Avsnitt 7
När jag vaknade låg en vit blomma i min hand. Jag brydde inte min hjärna med hur jag fått den. Jag betraktade dess skönhet och var nöjd, ty den var ett tecken på att min drottning verkligen vakade över mig.
Då såg jag en flicka inträda eller snarare komma fram ur skuggan i rummet. Jag låg nu på soffan i det rum, till vilket någon fört mig. Jag hade en föreställning om att det var Agmadh som burit mig tillbaka till min bädd. Jag var glad åt att vara där igen och åt att se denna unga flicka komma in till mig. Hon var yngre än jag och strålade som solsken. Hon ställde sig alldeles bredvid mig. Jag sträckte ut handen mot henne.
"Ge mig blomman", sade hon.
Jag tvekade, ty jag kände mig lycklig av att äga den. Men jag kunde inte avslå hennes begäran ty hon smålog, och ända tills nu hade ingen i templet smålett mot mig. Jag gav henne min blomma. "Fy", utropade hon, "det är vatten på bladen", och kastade bort den. Jag steg förbittrad upp från soffan för att rädda min skatt. Ögonblickligen grep hon den igen och sprang skrattande undan. Jag skyndade efter så fort jag förmådde. Vi sprang genom stora tomma rum. Flickan flög likt en pil genom de tunga förhängena och jag följde efter henne med en bondpojkes snabbhet. Men plötsligt stötte jag mot vad som tycktes mig vara en fast stenmur. Hur kunde hon komma undan, då jag var så tätt i hennes spår? Jag vände mig om men stannade hastigt, ty prästen Agmadh stod framför mig. Hade jag gjort något orätt? Det kunde dock inte vara så, ty han smålog.
"Kom med mig", sade han milt. Han öppnade en port och jag såg framför mig en trädgård full av blommor och omgiven av häckar, också de täckta av blommor. I trädgården fanns barn, inbegripna i någon lek som jag inte kände till. De var så många och rörde sig så fort att jag till en början blev yr i huvudet. Men då fick jag syn på flickan som tagit min blomma. Hon hade den fästad i sin klänning och smålog gäckande när hon fick se mig. Jag rusade in i skaran och tyckte mig med ens, fast jag inte förstod hur, kunna lyda lekens eller dansens alla regler. Jag förföljde flickan och även om jag inte kunde hinna fatt henne, började jag snart att njuta av rörelsen, munterheten, de glada ansiktena och de skrattande rösterna. De otaliga blommornas doft berusade mig och jag ville ha några av dem. Jag glömde lotusblomman vid tanken på dessa andra. Plötsligt hörde jag ett hundratal glada barnröster utropa: "Han har vunnit den!"
Det var en boll, en gyllene boll och så lätt att jag kunde kasta den högt upp i skyn. När jag gjorde det, föll den alltid tillbaka i mina uppsträckta händer. Jag hade funnit den vid mina fötter när jag hörde de andra ropa, och jag förstod omedelbart att den var min. Nu var alla försvunna utom flickan som tagit min blomma. Den fanns inte mer på hennes klänning, och jag hade glömt den. Hon log mot mig, och jag gjorde detsamma mot henne. Jag kastade bollen till henne och hon kastade den tillbaka till mig, från ena änden av trädgården till den andra.
Plötsligt hördes en klart och ljudligt klingande klockas ljud. "Kom", sade hon, "det är tid att gå till skolan, kom". Hon tog bollen och kastade bort den. Jag såg efter den med längtande blickar.
"Den är min", sade jag.
"Du behöver den inte mer", sade hon, "du skall vinna ett annat pris".
Hand i hand sprang vi genom en annan trädgård till ett stort rum, där jag inte varit förut. Barnen jag lekt med var där, och många andra dessutom. Luften i rummet var tung och kvav. Jag var inte trött, men så snart jag inträdde i rummet kände jag mig matt och mitt huvud värkte. Snart föll jag i sömn med barnens röster ljudande i mina öron. När jag vaknade hörde jag ett rop, liknande det i trädgården: "Han har vunnit det!"
Jag stod på ett slags tron av marmor. Och jag kunde höra ljudet av min egen röst i luften - jag hade talat. Barnen stod i grupper omkring mig. Jag påminde mig att flickan som fört mig hit hade sagt att läraren brukade stå på denna tron. Varför stod nu barnen här? Jag blickade omkring mig men såg då att rummet var fullt av präster! De stod på lärjungarnas plats, tysta och orörliga, Åter hörde jag barnen ropa "Han har vunnit det". Jag steg förskräckt ned från tronen, varför vet jag inte.
Jag såg att barnen var försvunna igen. Jag kunde inte se något av dem, bara flickan som fört mig hit. Hon stod på tronen och skrattade. Jag undrade vad det kunde vara som föreföll henne så roligt, och såg mig omkring. Då märkte jag att jag stod mitt i en krets av vitklädda präster som hade fallit på knä och böjt sig så djupt att deras pannor berörde marken. Vad betydde detta? Jag förstod det inte och stod orörlig av fruktan, då flickan som ett svar på min fråga utbrast: "De tillber dig!"
Min förundran över hennes ord gav vika för en ännu större. Jag förstod att bara jag och ingen annan hörde hennes röst.