Kapitel 7
Hierarkier, en av den esoteriska filosofins förlorade nycklar.Pythagoréernas heliga tetraktys. Livets stege. Legenden om Padmapani.
Teo-filosofin framställer en djupare lära. Från eonernas själva begynnelse - i tid och rum inom vår rund och på vår jord - upptecknades naturens mysterier (åtminstone de som det tillåts våra raser att känna) av lärjungarna till dessa samma, numera osynliga "himmelska människor" i form av geometriska figurer och symboler. Nycklarna till dem ärvdes från ett släkte av "vise män" till ett annat. Vissa av symbolerna, som på det sättet övergick från österns till västerns länder, medfördes från Orienten av Pythagoras, vilken ingalunda var sin beryktade "triangels" uppfinnare. Denna figur jämte kvadraten och cirkeln är mer vältaliga och vetenskapliga framställningar av världsalltets såväl andliga och psykiska som fysiska evolutionsordning än volymer av beskrivande kosmogonier och uppenbarade "skapelseberättelser". De tio i den "pythagoreiska triangeln" inskrivna punkterna är mera värda än alla de teogonier och änglakrönikor som någonsin utarbetats i teologernas hjärnor. Ty den som - tydligt och klart och i den givna ordningen - förstår att tolka dessa sjutton punkter (av vilka de sju matematiska punkterna är fördolda), skall i dem finna den oavbrutna serien av alla släktled, från den första himmelska till den jordiska människan. Och liksom de uppenbarar de angivna varelsernas ordningsföljd, så uppenbarar de även den ordning i vilken evolverades världsalltet, vår jord och de ursprungliga element av vilka denna alstrades. Den som genomträngt mysterierna rörande vår egen jord - född i de osynliga djupen och i samma "moders" sköte som dess medplaneter - har därmed även genomträngt de mysterier som rör alla de andra. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 644)
"Det är detta LJUS som kondenseras till formerna av 'Tillvarons Herrar' - av vilka de första och högsta kollektivt är JIVATMA eller Pratyagatma (som i figurlig mening sägs utgå från Paramatma. Det är de grekiska filosofernas Logos, framträdande vid begynnelsen av varje ny manvantara). Från dessa nedåt utgår de skapande krafternas talrika hierarkier - bildade av de sig alltmer förtätande vågorna av detta ljus, som på det objektiva planet blir grov materia - somliga formlösa, andra ägande sin bestämda form, andra åter, de lägsta (elementalerna),utan någon egen form, men antagande alla möjliga former i enlighet med de omgivande betingelserna. " (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 34)
Vi inleder kvällens studium med att läsa följande på sidan 289 i Den Hemliga Läran I:
Kosmos i sin helhet leds, övervakas och besjälas av nästan ändlösa serier av hierarkier, bestående av kännande väsen som vart och ett har sin uppgift att fylla, och vilka - vare sig vi ger dem det ena eller andra namnet, vare sig vi kallar dem dhyan-chohaner eller änglar - är "sändebud" endast i den meningen att de går de karmiska och kosmiska lagarnas ärenden. De är sinsemellan oändligt varierande ifråga om medvetandegrad och intelligens, och att anse dem alla som rena andar, fria från alla de jordiska tillsatser "som tiden brukar härja", är bara att överlämna sig åt poetiska drömmar. Ty vart och ett av dessa väsen har antingen varit eller kommer att bli människa, visserligen kanske inte under den nuvarande manvantaran, utan i förra fallet i en förfluten, i det senare i en kommande.
När vi slutade förra veckans sammankomst hade vi flera viktiga frågor kvar att behandla. Dessa skall vi nu ta upp i kväll. Först ytterligare några ord ur teosofisk synvinkel om nebulosateorin och den planetteori som härleds ur denna, och i anslutning härtill en vidare utveckling av läran om hierarkier. Detta leder fram till det ämne vi tänker ta itu med, nämligen kosmogonin eller världarnas begynnelse sådan den framläggs i den judiska Genesis eller "Begynnelsens Bok."
