lång rad "vise" män från historiens begynnelse till vår egen tid gett visdomen vidare till sina direkta efterträdare. Gett från siare till siare har "Ordet" förkunnats, och när det för alltid för bort invigaren ur människornas åsyn, för det fram en ny invigd till beskådande. (Isis, 2:571)

Denna långa rad av "vise" män har hållits obruten sedan mitten av den tredje rotrasen genom två slags insatser: (a) genom reinkarnerandet av adepter och (b) genom att lärjungar undergått initiationens födelseprocess. Brödraskapet vitaliserar alltså sin medlemsskara genom återfödelse av hierofanter och genom kandidaters "andra födelse" i mysteriekamrarna (ET, 2:1070). "Givandet av Ordet" var solinitiationens sista rit. Utan den kunde invigaren inte förläna sin lärjunge någon ockult auktoritet.

Sålunda sträcker sig en linje av esoterisk auktoritet och visdom genom chelaskapets olika grader till adepter, från adepter till höga mahatmaer, från höga mahatmaer till buddhaer, från buddhaer till dhyani-buddhaer, från dhyani-buddhaer till jordkedjans andlige vägledare och beskyddare, från jordens planetande till solens hjärta. En lysande länk mellan visdomens ringaste lärjungar och solens logos.
 

Till kapitel 12

 

Till Titelsidan