Den tyske filosofen Kant, kanske den störste filosof Europa frambringat, samt den tysk-engelske astronomen William Herschel och den franske markisen de Laplace var tre märkliga män som dog med några få års mellanrum. Var och en av dem är i viss utsträckning ansvarig för uppställandet och utvecklingen av den teori för världsbegynnelsen som resulterade i Laplaces nebulosahypotes. Det kan vara intressant att notera att alla tre var män av enkel härkomst, som nådde sina framskjutna positioner i kraft av den egna intelligensen och karaktären. Jag har för mig att Kant var son till en sadelmakare. William Herschel tjänstgjorde i sin ungdom som oboist vid det hannoveranska gardet. Pierre Simon Laplace var son till en bonde, men blev adlad och förlänades titeln markis.
Nebulosateorin leder sitt ursprung från Kant. Det var han som drog upp teorins grundlinjer och så att säga byggde det fundament, på vilket den senare utvecklades matematiskt av Laplace. Parallellt med Kants arbete och skriftställarverksamhet löpte Herschels astronomiska verksamhet i England, och dessa båda män är ansvariga för nebulosateorins bärande idéer. Laplace tog upp teorin när dess grundtankar redan var mer eller mindre fullständigt framlagda, och utvecklade den till det som kallas Laplaces nebulosahypotes eller nebulosateori. På grund av att hypotesen förklarar den kosmiska mekaniken - mekaniken i solsystemet med dess planeter och planetsatelliter - i matematisk form, har den kallats en "storslaget djärv" hypotes. Laplace byggde ut teorin och gjorde den på sätt och vis mer materialistisk. Hade den fått stanna kvar där Kant och Herschel lämnade den, säger H P Blavatsky, hade de teosofiska skriftställarna och tänkarna inte behövt göra mycket mer än att utveckla den och förklara den utifrån den esoteriska filosofins synsätt.
Det är mycket intressant att notera att en annan stor man, Swedenborg i Sverige, också arbetade med samma teori och uppenbarligen hade nära nog samma idéer som Kant och Herschel vad beträffar uppkomsten av kosmiska system ur nebulosor. Nu hade dock de senare en andlig idé bakom den teori de ställde upp, en idé som Laplace emellertid bortsåg från och ersatte med sin mekaniska-matematiska teori. Detta blev orsak till att nebulosateorin leddes bort från de tankelinjer och läror som framläggs i den esoteriska filosofin och förkunnades av de forntida lärarna.
Nebulosateorin har i vissa avseenden undergått stora förändringar sedan Laplaces dagar. Vetenskapsmän har tänkt igenom den bättre, något som var fallet redan 1887 eller 1888 när H P Blavatsky skrev Den Hemliga Läran. Några astronomer i vår tid, Norman Lockyer och den amerikanske astronomen och matematikern See, har gjort ett försök att åtminstone delvis ersätta teorin om kosmiska kroppars uppkomst ur nebulosor med vad som har kallats en planetstofthypotes. Enligt denna har solsystemets kroppar byggts upp av kosmiskt stoft och småplaneter som dragits samman av gravitationskraften. Den hypotesen befinner sig i filosofiskt avseende väldigt långt ifrån den esoteriska filosofins läror, även om denna filosofi medger och förkunnar att hopsamling och sammansmältning av stjärnstoft faktiskt på ett senare stadium i utvecklingen av en kosmisk kropp är en av faserna i världstillblivelsen.
Teosofin medger att en planet eller ett solsystem under loppet av sin tillblivelse drar till sig och införlivar med sig stjärnstoft och kringflackande kroppar som är spridda i rymden, men inte att de börjar sin tillblivelse på det sättet. Tillblivelsen av en sol, av ett solsystem, av planeterna i ett sådant och följaktligen av hela vårt vintergatsuniversum, har en andlig bakgrund. Bakom tillblivelsen står andliga väsen eller gudar som gör upp planen till systemet i fråga, styr det och är dess konstruktörer och inneboende mekaniker. Deras verksamhet försiggår (mer eller mindre) i enlighet med nebulosateorins huvudlinjer, sådana de drogs upp av Kant och Herschel. Enligt dessa är rymden för evigt fylld med materia i ett visst tillvarotillstånd. När materian mottar den gudomliga impulsen, som Kant och Herschel skulle uttryckt saken, dras den samman och börjar lysa, och denna massa förstärks sedan ytterligare genom att den drar till sig materiellt stjärnstoft och större kroppar från den väldiga rymd där den vistas.
När vi blickar ut i rymden ser vi materiella kroppar, fjärdeplanskroppar som vi ser med våra fjärdeplansögon. Men bakom dessa fjärdeplanskroppar finns det andliga intelligenser, som i den esoteriska filosofin kallas dhyan-chohaner eller "meditationens herrar". Som våra förfäder sade, så är varje himlakropp en levande varelse.
Enligt deras sätt att se är en sol eller en planet ett levande ting med en fysisk kropp, men med en besjälad sådan. Och i den esoteriska filosofins mystiska läror är en himlakropp en besjälad varelse, precis som varje atom, varje universum, varje kosmos.
Besjälandet är ett verk av vad som vanligen kallas hierarkier. Nu är det inte så att det för varje individuell varelse i kosmos - atom, djur, människa, gud, planet eller sol - finns en påtaglig själ som utgått från den universella världssjälen och är fri från sammanbindande länkar uppåt och nedåt. Det finns inga verkliga avskärmningar i naturen, inga fysiska, astrala eller andliga mellanrum, det finns inga tomrum. Allting är sammanlänkat med allting annat genom bokstavligt talat oräkneliga föreningsband, och detta faktum är en annan av huvudnycklarna till den esoteriska filosofins läror. I såväl människan som i varje annan enskild varelse manifesterar sig det universella livet genom en hierarki. De månggestaltade och skiftande slagen av varelser är ingenting annat än livsstrålarna i en hierarki, dvs grader eller steg av medvetande och materia som är på väg nedifrån upp eller om man så vill kommer ner från ovan, och genom vilka medvetandecentrat - som vi för tillfället kan kalla själ eller ego - måste passera under sin utveckling mot gudaskap.
Läran om hierarkier är fundamental. Den är en av de nycklar till den esoteriska filosofin som gått förlorade. Man kan inte få en riktig bild av någonting i den senare utan en klar uppfattning om hierarkierna. Liksom människan i vår vanliga psykologi betraktas som en trefald - bestående av kropp, själ och ande - kan hon ur andra synvinklar betraktas som en fyrfald, femfald, sexfald, sjufald eller (vilket är det mest esoteriska) som en tiofald. Varför tio ? Därför att tio är nyckeltalet som förklarar universums sammansatta struktur. Universum är uppbyggt efter ett tiotalsschema. Om en stund skall vi utveckla huvuddragen i talen tios och sjus filosofiska innebörd. Låt oss nu säga att vi ser människan som en sjufald bara av den anledningen att vi räknar två av hennes element som principer, fastän dessa strängt taget inte är mänskliga principer. Ett av dem - den fysiska kroppen - är sannerligen inte någon princip utan bara en boning, människans bärare i en annan bemärkelse, som inte tillhör henne på annat sätt än att hon utsöndrat eller avsöndrat den ur sig själv. Kroppen tillhör henne inte mer än det hus i vilket den bor. Hon är en fullständig människa den förutan.
Den andra strängt taget icke-mänskliga principen är det högre Jaget, atman, den högsta av alla sju. Den är icke-mänsklig därför att den är universell. Jaget tillhör inte mig mera än det tillhör dig eller någon annan. Jagskapet är ett och detsamma i alla varelser. Och bortom atman finns paramatman, det suveräna Jaget, som vi tidigare behandlat helt kort. Atman är så att säga stjärnan i vårt eget jagutflöde, roten till vårt jagskap, den punkt där vi så att säga hänger fast vid det högsta. Om vi föreställer oss ett hav av överandlig eter (som vi kan kalla medvetande) och i detta en virvel, ett layacentrum, en punkt, en ursprungspunkt, från vilken de sex principerna under den flödar fram i konkret manifestation genom dess vehikler - som är dess själar eller egon - då får vi en visserligen vag men ändå i någon mån talande föreställning om vårt väsens rot. Det är atman, den kanal eller andliga punkt där det överandliga så att säga bryter igenom ett hinder ner i individualiserat liv. Vi skall senare förklara detta förlopp mera i detalj och då illustrera det med en bild.
Ämnet hierarkier behandlas i de olika världsreligionerna på i huvudsak samma sätt, men med olika benämningar och i olika schematiska uppställningar. Man kan till exempel föreställa sig de tio delarna, stadierna eller stegen i en hierarki såsom följande på varandra likt våningarna i ett hus. Detta är visserligen en klumpig liknelse, men den har fördelen att peka på steg eller plan och på högt och lågt. Man kan också tänka sig en hierarki på ett subtilare sätt såsom bestående av trefalder av sfärer eller levande centra, varvid tre trefalder hänger ner från en tionde eller högsta punkt. Och det tionde centrat är, som redan sagts, den punkt bortom vilken vår tanke och föreställningsförmåga inte kan svinga sig. Vi kan bara säga att det centrat är det högsta som det mänskliga intellektet kan nå. Men vi vet att bortom detta tionde som är vårt högsta, finns också det lägsta centrat eller planet i en annan ännu högre hierarki, från vilken vår hierarki hänger ner som en pendang. Och så går det vidare utan slut. Vi kan inte säga att Det Gränslösa börjar här och slutar där. I så fall vore Det Gränslösa inte gränslöst. Vår lära om universellt liv, om universellt medvetande, om en enda universell "lag" som verkar överallt, betyder att den "lagen" manifesterar sig i varje atom och i varje del av den universella tillvaron, i alla riktningar, i alla tider, och på samma sätt överallt därför att den inte kan manifestera sig på radikalt olika sätt. Om den kunde göra det, skulle den vara många grundläggande "lagar" och inte en enda.
Vid vår förra sammankomst behandlade vi den nyplatonska filosofins hierarki, vilken filosofi faktiskt är det gamla Greklands esoteriska lära såsom Platon lade fram den. Hierarkin hade nio nivåer, nio grader, som så att säga hängde ner från det högsta, den andliga eller centrala solen. Vi kan föreställa oss dessa hierarkier som sju cirklar, koncentriskt anordnade kring en central punkt, den högsta trefalden, från vilken de utgått. Denna punkt kan vi kalla den obegränsade eller ursprungliga punkten. Men vi kan också kalla den för människans, den tänkande varelsens, atma eller Jag, och då står de andra tillvarosfärerna eller tillvarocirklarna kring henne för hennes sex övriga principer på ungefär följande sätt:
Detta är ett sätt att presentera en individuell mänsklig hierarki. De sex olika sfärerna eller koncentriska cirklarna flödar alla fram ur centrum, det sjunde elementet, Jaget. Alla hierarkier delas i sju, nio eller tio. Skälet till detta skall vi diskutera efter hand. Vi behöver inte presentera alla metoder och bilder i sammanhanget, ty idén är densamma i dem alla, men ett sätt att med tio linjer åskådliggöra en hierarki är följande:
Ett annat är att framställa de nio nivåerna eller sfärerna som tre trefalder på tre plan, med den tionde på sitt eget fjärde plan:
Vi har nu studerat konturerna till nyplatonikernas hierarkisystem. Om tiden tillåter, skall vi senare i kväll ta upp två andra bilder som på olika sätt beskriver hierarkierna. Men innan vi går vidare vill jag med eftertryck framhålla, att dessa tvådimensionella bilder inte får leda till att tillvarons grader eller steg eller plan uppfattas som flata ytor eller sfäriska lådor. De pekar bara, genom analogier och antydningar, på relationer och funktioner graderna emellan.
Det är för varje tänkande människa uppenbart att tillvarons hierarkier inte är staplade på varandra som våningarna i ett hus. Det må vara att de överallt i världen framställs så i olika system, men det är bara för att visa att det finns högt och lågt, en serie tillstånd eller stadier av ande och materia. På samma sätt som vi undervisar barn genom åskådliggörande och förenkling, undervisar de forntida lärarna oss. Inte heller får vi föreställa oss att hierarkierna breder ut sig i rymden i form av trianglar eller cirklar. Vi bara presenterar dem på det sättet för att visa deras inbördes samband och deras varandra genomträngande funktioner. Men varför indelar vi då graderna i trefalder? Jo, därför att vissa av dessa grader eller plan är närmare förbundna med varandra, sammanvävs lättare med varandra, fungerar lättare tillsammans, eftersom deras förhållanden och tillstånd är mer närbesläktade. (1) Den första trefalden, den högsta, (2) den mellanliggande, (3) den lägsta trefalden. Och alla överskuggar de den fysiska kroppen. Vi kan också ta en annan uppställning och låta de tre lägsta centrana bilda den lägsta trefalden, de tre mellanliggande centrana nästa trefald och de tre därpå följande den högsta. Alla tre trefalderna hänger då ner från en punkt, ursprungspunkten, "Gud" om ni så vill.
Så till frågan om kristendomen har en hierarki i sin teologi. Det har den i så måtto att den hade en hierarki - antagligen redan från sin begynnelse - ända tills människorna helt naturligt började opponera sig mot den kristna förkunnelsens dogmatism och tilltagande materialism. Denna nådde sin höjdpunkt under den tid som föregick tänkandets renässans, då vetenskapliga upptäckter befriade människosinnet från dess dogmatiska fjättrar. Ända till dess blomstrade i den kristna kyrkan läran om hierarkier som styrde de levande varelserna, och denna lära härledde sin dåvarande form ur Dionysios Areopagitas skrifter. En av dessa skrifter kallas "Om den himmelska hierarkin", och den indelar hela den andliga tillvaron i en hierarki med tio grader eller nivåer, av vilka den tionde och högsta är Gud. Den mystiskt inriktade författaren lät det här verket följas av ett annat, som han kallade "Om den kyrkliga hierarkin". Som god kristen eller för att vara sina kristna vänner till lags påstod han - och man har alla skäl att tro att han här kopierade den nyplatonska filosofins hierarkiska uppställning, som givetvis var rent hednisk - att den himmelska hierarkin återuppträdde eller återspeglades på jorden i en kyrklig hierarki. Denna senare hierarki var den kristna kyrkan, med Jesus i spetsen som dess högste representant och "Guds logos".
Låt oss se på de namn Dionysios gav åt de olika graderna eller nivåerna i sin hierarki. Först kom Gud, den gudomliga anden, som dess spets. Sedan kom serafim, kerubim och troner, som bildade den första trefalden. Därefter härskare, krafter och makter, som bildade den andra trefalden. Slutligen herravälden, ärkeänglar och änglar, den tredje trefalden nedåt räknat.
Det är intressant att notera att den här hierarkin är synkretistisk, dvs sammansatt, tagen från olika källor och uppbyggd till en enhet. Serafim och kerubim är hämtade från hebreiskan. Pluralordet serafim kommer från en hebreisk rot som betyder "brinna med eld", alltså att vara upptänd av kärlek. Kerubim är ett märkligt ord som de lärde i allmänhet anser betyda "former". I mystiskt avseende antas serafim vara röda och kerubim mörkblåa till färgen. Tronerna, härskarna, krafterna, makterna och herraväldena är alla hämtade från den kristna läran i Paulus brev till efesierna 1:21 och till kolosserna 1:16, och är utpräglat mystiska. De två sista begreppen, ärkeänglarna och änglarna, är inte alls kristna till sitt ursprung utan härstammar indirekt och på slingrande vägar från de gamla grekiska och asiatiska tankesystemen - särskilt det gamla persiska. Dessa erkände förekomsten av budbärare eller förmedlare mellan människorna och den andliga världen. Det grekiska ordet angelos (ängel) betydde ursprungligen "budbärare", och de högsta bland dessa kallades ärkeänglar eller änglar av högsta graden.
Felet, eller rättare sagt ofullständigheten, i detta kristna hierarkisystem är att dess högsta punkt inte når längre än till den gud som är en modifikation efter grekiska principer av den judiske Jehovah, och att det inte sträcker sig längre ner än till människan själv. Det obeskrivbara och otänkbara å ena sidan, och de oöverskådliga naturrikena under människan å den andra, lämnas utan avseende. Hierarkin var bara ett kapitel som ryckts loss från den forntida visdomen och överförts till kristendomen. Men trots sin litenhet och ofullständighet försåg den kristendomen med all den mystik och det förandligande tänkande, som under medeltiden räddade denna från att helt förfalla till religiös materialism.
Låt oss nu ta upp en annan hierarki, den judiska uppställningen i kabbalan. Denna har nio grader som alla hänger ner som pendanger från det suveräna Jaget eller Gud. Judarnas kabbalistiska hierarki eller hierarkisystem är en produkt av de judiska lärdes eller rabbinernas undervisning och tänkande i en sedan länge förfluten tid, och är faktiskt en spegelbild av esoteriska babylonska läror.
Liksom Genesis (åtminstone de första kapitlen i boken) till stor del är hämtad från babylonierna, så är den judiska läran om änglar eller änglasystem eller änglahierarkier hämtad därifrån. Läran fick sitt finaste uttryck i den judiska teosofi som kallas kabbalan (detta ord betyder "erhålla", och betecknar från lärare till lärare överlämnad nedärvd kunskap), och läran om hierarkierna är där fundamental. Hela det kabbalistiska systemet bygger på den och dess förkunnelse att allt liv och alla varelser, höga som låga, är införlivade med och har ömsesidigt utbyte av varandra. Följaktligen är kabbalan, så långt den går, en trogen spegelbild av den esoteriska filosofin. Som kabbalan skisseras i Sohar (som betyder "glans" och ofta kallas kabbalisternas bibel) är den ur teosofisk synvinkel i stor utsträckning exoterisk. Alla våra läror beträffande vissa ting finns i Sohar, men alla förklaringarna finns där inte, och boken blir därför exoterisk i samma mån som nycklarna saknas.
Enligt kabbalans lära om hierarkierna och livets stege består den senare alltifrån Det Gränslösa (Ain Sof) ända ner till det oändligt lilla av grader eller nivåer av medvetande och medvetanden, av varande och varelser. Mellan dessa olika hierarkiers och världars oräkneliga grader försiggår ett ständigt utbyte, och de samverkar alla med varandra. Detta är naturligtvis exakt vår egen lära. Den kabbalistiska hierarkin består, eller rättare sagt symboliseras av nio grader eller plan eller sfärer som hänger ner från en tionde (eller första, om man så vill). Sammanlagt blir de tio. De nio har följande benämningar. Den första kallas Kronan, ursprungspunkten, den första och högsta av sefiroterna (eller graderna, stegen, planen, sfärerna). Nästa sefira kallas Visdom. Den tredje kallas Förstånd eller Intelligens. Dessa tre bildar huvudet och axlarna på Adam Kadmon, den urtypiska människan, idealmänniskan. Eftersom alla dessa hierarkier enligt kabbalisterna är osynligt förbundna med vissa olika delar av den mänskliga kroppen, så har var och en av de här tre hierarkierna sin motsvarighet i denna. Vissa delar i eller kring hjässan eller huvudet är relaterade till den första sefiran. Den högra axeln är relaterad till Visdom, den vänstra till Förstånd. Den högra armen kallas Storhet eller ibland Kärlek, den vänstra kallas Kraft eller ibland Rättvisa, och betraktas som en feminin egenskap. Bröst- eller hjärtregionen kallas Skönhet. Det högra benet (kom ihåg att jag talar allmänt om den urtypiska människan) kallas Subtilitet, det vänstra Majestät, och betraktas som en feminin egenskap. Fortplantningsorganen kallas Grundval. (De hebreiska beteckningarna i sammanhanget återfinns i H P Blavatskys Isis Unveiled II, s 213.)
Detta var nio grader. Var och en av dem antas emanera från den som är närmast ovanför. Först Kronan, från vilken emanerar Visdom. Från Kronan och Visdom emanerar Förstånd. Från de tre - Kronan, Visdom och Förstånd - emanerar den fjärde. Från de fyra tillsammans emanerar den femte. Från de fem tillsammans emanerar den sjätte osv ner till den nionde. Och den nionde, med alla de övrigas krafter och egenskaper bakom sig, frambringar en rund varelse, en äggformad behållare eller "bärare" (vehikel), ett auriskt ägg. Detta auriska ägg kallas, som nummer tio i systemet, Riket eller ibland också Boplatsen, därför att det är frukten av eller resultatet av eller emanationen av eller verksamhetsfältet för alla de andra, vilka manifesterar sig genom de här olika tillvaroplanen.
Varför räknas då hierarkierna ibland som sju och ibland som tio? Därför att tio är det heligaste av ockultismens grundläggande tal. Tio är det tal på vilket universum är byggt. Tillvaron struktureras dekadiskt. Pythagoréerna, som tillhörde en av det gamla Greklands mest mystiska tankeriktningar, hade vad de kallade den heliga tetraktys, ett ord som har avseende på talet fyra. Denna tetraktys framställdes på följande sätt: Överst en ensam punkt, monaden. Nedanför den två punkter, tvåfalden. Därefter tre punkter, trefalden, och under dem fyra punkter, fyrfalden, tillsammans tio punkter. Pythagoréerna hade en ed som de betraktade som den pythagoreiska skolans högtidligaste och använde när de svor vid "den heliga tetraktys". Eden är värd att lägga på minnet, och lyder: "Ja, vid tetraktys, som har försett vår själ med den källa som innehåller rötterna till den alltid flödande naturen." Det ligger en djup tanke i denna ed. Slutligen skall nämnas att tetraktys (bland annat) också symboliserade varelsernas procession in i manifestationen. Först ursprungspunkten, sedan linjen, därefter ytan och så kuben: 1+2+3+4=10.
Men vilken är då skillnaden mellan systemet med sju och systemet med tio? Sju är grundtalet för det manifesterade universum, men över de sju svävar i evighet den gränslösa och odödliga trefalden, det omanifesterade. Detta är nyckeln. Några religioner specialiserar sig på sjutalet, men alla religioner har också talet tio i sina olika numeriska uppställningar.
Som H P Blavatsky säger så är talet tio universums hemliga eller sefiriska princip, eftersom det är efter tiotalssystemet som universum är danat och uppbyggt. Människan (som helhet) är tiofaldig, universum (som helhet) är tiofaldigt, men båda är sjufaldiga i sin manifestation. Varje atom, varje levande varelse, varje universum är en fullständig tiogradig hierarki. De tre högsta graderna betraktas som dess rot, de sju lägre befinner sig i aktiv manifestation. Om roten, den högsta trefalden, finns en mysterielära, som dock behandlas mycket sparsamt, till och med i den forntida litteraturen.
På sidan 123 i Den Hemliga Läran I räknar H P Blavatsky i fjärde sången upp vissa begrepp, bland andra "RÖSTEN AV HERREN, SVABHAVAT, TY HAN ÄR EN OCH NIO", och till detta senare fogar hon följande fotnot:
Vilket gör tio eller det fullkomliga talet, som tilläggs "skaparen", en benämning som inbegriper alla skaparna, av monoteisterna sammanförda till en, ty Elohim, Adam Kadmon eller Sefira (Kronan) utgör den androgyna sammanfattningen av de tio sefiroterna, vilka symboliserar det manifesterade världsalltet enligt den exoteriska uppfattningen av kabbalan. Men de esoteriska kabbalisterna, vilka följer de österländska ockultisterna, skiljer den övre sefirotiska triangeln (eller Sefira, Chockmah och Binah) från de övriga, varigenom återstår sju sefiroter.
På sidan 377 säger hon sedan i samband med andra frågor: "Talet 10, världsalltets heliga tal, var hemligt och esoteriskt..." Och på sidan 378: "...hela den astronomiska och geometriska delen av det hemliga prästspråket var byggd på talet 10..."
Det kan vara av intresse och värde att påpeka, att de här citaten ger svar på frågan varför matematiskt begåvade studerande ännu inte lyckats tränga särskilt långt in i den esoteriska filosofins numeriska beräkningar. Skälet till detta är att de fortsätter att räkna med enbart talet sju trots H P Blavatskys antydningar, ty hon säger öppet att talet sju vid beräkningar måste användas på ett sätt som ännu är okänt bland Västerlandets matematiker. Denna antydan borde i och för sig vara tillräcklig eftersom talet sju, betraktat som grundtal för beräkningar, är mycket ohanterligt och klumpigt att arbeta med. I en av sina esoteriska instruktioner (nr I, s 9) berör H P Blavatsky frågan i beslöjade ordalag på tal om Padmapani eller "den lotushänte" - ett av den tibetanska mystikens namn på bodhisattvan Avalokiteshvara. Efter att ha berättat en legend om denne säger hon:
Han lovade fullborda detta frälsningsverk före kalpans slut och tillade att han ville att hans huvud skulle splittras i otaliga bitar om han misslyckades. Kalpan nådde sitt slut, men mänskligheten förnam honom inte i sitt kalla onda hjärta. Då splittrades Padmapanis huvud i tusen bitar. Rörd av medkänsla fogade gudomen samman bitarna till tio huvuden, tre vita och sju av olika färger. Och sedan den dagen har människan blivit ett fullkomligt tal, eller TIO.
I denna allegori åsyftas kraften hos LJUD, FÄRG och TAL på ovanstående naiva sätt för att beslöja den verkliga esoteriska betydelsen. För den utomstående låter allegorin som en av de många meningslösa barnsagorna om skapelsen, men den är rik pä andlig och gudomlig, fysisk och magisk innebörd. Av Amitabha, icke-färgen eller den vita glorian, alstras prismats sju differentierade färger. Var och en av dessa utsänder ett motsvarande ljud, vilka tillsammans bildar musikskalans sju toner. Liksom bland de matematiska vetenskaperna geometrin är speciellt knuten till både arkitekturen och dennas kosmiska motsvarighet kosmogonin, så måste de tio punkterna i det pythagoreiska fyrtalet eller tetraktys, som tecknats för att symbolisera makrokosmen, mikrokosmen och människan, dess motsvarighet, delas i tio enheter. Ty detta har naturen själv föreskrivit, som vi senare skall se.
Så ännu ett citat som avslutning. I samma instruktion (s 15) skriver H P Blavatsky i korthet följande:
När universum, makrokosmen, och mikrokosmen är tio, varför indelas då människan i sju principer? Här är skälet till att det fullkomliga talet tio delas i två, ett skäl som inte kan meddelas offentligt: I sin helhet, dvs överandligt och fysiskt, är krafterna tio, nämligen tre på det subjektiva och ofattbara, och sju på det objektiva planet. Lägg på minnet, att det jag nu ger er är beskrivningen på de två motsatta polerna: (a) Den ursprungliga triangeln, som omedelbart efter det den återspeglat sig i "den himmelska människan", den högsta av de lägre sju, försvinner och återvänder till "tystnad och mörker". (b) Den astrala paradigmatiska (efterbildande) människan, vars monad (atman) också representeras av en triangel, eftersom den blir en trefald under de medvetna devachanska mellanspelen.